Att försöka att inte skratta när man inte får, det kan verkligen vara en utmaning när man är på det humöret. Vare sig man sitter i skolbänken och har musik på schemat eller om man presenterar nyheter på tv eller…. om man ska lägga sig.
Detta klipp påminner mig om hur hopplöst det kunde vara att vara själv vid läggningen då barnen var mindre och när de delade rum. Detta är inspelat i maj, då var båda barnen fortfarande för ”små” för att lämnas själva så man var tvungen att ta med sig båda barnen samtidigt i säng.
Så här lite på distans är det ju bara gulligt. Och roligt. Och pappan, han har ju så pedagogiska argument ” Va tyst då!”, ”Nu är du verkligen inte alls tyst ju”. Och barnen, dessa barn som alltid gaddar ihop sig. Är den ena busig blir den andra det. Tuffar den ena till sig gör den andra det också. Blir den ena ledsen blir den andres ansikte ledset. Går den ena ifrån matbordet, gör den andra det. Vill en spela dator, vill den andra det också.
Det är kul att blicka tillbaka, man glömmer så fort.
Helgen har gått i slapphetens täcken, mycket tid har spenderats i soffan. Det ska man inte underskatta. Man ska heller inte underskatta elasticiteten i pappas t-shirtar.
Men en kort stund under söndagen skakade vi rumporna till Mora Träsk live. Elvira var först avvaktande och satt i mitt knä och sneglade då och då mot scenen. Elvis gick ut hårt för att sedan nästan somna (!) i pappas knä. Men de kom igen, Elvis lagom till Tigerjakten och Elvira körde hårt åtminstonde halva programmet.
Medan ni svarar på frågor (svara även ni som jag känner irl så statistiken blir någorlunda korrekt 
) fortsätter jag att rapportera från Svenssonlivet med fler kromosomer. Igår tänkte jag presentera dagens, men hann inte så idag presenterar jag gårdagens. Fast i Elvis fall blev gårdagens även dagens. Hängde du med? Kromosomer är det minsta problemet just nu. Så här,
Gårdagens/Dagens 3-åring, Albert Elvis Erik Snygg, Oh my God!
Han klär inte på sig sina ytterkläder så när jag hämtar är alla barnen ute och leker, men Elvis uppehåller sig i kapprummet. Igår när jag hämtade satt pedagogen uppgiven på en pall och Elvis klättrade på hyllor, pallar, låg på golvet och snackade strunt. ”Fröken” lämnade gladeligen över pallen till mig. Gick och hämtade mig en tidning och en kopp kaffe. Elvis han fortsatte klättra, tjattra, kräla och annat oväsentligt. Tillslut fick han gå hem utan ytterkläder. Jag trodde faktiskt att han skulle frysa och vilja klä på sig när vi lämnat skolgården. Men nej, han sprang hela vägen hem, nämnde inget om kylan, listig skit. Samma procedur utspelade sig idag, först när han gjorde utflykt till biblioteket med dagiskompisarna och sedan när vi skulle hem. Kylan bekommer honom inte. Vårt försök till gränsdragning känns ganska misslyckad fast kampen fortsätter för nästa gång får han inte följa med till biblioteket och vi har hotat med ipadförbud. Kommer det bita? Den som lever får se.
Gårdagens Cowgirl, Alice Elvira Viktoria Snygg. Valde kläder själv på morgonen, kom stolt ner för trappan och blev generad av vår beundran. Och som hon dansat med den klänningen. Inget trots för tillfället hos den damen, även om hon använder lillebrors ordförråd ”-Aldrig!”, lyckligtvis mycket snack och lite verkstad.
Och slutligen, vi har rörliga barn som ni ser.
Elvis tar mer tid på sig vid nattningen än vad Elvira gör. Igår låg jag bredvid honom i en timme, sedan höll jag på gå sönder av frustration. Till en början är det mysigt men när man själv har somnat till flera gånger och den lille killen inte alls är trött eller får ro då brister det när man börjar tänka på alla saker man tänkt göra och vad mycket klockan är på väg att bli. Så, han fick följa med till stora sängen för att ligga och titta på film medan jag betalade räkningarna bredvid. Vi skulle ha börjat i den änden istället, det är lätt att vara efterklok. Dagen till ära passade ju tatueringen han fått av pappa ypperligt.
Elvis somnade, räkningarna blev klara och då kom Elvira över. Det var bara att städa undan i sängen och krypa ner emellan, sno åt sig kudden som det alltid är konkurrens om. Varför ska de ha allt som är mitt? Mina vantar, mina tofflor, mitt täcke, min kudde, min mat, min dator, min telefon.
Sitter på jobbet och får ett andfått röstmeddelande från pappan som är hemma med våra två. Elvira är fortfarande inte tillräckligt kurant för att gå till förskolan och Elvis ville vara hemma idag. Roligare för Viran visade det sig - partners in crime.
Kommer ni ihåg förra gången pappan försökte genomföra ett videomöte med två barn hemma? (nu när jag länkade såg jag att det var på dagen ett år sedan) Mötet gick ju så där, men det var kul för oss andra.
Hur som helst det andfådda röstmeddelandet lät så här
”Nu har jag suttit i veckomöte på Skype med headset och under tiden har barnen rivit ut alla garderober i hallen, klätt på sig sommarkläder, öppnat dörren för att gå till Astrid, sprungit bort till garaget typ, jag fick springa efter, hoppade i de närmsta skorna som var lediga, det var dina röda träskor, springa efter med datorn i ena handen och fånga in barnen med andra handen och så in med dem. Nu har vi byggt tågbana i vardagsrummet och de springer runt med solglasögon och skriker att de är så himla snygga. Jag kollade på det här med bokhyllorna men har inte förankrat dom eftersom det är betongvägg och jag måste borra och plugga ordentligt, så jag gör det ikväll när du är hemma.”
Här på jobbet är det lugnt, i alla fall på lunchen ;-)
Jag stod och stekte pannkakor och var glad åt att de lekte så bra tillsammans. Jag blev nyfiken på vad de gjorde och gick för att se efter. Denna syn möttes jag av. De tömde cd/dvd hyllorna (som också är till salu) på hyllor. Alla hyllor, även de översta. Bordet är inte det stadigaste, stolarna är ganska instabila och de tomma hyllorna välter om man nyser.
- Men herre Gud vad gör ni!!!!
- Vi ska bygga ett instrument
- ?
Vår Elvis pratar hela tiden. Och pratar han inte så låter han hela tiden. Med andra ord så kommer det ljud ur Elvis mun HELA tiden. Och inte pratar han med de små bokstäverna. Nej vår Elvis pratar ur skägget. Högt och tydligt.
Ibland bara så här,
-Mamma
-Ja
-Mamma
-Ja
-Mamma
-Jaa
-Mamma
-Ja men vad är det? Vad är det du ska säga?
Något annat har fångat uppmärksamheten och han är i nästa rum och låter och hör inte vad jag frågade.
Ibland blir man galen t ex när jag ska hjälpa honom på med ytterkläderna. Hans tankar är någon annanstans. Han samarbetar inte och så står han och låter -aaaaaoooooaaaaaaooooooooooo rakt i mitt öra och stirrar i taket. Då slinker det ur min mun -Ååååå jaaag bliiir gaaaalen! Det har faktistk hänt så många gånger, så barnen läser mitt kroppsspråk eller noterar ett par sneda ögonbryn och frågar -Mamma e du galen nu?
Men man är ju också så himla glad för att han pratar så bra. I slutet av sommaren satt vi vid köksbordet och ritade/målade när Elvis plötsligt säger (inspirerad av filmen om Tingeling) - Mamma, jag vill ha en fältjournal. Vad svarar man på det? Ja visst Carl von Linné lille.
Elvis språk är också fin-fin draghjälp åt Viran och hennes språk. Hon lär sig mycket av honom. Till en början var det fraser, nu är det meningsbyggnad.
OCH det är ju så härligt att man mitt i allt detta ståhej och galenskap ändå kan ta del av så mycket roligt. För även om han låter hela tiden och gör oss galna ibland, så kan han vara så himla rolig, utan att ens veta om det. Som idag, när pappan hämtade på förskolan och han frågade Elvis
-Vad har du gjort idag då?
-Jag har jobbat, jag har jobbat mycket. (Suck.) Jag är så trött.
-Oj då, vem har du då jobbat med?
- Jag har jobbat med mig själv
Eller senare på eftermiddagen när de kommit hem och Elvis har varit på toaletten och ska sätta på nya kalsonger (det är en procedur ska ni veta, hela korgen plockas ned och gås igenom.Varje gång). Han väljer ett par med Spindelmannen och går mot pappan i köket samtidigt som han lirkar resåren över den knipande rumpan, lite lätt bakåtlutad för att också göra rumpan mindre putande.
-Pappa, jag tycker att du också ska ha såna här
- Vad då?
-Såna här kalsonger?
-Spindelmannenkalsonger?
-Ja, du har ju bara en kalsong
-Va?
-Du har ju bara en kalsong
- Näää… Pappan tänker och fortsätter skrattande
- Ne hej, jag har faktiskt fler än ett par, men de ser lika dana ut.
Det är så vi har det. Dagarna i ända. Galenskap och skratt om vartannat.
Varför äta filen i frukostskålen när man kan passa på att hälla upp i gjutjärnsgrytan
när mamma gör annat? Det är idérikedomen och initiativförmågan som räknas, inte sant?
Ja, inte vet jag om jag kvittrar som en fågel när klockan är 05:30 och första barnet sätter sig upp i sängen. Om det är Elvira som vaknar först inleder hon med att ställa frågan -Morgon nu? och ingen kan bli gladare än hon för ett jakande svar. Hon ska ur sängen så fort som möjligt. Fånga dagen, pang på det bara. Om det är Elvis som vaknar först är det två alternativ, antingen är han sur och kinkig eller hur gullig som helst. Allra oftast vaknar Elvis hur gullig som helst, kryper nära, klappar mig på kinden och delar även ut en morgonpuss. Så visst händer det faktiskt att jag bjuder på en sång, åtminstone inombords tyst för mig själv.
Men visst är det imponerande hur snabbt man går från zombie (kl 06:00) till duracell (kl 07:15) till gruppbefäl (kl 07:45). Klockan har sådan makt över oss vuxna, för visst är det inte bara över mig?
Barnen gör sig ingen brådska. Varför skynda sig när man kan läsa en god bok?
Och varför bara läsa en om det finns tjugo?
På något sätt lyckas vi att komma iväg var och en på sitt, dagis och jobb. När vi sedan ses igen på eftermiddagen är det samma visa men bakvänd. Mamman hon går från gruppbefäl (kl 16:00) till duracell (kl 17.30) till zombie (kl 19:30).
Det är inte konstigt egentligen att dagen slutar som den börjat, med detta tempo. Barnen somnar lika effektivt som de vaknar. Det räcker att sätta dem i varsin fåtölj framför tv:n efter middagen så är inte John Blund långt borta. Elvira frågar -Morgon nu? när hon får ett nekande svar drar hon upp axlarna och flinar, som om hon nästan lyckades att luras.
Zombin håller sig vaken ett tag men det är precis det, nätt och jämt.
De här två är bästa (o)vänner. Åh vad jag är glad att de har varann.
Jag glömmer som vanligt att vrida på telefonen när jag filmar….
En livs levande fågelskrämma(re)
Var detta sista sommardagen? Här har svetten lackat av flera anledningar. En mamma måste göra vad en mamma måste göra på 2000-talet. Tvätta, stryka, plocka, servera mat, torka spill, torka rumpor, handla och vistas i solen.
Elvira gav sig iväg på utflykt med Johannas efterträdare Emelie. Jag och Elvis åkte till leksaksaffären och mataffären. Men för att det skulle bli rättvist (jag menar mataffären har vi ju båda nytta av) så gjorde vi också ett besök i blomsteraffären. En kvinna måste göra vad en kvinna måste göra på 2000-talet. Köpa sina egna blommor.
Elvis värnar om sin integritet och ville inte att jag skulle ta kort, så säg inget om att jag lägger ut detta på nätet.
När det var dags att vistas i solen bjöd Elvis på tårtpaj i sandlådan, en delikatess må jag säga. Och precis när mamman började längta efter Elvira kom hon hem och satte ytterligare färg på tillvaron denna lördag i slutet av augusti, när det var 27 grader i solen.
Elvira lägger håret till rätta
Och imorgon är det en ny dag. Då kommer pappan hem. Det ser vi fram emot. Nu får han se till att vara hemma några veckor på rad. Han får också se till att köpa blommor lite oftare. Tänk vad ni män skulle komma undan med mycket om ni köpte blommor till era kvinnor ofta.
(Och är det nu någon jämställdhetsfantast som tänker att kvinnor kan likväl köpa blommor till sina män, så kan vi inte det. Det blir aldrig samma sak, för de uppskattar dem inte. Och det är kanske därför man glömmer bort/inte tänker på det/inte förstår vitsen/inte ser vinsten med blommor)