Inte var det denna slagna superhjälte i alla fall. Hon hade somnat mitt i mellanmålet. Med huvudet på armen och armen på bordsskivan. Hon sov sig igenom påklädning och promenaden hem. Hon sov en stund på hallgolvet, men när vi insåg att hon inte gick att väcka så förflyttades hon till
… soffan. Där sov hon vidare. Vi började fundera på åkommor, vad som cirkulerar på dagis.
Tre timmar efter mellanmålet vaknade hon. Kanske hade hon bara haft mycket att stå i. Många bovar att tillrättavisa, många barn i nöd att rädda och långa sträckor att flyga. Vem blir inte trött av det? På kvällen var hon redo för nya uppdrag.
…
Men nu, två dagar senare är arbetskläderna tillbakalämnade. Nu ligger vår lilla hjältinna återigen utmattad på soffan, sjukskriven efter en natt med många hemska kräkningar. Det kanske var något i luften ändå, något annat än Super-Viran.
Bilder: Privata. Observera Elvis som drabbats av mindervärdeskomplex i superhjältens närvaro, och på sitt ödmjuka killmanér visar sin tvättbräda.
I vår kommun har det varit Socialtjänsten som tillsatt assistenter till barn i förskolan. Alla med DS fick då automatiskt en assistent 100 % av den tiden man var på förskolan. Under året har detta förändrats, nu är det Barn och ungdomsförvaltningen som tillsätter assistenter och de kallas nu resurser. För vår del har det gamla beslutet löpt på och vi har självklart inte sagt något om det. Förskolechefen flaggade dock om att det eventuellt kunde bli aktuellt med individuella bedömningar tidigare i höstas.
Förra veckan kom besked om förändringen, tre veckor (varav två veckor är semesterveckor) innan de nya reglerna träder i kraft. Elviras tid med resurs skulle förkortas med 60 % fr o m 1 jan. Tack vare en annan mamma som satte sig på tvären (milt uttryckt) trollade förskolechefen med knäna och presenterade ett dygn senare en liten höjning. I praktiken innebär det att Elvira istället för att få 40 % nu får 60 %, det motsvarar 24 timmar av hennes 36 timmar på förskolan. Vi förstår att det inte är försvarbart med en heltidsresurs till Elvira längre. Så vi är nöjda med 60 % men hade inte varit nöjda med 40 %. Vi vet att det också ser värre ut i andra kommuner. Så vi tycker att Elvira ligger bra till, men lägre än så här får det inte bli.
Men att det är en individuell bedömning vill jag nog inte påstå. De som fattat beslutet har inte träffat barnen ifråga, de har inte pratat med personalen på förskolorna. Det underlag de har haft är ett e-post från förskolechefen. Ett brev som hon inte visste skulle användas som underlag när hon skrev det. Och har man funktionsnedsättning och behöver extra stöd, då kan man bara vara tre olika individer. Åtminstone om man ska tro kriterierna utifrån vilka resurstiden bestäms. Individ/Nivå 3 innebär barn med flerfunktionsnedsättningar, de får 100 %. Nivå 2 d v s barn med måttliga funktionsnedsättningar får 80 %. Och nivå 1 är barn med lindrigare funktionsnedsättningar, de får 40 % resurstid av en heltidstjänst. Så en individ som skulle behöva resurs på 65%, 25% eller 70% finns inte om inte förskolecheferna kan ta pengar från de andra stackars normalstörda barnen och lägga på resursen.
Jag undrar vem gynnas av denna ”individuella” fördelning? Inte barnen i alla fall, vare sig de har en nedsättning eller ej.
Bild: Google med bokstäver av Söt och Snygg
Språk igen.
För två veckor sedan hade vi ett möte med den specialpedagog som ska handleda resursen och ansvarig pedagog på förskolan. Jag frågade hur ofta hon kunde komma och handleda pedagogerna och föreslog själv en gång i månaden. Hon tyckte att var fjortonde dag var ett bra intervall så här i början!!!! Det kändes ju verkligen bra. Även en talpedagog som jobbar mot förskolor är tillsatt och ska jobba direkt med Elvira om jag förstått rätt. Hon kunde inte medverka på mötet p g a sjukdom. Men hon hade lovat att prioritera Elvira, om ni minns. Vi var hoppfulla.
Nu står vi här, fem veckor efter det att man beslutat att sätta in detta stöd kring Elvira och två veckor efter vårt första möte. I torsdags skulle specialpedagogen ha träffat Elvira för att lära känna henne. Mötet ställdes in och flyttades fram till igår. Det mötet ställdes i sin tur in p g a sjukdom, nytt datum är inte satt. Talpedagogen har vi ännu inte haft kontakt med, hon har blivit sjukskriven året ut. Så blev det med det… Vad jobbigt det blir att vara i behov av andra människor, när man själv bara vill sätta igång och få saker gjorda.
MEN, så gick det upp ett ljus igår kväll. I januari fick vi övningsboken Språkutveckling hos handikappade barn 3 av logopeden på hab. Resursen har haft boken och hon och Elvira har försökt jobba med övningen Ordsparbössor som logopeden tipsade om. Men varken resursen eller jag har fått kläm på hur man ska öva, så det har mest blivit att sortera färg.
För ett tag sedan beställde jag tillhörande textbok. Och igår fick jag tid och ro att läsa. Det visade sig att textboken inte var någon torr och tråkig studie, som jag trott, utan en klar och tydlig handbok. Där finns allt som jag efterfrågat under hösten. I den lilla tunna boken finns den handledning som vi behöver.
Så nu sitter jag här efter några månaders tjat om experthandledning och vet vad vi ska göra. Varför har det inte gått upp för mig att beställa boken tidigare? Och varför lämnade logopeden på hab ut en övningsbok utan kompletterande instruktioner? Jo för att av någon outgrundlig anledning måste man bli desperat för att agera och det är upp till föräldern, hur mycket expertis man än omger/försöker omge sig med.
Man lär sig så länge man lever.
Då var utvecklingssamtalet avklarat. Tack för era berättelser om hur ert barns förskolevistelse ser ut. Vi var väl förberedda och jag har gått och ältat i flera dagar. Men nu så, nu är det klart.
Elviras förskolevistelse har lunkat på, ja lunkat på är just rätt ord, dessa 19 månader. Men nu har hon vuxit på sig och utvecklats, det ställs högre krav på de vuxna på förskolan och av oss föräldrar när det gäller att ligga steget före och ge stimulans språkmässigt. Jag har propsat på att vi och pedagogerna ska få handledning i Karlstadmodellen och få jobba i nätverk. Detta har varit svårt att få till och jag har korresponderat med fskchefen i oändlighet. Hon har gjort vad hon har kunnat, men hon måste enligt hennes chef använda den kompetens som finns knuten till förskolan. Därför har vi nu kompromissat. Vi ser det som en prövoperiod.
Så fort som det bara är möjligt ska vi ha ett till möte och då ska en talpedagog och en specialpedagog från det sk områdesteamet (fd elevstödet) medverka. De är väldigt uppbokade men ska enligt fskchefens önskemål prioritera Elvira. De ska hjälpa oss att få en struktur och en tydlig plan med kortsiktiga och långsiktiga mål. Jag ska fortsätta propsa på att vi ska ha möten månadsvis där vi ska utvärdera och sätta nya mål. Det ska också framgå vem som är ansvarig för vad, så man vet var det brister, om det brister. Detta samarbete var personalen på fsk mycket positiva till. Och de sa att de även skulle läsa på om Karlstad. Nu är det ju lätt att lova och svårare att få tid till det man har lovat, så jag ropar inte hej än.
Men det var skönt att våra åsikter tagits emot så väl av fskchefen och att hon verkligen förstod vår situation och vår frustration över att det tagit så lång tid innan det hänt något. Det var också skönt att som förälder få sin kritik bekräftad, i vårt samtal kom de brister fram som vi misstänkte fanns. T ex att resursen utnyttjats av övrig personal och även fått ansvar för andra barn, att det åtgärdsprogram som funnits har haft stora brister och att kunskaperna om DS är väldigt begränsade. Från och med höstterminen har vi även en ny pedagogiskt ansvarig knyten till Elvira. Hoppas att hon gör skillnad. Den förra är mycket bättre på andra arbetsuppgifter.
Jag fick i uppgift att ordna så att specialpedagogen från hab kommer ut och berättar för samtlig personal om DS och vad det innebär för bl a inlärningen. Det ska jag ta tag i nu.
Ciao från en lättad mamma (för den här gången…)
Hur ser ert barns förskolevistelse ut?
Finns det en handlingsplan med kortsiktiga delmål, långsiktiga mål samt beskrivna metoder att nå dessa mål?
Eller hänger barnet på så gott det kan med tecken som den enda anpassningen?
Har ditt barn en individuell jobbarstund på förskolan? Följer jobbarstunden en handlingsplan eller sker den spontant utan någon vidare planering?
Om det finns en handlingsplan, vem gör planeringen, föräldrar och pedagog tillsammans, enbart pedagog/resurs, eller enbart förälder?
Finns det någon annan vuxen förutom förskolepersonalen som är delaktig i utformningen av språkstimuleringen och motorikutvecklingen? Hur ofta träffas ni?
Hur ofta har ni utvecklingssamtal? En gång per termin, en gång i månaden med genomgång av de kortsiktiga målen?
Ja, hur samarbetar ni föräldrar med förskolan? Kan du inte skriva och berätta. Det skulle vara intressant. Snälla.