Jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva. Jag har frågat pappan också, han vet inte heller. Men jag tror att det var ett bra möte. Vi fick framföra vår kritik, de vet var vi står. Och personalen står på vår sida. Rektorn får stå själv på den andra.
Men att det ska vara så märkligt. Att man ska linda in saker istället för att krasst säga ”Vi har inte pengarna längre” eller ”Vi måste lägga pengarna på annat” så säger man ”Vi tycker att Elvira ska ha tillgång till alla i personalen”, ”Alla ska finnas till för och känna Elvira”. Och det låter ju som en fin tanke. MEN så är det ju redan, sedan 18 månader tillbaka. Det förstod inte rektorn. Trots att vi alla påpekade att all personal på avdelningen har haft egen tid med Elvira. En har ansvarat för rollek, en annan för spel, en annan för utflykter osv. Allt för att stimulera socialt samspel. Alla har dokumenterat, alla har utvärderat, alla har gjort det jättebra. Alla har gjord det eftersom medlen har funnits. Nu ska man alltså fortsätta på samma sätt men med en person kort men med samma antal barn.
Här rycker man bort mattan under Elviras fötter när hon har 8 månader kvar av sin förskolevistelse. I rena pengar handlar det om en halvtidstjänst. Men för att kompensera detta tar man nu istället in en specialpedagog som ska ge personalen verktyg för att planera verksamheten utefter de nya förhållandena. Man kommer också behöva ta in vikarier för att vår resurs ska få sin planeringstid. Så frågan är om man inte är dumsnål i längden.
Hur som helst så har man svikit Elvira. Nu tar vi vecka för vecka och ser vi att det inte blir bättre får vi ta skollagen i ena handen och megafonen i den andra. Som om man inte hade annat att göra.
Dagen jag skrev om här. Vi ska ha möte med förskolan. Dessa möten har tidigare varit trevliga, men idag tror jag att det blir en annan stämning och framför allt en annan ansträngning.
Jag vill inte smutskasta förskolan för den är toppen och personalen gör ett fantastiskt jobb. Men det ska blir riktigt intressant att höra rektorns förklaring till varför inte vi får någon information om vilka förändringar som gjorts på personalsidan den här terminen. Kanske är det fortfarande oklart, t o m personalen verkar osäkra i frågan. Ett är då säkert. Vi har hört från personalen att man har dragit ner på Elviras resurs från 100 % till 40 %. Personalen har även bjudit in rektorns chef till mötet. Det senaste är nämligen att ordern kommer från henne och det låter ju rimligt. Men VARFÖR informerar ingen oss?
Hur som helst, mer lägligt än så här kunde det inte bli. Att vår lokaltidning idag publicerar en artikel om hur pengar till barn i behov av extra stöd fördelas och till vilka de tilldelas. Jag citerar de två sista styckena i artikeln
– Rektorn kan aldrig säga ”Vi fick inga pengar så vi kan inte hjälpa ditt barn”, säger Bodil Mellgren.
– Som förälder ska man inte behöva fundera över var pengarna kommer ifrån. Det åligger verksamheten att ge barnet stöd oavsett om de får extrapengar eller inte.
Önska oss lycka till.
Elvira bakar kakor och kokar mat i buskaget vid dagis.
Det senaste året på förskolan har varit en fröjd. Jag har helt lagt allt som rör språkutveckling och socialt samspel åt sidan. Det har personalen fixat. Med bravur. Jag och pappan har suttit på möten och lutat oss tillbaka. Uttryckt hur skönt det är att vara förälder när allt flyter på så bra som det gör. Tacksamma. Så otroligt tacksamma.
Elviras första år på dagis var kantade av personalbyten. Inskolningen av personal kring Downs syndrom var lång och gång på gång fick vi göra om den. Men nu har hon gått där i tre år. Personalen kan tecken. Personalen känner Elvira. Personalen ser vinningen med allt det extra – att det faktisk gynnar alla barn.
Förra veckan reagerade jag på att det bara satt två fotografier av den ordinarie personalen på väggen i tamburen. Tidigare har där suttit tre. Jag frågade vem som skulle vara den tredje personen och fick höra att personalen inte visste själva, men att man nu hade vikarie några veckor till. En vikarie som täcker upp för en tredje person, i alla fall så länge det är inskolning. Jag fick också veta att Elviras resurs numer går på schema. Av erfarenhet anade jag oråd. Personalen lovade att säga till mig om jag skulle bråka.
Så i onsdags frågade jag igen. Vad händer? Jo, nu hade de fått klara besked, Elviras resurs går från 100 % till 40 %. Resten av tiden är hon i barngruppen.
!
Personalen säger att de tror det blir bra. Att vi måste försöka. Att Elvira kan bli självständig nu. De tycker att hon har blivit så stor under sommaren. ”Hon är en stor tjej nu”, ”hon går med stora barn”, ”det behövs inte mer personal”. Och ”gör det det så säger vi till”. Jag litar på personalen, de är inkörda och har rutiner. Jag vet att vi alla vill Elviras bästa.
Jag kan leva med 40 % om det funkar, jag vet också att hon blir stor. MEN 40% är en väsentlig skillnad. ”En förändring men inte en försämring” ska rektorn visst ha sagt. På tal om honom. Var är han? Varför har man inte pratat med oss under processen? Vi hade möte med rektorn i maj. Där satt vi och sa att vi var så nöjda. Där satt han och såg över sin budget. Och om jag inte minns fel så sa han då att det inte skulle bli någon förändring i höst. (Förskolan tilldelas medel för en resurs på 40 % , den tidigare rektorn sköt till pengar för att täcka upp till 100%, efter att jag skrivit ett långt brev och hänvisat till skollagen och förskoleplanen). Nu har det gått tre månader sedan vår nuvarande rektor började smida sina planer. Har han jobbat med budgeten i tre månader? Vi möttes på cykelvägen här om veckan, han hejade i farten, men inte ett ord.
I onsdags när personalen gav mig beskedet tog rektorn all energi ur min kropp. Han fick mig att inte orka lyfta armarna vid matbordet. Totalt utmattad. Han fick mig att känna mig så sviken, så förbigådd. Jag lämnar mitt barn i hans verksamhet och han kan inte ens lyfta luren. Vi har möte om en månad, ett möte inplanerat sedan i maj. Jag lyfter inte luren denna gång. Jag sparar mig till mötet för jag tar för givet att han inte hör av sig innan. Då ska jag dra all energi ur honom. Hoppas att jag förmår.
Jag vet att ni är många föräldrar som känner igen känslan. Och alla ni andra, än en gång, det är detta som är jobbigt med att vara förälder till ett annorlunda barn – att behöva handskas med dessa offentligt anställda tjänstemän. Tyvärr är de ofrånkomliga.
Jag lutade mig tillbaka och blev omsprungen.
Unga RBU-are (Unga Rörelsehindrade Barn och Ungdomar) har gett ut en liten handbok om rättigheter i skolan för elever med funktionsnedsättning. Igår kväll när jag låg och läste snubblade jag över stycket
Enligt skolförfattningarna är skolan skyldig att ge eleverna det stöd de behöver. Skolinspektionens och Skolverkets tillsynsrapporter visar dock att det inte sällan är andra faktorer som styr än elevens bästa. Det är inte ovanligt att skolan hävdar att det saknas tillräckliga resurser i deras budget för att täcka en elevs stödinsatser. Det är då viktigt att veta att det inte finns några sådana undantag i författningstexterna. Huvudmannen, oftast kommunen, är skyldig att tillföra de medel som behövs för insatserna. Enligt de ovannämnda tillsynsrapporterna har eleven rätt till det stöd som de professionella i skolan anser vara det bästa.
Så tänk på det när ni får höra att det inte finns pengar.
Vill du köpa handboken gör du det här. Obs! Handboken blir inaktuell då den nya skollagen träder i kraft 1 juli i år. Men det är ändå viktig information som kan ge oss föräldrar lite råg i ryggen och sätta hårt mot hårt när det behövs.
PS. Skollagen gäller även för dagisverksamheten.
Bild: Söt och Snygg
Elvira har ett usb-minne som går mellan dagis och hemmet. Vi tittar på bilder av vad Elvira har gjort på dagen. Hon har bråda dagar minst sagt. Hon lägger pussel, hon bakar, hon ”jobbar”, hon klipper, hon gör ansiktsgymnastik, hon cyklar, hon spelar spel, hon har rollek, hon dansar, hon går på ärende, mm, mm, mm. Och så här om dagen fanns det en bild med på Elvis.
Han solar.
När jag kom till dagis traskade Elvis över gården med en skottkärra full med dinosaurier. Han såg mycket nöjd ut, men så tittade han åt höger och hans ansiktsutryck föll platt som en pannkaka.
-Näe mamma!
Tänk att jag alltid kommer till dagis vid fel tillfälle. Alltid.
Talpedagogen som arbetar i vårt skolområde har tillsammans med specialpedagogen på hab, Elviras individuella resurs, den pedagogiskt ansvarige på förskolan och oss gjort ett veckoschema med aktiviteter som ska främja Elvira.
Varje dag har den individuella resursen och Elvira en egen stund tillsammans. När de andra barnen går ut på förmiddagen stannar de inne en liten stund och jobbar. Det kan vara mungymnastik, memo, färger, prepositioner, motsatser, räkna/förstå mängd. Utöver detta har varje pedagog en egen aktivitet måndag till torsdag. På onsdagar är det rollek. Så här stod det i idag-boken igår,
Elvira har haft rollek i Satellitens lekstuga m Naomi. Det blev mata, bädda dockorna och aporna. Jag (pedagogen) fick stötta Naomi i hur hon ska prata med Elvira så att hon förstår. De lekte vidare doktor där de turades om att vara doktor. Sen blev det frisörlek där de oxå turades om. Detta pågick i 40 min, jag höll mig i bakgrunden. Efter en stund kom Angelina med i leken och då blev Elvira lillasyster. Angelina kan inte läsa av Elviras signaler, så jag fick ”tolka”. Nästa vecka tänker jag bjuda in Angelina ensam med Elvira i lekstugan.
På torsdagar går Elvira ett ”ärende”. Detta ska lära henne att följa instruktioner i ostrukturerade miljöer. Tidigare har de gått till Apoteket, brevlådan, biblioteket. Idag gick de och slängde sopor. Utmaningen för Elvira är att gå bredvid/hålla handen och fullfölja aktiviteten/behålla koncentrationen.
Idag har Elvira och Maria (resursen) slängt papper och plast i återvinningen. Elvira har väldigt tålamod, hon slänger en sak i taget i tunnorna. Hon får sträcka sig högt för att nå. Sen lekte vi ute i snön.
Det har varit många turer med personalväxlingar under dessa 2 1/2 år som Elvira gått på dagis. Det är påfrestande när ny personal ska ”skolas in” i tänket kring Elvira. Det är ett litet dagis med två avdelningar och all personal är toppen. De som jobbar närmast Elvira nu har hur mycket engagemang som helst. Det nästan rinner över. Det är vi så tacksamma för.
(De resterande två dagarna är det rörelse till Sång-/Hopphatten och skogsutflykt med två-tre andra barn. På fredagarna har hela gruppen fredagsmys med disco/film/spel/pyssel.)
Hur ser det ut på era förskolor? Påminner detta upplägg om ert?
Ni visade er vara en samling enstämmiga läsare som alla röstade på stora avdelningen. Det gjorde vi också till slut och personalen med till viss del.
Det visade sig att den stora avdelningen kommer bl a att bestå av 14 st femåringar. Just den sammansättningen barn förväntas bli en väldigt stökig och ”båkig” grupp. Det i kombination med att vårt dagis är en fd skola och består av tre stora klassrum och en ombyggd korridor. En miljö som inte är optimal för något barn. Även om man försökt göra rum i rummen så är det svårt att gå undan om det blir för mycket stök. Därför ska Elvira ha sin bas på den lilla avdelningen där gruppen består av färre barn och där de barn hon leker med kommer att gå. På lilla avdelningen kommer hon att äta, vila och läsa, men hon kommer dagligen och så mycket som möjligt att vara på den stora avdelningen för att få draghjälp. Visar det sig att hon klarar den stökiga gruppen bra kan hon flytta över när hon vill.
Denna lösningen känns bra med tanke på att Elvira har en tendens att bli tyst när andra barn tar allt för stor plats. Men samtidigt blir hon ”bossig” bland de små. Nu får hon båda världar och förhoppningsvis i rätt portion. Det enda negativa är att vi får byta pedagogisk ansvarig, detta blir den tredje i ordningen och att i stort sett alla pedagoger som nu varit Elviras ”fröknar” går över till stora avdelningen och det är dessa som kan teckna. Men man kan också se det positivt och det föredrar jag att göra (för det mesta). Den nya pedagogiskt ansvarige verkar taggad och är seriös och nu får de nya fröknarna gå teckenkurs och då kommer de att förhoppningsvis teckna på båda avdelningarna. Vårt dagis kan på så sätt profilera sig som en teckenförskola.
Jag tror att det blir bra det här. Men tänk vad mycket extra vi tänker när det rör Elvira. Vi är så måna om att hon ska få de bästa förutsättningarna. Hade detta rört Elvis hade vi nog bara sagt ”Jaha!”. Och ändå bryr vi oss inte mindre om honom. Goda förebilder är viktigt för båda barnen, men Elvira i synnerhet. I alla fall när det rör inlärning, både social och teoretisk.
Elvis och Elvira äter frukost före dagis. ”Joggut” och macka med ”mökk”.
Nu är det dags för oss att bestämma om Elvira ska börja på den stora avdelningen eller på den lilla. Nu har hon gått i en blandad grupp 1-5 år, men på grund av åldersfördelningen bland barnen i höst ska man nu göra om avdelningarna. Hur man än vänder och vrider på det så finns det hur många fördelar, nackdelar och funderingar som helst kring båda alternativen.
Det blir färre barn på lilla avdelningen, 15 mot 21, har det någon betydelse? Hälften av barnen på den lilla avdelningen kommer att vara nya och små. Är Elvira för liten för materialet som används på stora avdelningen och som kommer att ligga framme t ex pärlor, saxar och de andra barnens projekt? Hon stoppar fortfarande saker i munnen och gillar att förstöra, men det kan man ju lära sig. Kommer hon att få/kunna vara med i de stora barnens lekar? Är utbytet hon får av de små barnen för begränsat? Kanske fungerar samspelet med de mindre barnen bättre? Vilka pedagoger hamnar på vilken avdelning? Är det livligare och stimmigare på en småbarnsavdelning än vad det är på en storbarns? Elvira leker med alla barn och har ingen hon tyr sig till speciellt, däremot är det några små barn som tyr sig till henne. På stora avdelningen ska man måla mycket, det tycker Elvira mycket om. Dessutom får hon ju ha sin resurs för sig själv i höst. Ja ni ser, så här kan jag fortsätta hur länge som helst.
Nu när jag skriver det här känns det som om stora avdelningen är ett bra alternativ, men när vi diskuterade igår då var det den lilla som vägde tyngst. Vilka är era erfarenheter?
Om ni minns så fick ju Elvira mindre resurstid av kommunen i julklapp. Då trodde vi inte att det var försvarbart att Elvira skulle ha mer tid, så vi var tillmötesgående gällande de 60 % hon fick ha kvar. Den här terminen har resursen gått på rullande schema och täckt upp för ordinarie personal. Inget att rekommendera. Pedagogerna, vi och resursen tyckte att det var jobbigt och ett var då säkert, de ordinarie hann inte med Elvira och det som krävs kring henne med språket.
Anledningen till att hon fick mindre tid var för att man började tillämpa en ”individuell” bedömning. ”Höjdarna” tilldelade barn de aldrig träffat en summa pengar. Men när det nu har visat sig att det beror på förskolecheferna hur de fördelade sina pengar och hur förskolecheferna beskriver ”sina” barns handikapp tappade vi (pedagoger, resurs och vi) respekten för det där tilldelningssystemet. Jag skrev några rader, hänvisade till skollagen och beskrev några situationer från verkligheten och vips så fanns det pengar. Så i höst får resursen vara med Elvira all tid som hon är på dagis (förutom 2 timmar i veckan).
Som sagt, så var det med det tilldelningssystemet. Lika för alla? Nej. Och som alltid, gynnas de som orkar bråka. Hur rättvist som helst…