Tidigare berättade jag om de situationer man arrangerar på förskolan för Elviras räkning. En av dessa är ju rolleken med ett annat barn. När man började med detta trodde man att det var Elvira som behövde stöd i rolleken. Istället visade det sig att det var de barn som bjöds in till leken som behövde guidning av pedagogen. Barnen blev osäkra när Elvira pratade sitt låtsas-språk, när de inte förstod hennes uttal och tecken eller hennes sätt att vara. Resultatet var lite förvånande eftersom vi vuxna kanske lätt tar för givet att barn förstår varandra bäst.
På utvecklingssamtalet berättade pedaogen om den senaste rolleks-stunden. Hon hade bjudit in en 5-årig pojke som är ny på förskolan. Han har just kommit till Sverige och har därför inget talat språk som barn och vuxna på dagis förstår. Han och Elvira lekte med plastdjur och byggde hus åt dem av klossar. Han är den som förstått Elvira bäst, redan från lekens början. Han hade varit försiktig, tagit sig tid att vänta in och läsa av. De kommunicerade med gester, tecken och sina modersmål. Visst är det häftigt!
Jag promenerade med barnen i syskonvagnen hem från dagis. Det var ovanligt lugnt i ekipaget, barnen satt försjunkna och jag gick och funderade på något i stil med ”vad ska jag göra till middag”. Elvis vände sig om och tittade upp på mig. Jag sa
– Hej gubben!
Elvis vände sig framåt för att två sekunder senare vända sig mot mig igen. Han ser frågande ut när han säger
-Vilken gubbe?
Jag skrattar och svarar
– Jag menar dig, du är min gubbe.
-Näe, jag inte gubbe!
Jag rättar mig och säger
-Hej pojken!
-Näe!
-Är du inte en pojke?
-Näe!
Elvis vänder sig framåt, tänker en sekund och säger
-Jag är stor kille!
Elvis är på det klara med att han är en stor kille. Det poängteras ganska ofta från denna lilla men bestämda människa. För övrigt så har han svårt för pronomen. Det är svårt att skilja på han och hon. Många är ”hon”.
Idag tog Elvira den slemlösande medicinen själv med medicinsked. Vi jublade så där överdrivet och fånigt som föräldrar gör för att uppmuntra gott beteende, samtidigt som vi hoppades att ingen såg oss genom fönstret. Elvis betraktade sina fåniga föräldrar och sin stolta syster och konstaterade ”Elvira är stor kille”.
Barnen räddade en kartong från pappersinsamlingen här om dagen. Den blev så klart en kul leksak. Elvis plockade upp leksaker som låg spridda i vardagsrummet och la dem i kartongen. Ihärdig var han. Och fokuserad. Pappan frågade,
– Vad gör du Elvis?
– Flyttar.
– Ja ha, men vart ska du flytta då? Undrade pappan lite förvånat.
– Bakåt, svarade Elvis och drog stånkandes kartongen några steg bakåt.
Det är ju så himla kul, det här med språk och små barn. Elvis han hakar på allt. Idag har pappan lärt honom fraserna ”Jag är skeptisk”, ”Det var bättre förr” och ”När jag var ung”.
Vi får se när de kommer till användning.
Ni visade er vara en samling enstämmiga läsare som alla röstade på stora avdelningen. Det gjorde vi också till slut och personalen med till viss del.
Det visade sig att den stora avdelningen kommer bl a att bestå av 14 st femåringar. Just den sammansättningen barn förväntas bli en väldigt stökig och ”båkig” grupp. Det i kombination med att vårt dagis är en fd skola och består av tre stora klassrum och en ombyggd korridor. En miljö som inte är optimal för något barn. Även om man försökt göra rum i rummen så är det svårt att gå undan om det blir för mycket stök. Därför ska Elvira ha sin bas på den lilla avdelningen där gruppen består av färre barn och där de barn hon leker med kommer att gå. På lilla avdelningen kommer hon att äta, vila och läsa, men hon kommer dagligen och så mycket som möjligt att vara på den stora avdelningen för att få draghjälp. Visar det sig att hon klarar den stökiga gruppen bra kan hon flytta över när hon vill.
Denna lösningen känns bra med tanke på att Elvira har en tendens att bli tyst när andra barn tar allt för stor plats. Men samtidigt blir hon ”bossig” bland de små. Nu får hon båda världar och förhoppningsvis i rätt portion. Det enda negativa är att vi får byta pedagogisk ansvarig, detta blir den tredje i ordningen och att i stort sett alla pedagoger som nu varit Elviras ”fröknar” går över till stora avdelningen och det är dessa som kan teckna. Men man kan också se det positivt och det föredrar jag att göra (för det mesta). Den nya pedagogiskt ansvarige verkar taggad och är seriös och nu får de nya fröknarna gå teckenkurs och då kommer de att förhoppningsvis teckna på båda avdelningarna. Vårt dagis kan på så sätt profilera sig som en teckenförskola.
Jag tror att det blir bra det här. Men tänk vad mycket extra vi tänker när det rör Elvira. Vi är så måna om att hon ska få de bästa förutsättningarna. Hade detta rört Elvis hade vi nog bara sagt ”Jaha!”. Och ändå bryr vi oss inte mindre om honom. Goda förebilder är viktigt för båda barnen, men Elvira i synnerhet. I alla fall när det rör inlärning, både social och teoretisk.
Under våren har Elvira fått besök av en talpedagog på dagis. Hon har jobbat med Elvira samtidigt som resursen har fått inspiration och hjälp med vad man kan hitta på/köpa in. Super!!! Hon är super.
Just nu ligger fokus på djur och kläder. Jag har tyckt att det är dags att gå vidare, hon kan ju det där nu. Men det ska kategoriseras i oändlighet fick jag veta när jag ställde frågan, ”-Ska vi inte börja med bokstäver snart?” Efter ett bestämt ”-Nej” kom förklaringen, vi ska hjälpa Elvira att fylla byrålådorna i hjärnan.
Visst känner du igen känslan av att inte hitta ordet du tänker på. -Vad heter det, hjälp mig nu, du vet vad jag menar. Så känns det när man inte hittar rätt byrålåda och i vår hjärna har vi tusentals byrålådor. När jag säger Elefant, så kanske du automatiskt tänker på giraffer, zebror och noshörningar. Du associerar och har öppnat en byrålåda.
Så nu ska vi fylla Elviras byrålådor. Hon ska lära sig att kategorisera djur som bor i skogen, i vatten, i Afrika, på bondgården och husdjur, insekter, de med fyra ben och de med två osv. Hon ska också lära sig kategorisera ytterkläder, sommarkläder, vinterkläder, flickkläder, pojkkläder, huvudbonader, skodon osv. Så de har att göra på dagis ett tag. Men när de är klara kommer hon inte att behöva leta efter orden särskilt länge. Och det är det som kan vara svårt när man har DS. Man vet, men man vet inte riktigt hur man ska få det ur sig.
Jobbstunden innehöll också prepositionen under, volymerna 1, 2, 3, 4, 5 och att räkna till 5 samt lite mungymnastik framför en spegel.
Gud vad skönt det är att de gör det där på dagis. Då behöver inte vi ha dåligt samvete för att vi bara lever vardagen. Och bokstäverna, ja de kan vi ju faktiskt ta sen 😉
