Mamman och Viran på väg till dagis för att hämta lillebror.

Jag har just kommit ner efter att ha nattat Elvira. Det är ofta ingen match, man skulle kunna tro att hon har en på- och avknapp. Först läser vi en bok och sedan sjunger jag “Nu i ro slumra in” och ” Sov du lilla videung”, två korta vaggvisor och ALLTID någon gång under lilla videung somnar hon. Men ikväll blev jag osäker på om hon sov. Förr har man liksom inte kunnat ta miste på att andningen, den har låtit tung, torr och täppt med korta andetag , men ikväll lät den inte. Jag lättade huvudet från kudden för att kunna höra efter ordentligt. Hon andades långa, djupa, tysta andetag och det lät så skönt och rofyllt.

Älskade Viran!

I juni reflekterade vi över att hon snarkade även då hon inte var förkyld, och när hon satt upp i bilstolen. I augusti sökte vi för det och i januari blev det bra. 

Inget nytt under solen. Vi lider smått av tristess. Vi känner efter och tror oss vara lite illamående ändå. Sväljer sju vitpepparkorn. Känner efter igen och tycker oss inte må så illa längre. Vi tvättar en maskin med något som kanske inte behöver tvättas egentligen, men eftersom vi ändå är igång är det lika bra. Vi glor på film, Lady och Luffsen. Två av fyra sover, en liten och en stor. Funderar på mat. Vad ska vi äta? Pannkaka, går det att lura i Viran pannkaka? Grädden åt minstone? Eller sylten kanske? Hon är inne på fjärde dygnet efter operationen och hade nog som mest ont igår men äter och dricker som sämst idag.

För att få ny luft i lungorna gick vi en promenad med vagnen och kände på snön. Vi delar upp oss och gör saker två och två för att inte slita för mycket på syskonrelationen, ja den äktenskapliga också. För att markera att vi trotsar magbekymren så har vi rullat ut vardagsumsmattan igen.

Jag tror på vitpepparn, jag gör faktiskt det.

Här kastas vi från ett rent och helgstädat hem som vi på fredagkvällen trodde vi skulle få njuta av i lugn och ro till en lördagsmorgon med nästan all städning ogjord och fullt ös.

Ja alltså, det är på oss vuxna det är fullt ös. Barnen hänger i soffan som ni ser. Den ena påverkad av läkningsprocessen i halsen och den andra matt och tom i magen. Precis när vi skulle gå och lägga oss igår kväll kastade Elvis upp. Om vi säger så här, han låg och sov i sin säng vänd mot väggen, under sänghimmel och i för kvällen tvättade lakan och vädrade sängkläder.

Det är inte städjonen det är synd om, det är det inte. Men det är ju så himla typiskt. Fattas nu bara att Elvira blivit smittad, stackars liten, det också liksom. För Elvis del ser det dock hoppfullt ut, han har behållit det lilla han stoppat i sig. Det är inte ofta vi har blivit drabbade så hårt att vi som sjuka förälder också måste ta hand om barnen. En gång bara, vill jag minnas och det är vi tacksamma för. Kan det vara att vi har god handhygien? Vi tvättar händer i tid och otid alla fyra. Men det är klart de där pussarna de kommer man ju inte undan, lyckligtvis.

Nu sover de små söta skavfötters i soffan och vi sitter i varsin fåtölj och undrar vad den kommande natten och söndagen ska bjuda på för aktivitet. Förmodligen kommer vi skura badrum och tvätta eller så är mannen med långt skägg och stort G barmhärtig mot oss och låter det passera.

 

Gode Gud uppe i det blå,
låt oss slippa att på knäna stå.
(och då menar jag inte att be)

Första gången var Elvira för förkyld och påverkad av förkylningsastman.
Andra gången ställdes det in pga dödsfall bland personalen på kliniken.
Tredje gången fick vi ställa in för att pappan var bortrest och logistiken inte gick att pussla ihop på en person.
Fjärde gången blev det av.

Idag fick Viran en riktig genomgång; reducering av halsmandlar, skrapning av adenoid, rensning av vax och tillsyn av rör. Nu på kvällen är humöret på topp, hon pratar och har ätit fem fiskbullar med lite mos och en glass.

Viran alltså, hon är inte ömtålig! Jag tror att hon brås på mig.

Det ska bli intressant att se vad detta ger för resultat. Förhoppningsvis lättare andning nattetid och mindre snuva. Och det vore ju fantastiskt om sprickorna på läppen och näsvingen som alltid dyker upp vintertid kunde läka någongång. Kanske gör den det när man slipper andas genom munnen?

Skönt att det gått så bra. So far so good!

Jag tycker att vi har gjort vårt bästa när det gäller att skapa glädje kring läkarbesök av olika slag. Båda barnen tycker att det är både spännande och roligt att gå till BVC, hälsocentralen, öron etc. Det finns spännande maskiner, stolar, lampor, hissar och långa korridorer.Tilläggas bör väl att de också sluppit undan ganska lindrigt. Det värsta Elvira varit med om, och som hon minns, kan jag gissa är att suga vax ur öronen.

Idag skulle vi till hälsocentralen för att ta den sista sprutan av fästingvaccinet som vi påbörjade i somras. Vi började prata om det igår. Barnen var med på noterna när jag hämtade på dagis. Vi pratade om klistermärken och att de skulle ta spruta i armen. Hela tiden med entusiasm, så där överspelat och fånigt som det blir när man vill få med sig barn.

Så kommer vi dit. Elvira springer lite i korridoren och stannar vid en könummerapparat. Hon trycker på knappen och river av nummerlappen. Inte utan förmaning från mig förstås. Ändå kommer en sköterska fram, säger aja baja och hotar med att om man inte låter maskinen vara så får man en spruta!

När vi blir inropade av distriktssköterskan inleder hon med att säga “Oj oj oj, det här ska gå fort”. Hon fortsätter att oja sig ungefär så här “Det gör lite ont men det är inte farligt, stackars liten, oj oj oj, nu har jag inga plåster här, ett ögonblick, oj oj oj, ska du få spruta lille vän, inte bli ledsen, osv”. Så småning om läste hon av vårt förhållningssätt till sprutan och höll tyst.

Inget av barnen grät, de visade stolt sina plåster och båda två norpade åt sig 3 klistermärken, var (!!!), och det var inte mer än rätt tycker jag!

Men är det inte lite märkligt?