Jag försöker handla ekologiskt så långt det går. Vi undviker light-produkter helt och hållet. Vi köper sällan halvfabrikat. Jag har bytt ut hygienprodukterna till naturliga alternativ. Helst inga plasttryck på kläderna. Så lite kemikalier som möjligt tänker jag. Jag tänker att vi försöker undvika cancer. Vi bevarar barnens organ nya och friskt röda, eller vad de nu har för färg. Och vi besparar miljön.

Jag lagar alltså maten från grunden, nästan alltid. Elvira äter sällan hela middagsportionen, hon petar lite. Om det inte är fisk förstås, då sitter hon till och med stilla.

Tidigare i veckan rapporterade TV4 nyheterna sin granskning av maten på landets förskolor. De hade följt maten under tre veckor på 75 förskolor i landet . Elvis förskola var med i granskningen. Den serverade mest hel- och halvfabrikat av alla. Hela 12 av 15 dagar. Förskolan hämtar maten från skolköket i Elviras skola. Där värms maten upp. Maten kommer från Sodexo.

Var jag vill komma?
Jo,  nästan varje dag har Elviras resurs skrivit i hennes dagbok, ”Elvira åt bra, två portioner”.

Sisyfosarbete?

 

Bild från Folkhälsoguiden

 

Okej, är ni beredda. Detta blir långt.  Det har blivit dags att ta tag i det där inlägget om skolval som jag har hintat om. Jag har faktiskt dragit mig lite för att skriva om detta. Det finns många anledningar, framförallt känslomässiga men också taktiska.

Val av skola är en fråga som engagerar när man har barn utanför ramen. Och oavsett om man pratar med andra föräldrar, med vänner, förskol/skolpersonal eller familj så är det ett val och ett beslut som ger upphov till många frågor. Man får hela tiden redogöra för hur man tänker och varför, oavsett om man lutar mot särskola eller mot grundskola.

Att det finns många frågor förstår vi också. Vi har ställt oss frågorna själva. Allihop. Minst två gånger. Många föräldrar gör sitt val genom att välja den närmaste skolan, där grannbarnen kommer att gå. De börjar fundera på saken när brevet från kommunen dimper ner i brevlådan, ett halvår innan terminsstart. Vi började fundera på detta för tre år sedan. Eller egentligen redan för sex år sedan.

Vår väg har varit krokig, ett tag var särskola det självklara alternativet. En annan period var grundskolan det enda riktiga. Vi har stött och blött, analyserat och resonerat. Var har hon/får hon/behåller hon vänner? Var utvecklas hon mest? Vad är det enda riktiga ur ett samhälls/mångfaldsperspektiv? Vad fungerar bäst praktiskt? Var finns kompetensen? Men framför allt, var får Elvira vara Elvira och bli accepterad därefter? Jag har läst forskning, läst reportage, tagit del av andra föräldrars resonemang via forum på nätet, pratat med skolpersonal, habiliteringen osv, osv. Det är inte ett val som är definitivt, men det känns så. Det val vi gör idag kan komma att påverka hela Elviras framtid. Elviras skolgång påverkar var hon hamnar när hon är vuxen. Dessutom mitt i allt detta fick vi en ny skollag. Vad innebär den? Ja ni hör ju. Frågan är ångestframkallande. Svaren på dessa frågor ger inga garantier. Kanske hade det enda förnuftiga varit att förlita sig på magkänslan. Men vi fungerar inte så. Vi har lärt oss att den inte räcker.

Den riktiga processen, den utanför våra tankar och samtal, påbörjades tidigt i höstas. För att kunna placeras i särskolan måste man göra en begåvningsutredning. Den genomförs av en psykolog och består av en rad olika test som bl a bedömer utvecklingsnivån i språk, logisk tänkande,  prestation och motorik. När alla resultat är sammanställda kan man sättas i facken icke, lindrigt, måttligt eller gravt utvecklingsstörd. Är man inte utvecklingsstörd får man inte gå i särskolan. Och är man lindrigt, måttligt eller gravt utvecklingsstörd måste man inte gå i särskolan. Det är föräldrarnas val och det valet kan bara kommunen sätta sig över om en tjänsteman tycker att föräldrarna går emot barnets bästa.

Genomförandet av utredningen i sig har jag faktiskt ganska mycket att säga om. Men jag behöver kanske inte säga mer än att vår habilitering är underbemannad. Att de stackars människor som jobbar kvar och försöker göra ett bra jobb med den ledning och de resurser som ges har häcken full. Så innerst inne tycker jag inte att utredningen är tillräckligt utförlig för att min dotter ska kategoriseras därefter. Och egentligen, varför ska vi kategorisera människor över huvud taget? Resultatet av Elviras utredning bjöd inte på några nyheter. Det visade sig att vi känner vårt barn och förstår vårt barn rätt så bra. Jag vill nog påstå att vi känner vårt barn bäst av alla. Precis som alla andra föräldrar. Och framför allt så tror vi på våra barn. Men det hade varit intressant om utredningen också hade gett exempel på insatser och stöd som skulle dra Elvira framåt. Inte bara berättat för oss var hon troligtvis befinner sig utvecklingsmässigt utan vad hon behöver.

I våras besökte vi olika skolor och skolformer. En frisärskola, den närmaste kommunala särskoleklassen och den närmaste kommunala grundskolan. Alltså de tre olika skolorna som Elvira hade att välja på utifrån var vi bor och vart hon skulle bli placerad. Alla tre och dess verksamhet gjorde gott intryck på oss. Så med andra ord kunde vi inte sortera bort ett alternativ för att det inte var tillräckligt bra. Men vi hade i alla fall skapat oss en egen uppfattning och det har varit vår första prioritet. Att beslutet ska vara vårt och ägas av oss. Att det skulle vara ett individuellt baserat beslut av de som känner Elvira bäst. Inte andras tyckande och tänkande. Det finns många som  tycker och tänker när det gäller Elvira. Vi lyssnar gärna på dem men det är vi som fattar beslutet.

Vi tog med oss våra alternativ och rådfrågade vårt nätverk av talpedagog, specialpedagog, förskolechef, förskolepersonal och resurs. Vi tog kontakt med rektorn på grundskolan. Vi hade möte med samma rektor och personal från skolan. De var entusiastiska och utgick från att Elvira skulle gå hos dem trots att vi ännu inte bestämt oss utan mer ville höra oss för. Vårt krav för alternativet grundskola var att Elvira skulle få ta med sig sin resurs från förskolan. Vi ville ha garantier men fick vänta på dem. För som alltid är det någon på ett kontor någonstans som också ska ge sig in i leken. De här personerna ser man aldrig till. De skickar sina budbärare. Den här gången var det en personalman som hade en övertalig resurs på skolan och som tyckte att denna dög minst lika bra, resurs som resurs liksom. Att hon inte hade jobbat med vare sig tecken eller Downs tidigare spelade tydligen ingen roll.

Så då gav vi oss in i matchen igen. Matchen att få behålla Elviras resurs. Vi har gått några ronder nu med olika förskolechefer. Man lär sig. Rektorn var på vår sida och förstod vinningen med en resurs med rätt kompetens och fyra års erfarenhet. Hon var tacksam för vårt försvar och sprang som budbärare tillbaka till personalmannen och tillslut fick vi ett ok. Men som sagt vi har lärt oss och vågar inte ropa hej förrän det finns papper skrivna. Och bara för någon vecka sedan skrev Elviras resurs på sitt nya anställningsavtal.

Så vårt val för Elviras sexårsverksamhet blev vår närmaste grundskola. En skola som har två spår (för att ge ännu fler valmöjligheter) ett spår där man följer Reggio Emilia-filosofin och ett där man följer Montessoripedagogiken. Vi valde Montessori. Till stor del pga intrycket vi fick av personalen men också pga känslan av en liten skola mitt i den stora.

Så där har ni alltså svaret på ”hur?”.

Varför?

Jo för att om alla människor ska vara en del av samhället och om alla människor ska ha tolerans för varandras olikheter så tror vi att alla också måste växa upp med varandra.  Tyvärr finns inte resurser i våra skolor för att alla ska kunna ges möjligheten att vara med och leka på sina villkor. Men Elviras olikhet är inte större än att hon kan vara med och leka. Visst krävs det insatser, men faktum är att de insatser som vi krävt för Elviras räkning under förskoleåren har gynnat alla barnen där. Och så kommer det att vara i skolan också. Alla andra i klassen kommer vinna på att ha henne där. Och framförallt tror vi att det blir en vinning även för Elvira. Om det en dag skulle bli på bekostnad av Elvira och om det inte finns någonting som vi kan göra för att förändra det, då omvärderar vi vårt beslut.

Vi har gläntat på alla dörrar. Vi har inte stängt några. Och magkänslan känns bra tack vare att de rätta förutsättningarna finns.

 

PS. Detta resonemang gäller enbart Elvira. Det säger ingenting om hur andra föräldrar ska tycka och tänka kring valet av skola. För det är inte upp till oss att ha en åsikt om det. Det är varje enskilt föräldrapars beslut och ni vet vad som är bäst för ert barn utifrån de förutsättningar som ges. 

 

 

Barnkalas. Första kalset för dagiskompisarna. Ingen av barnen har efterfrågat kalas tidigare, men nu är det viktiga grejer. Elvira bjöd hela avdelningen. Vi hade kunnat välja ut några, men tyckte att det kändes fel. Än så länge leker alla med alla på förskolan och vi tycker att de är för små för att behöva handskas med ”jag blev inte bjuden”.  Så vi tog risken att husera 19 barn och ett och annat medföljande syskon. Men hey, det är ju juni. Vi kan ju vara ute, ha picknick på filtar och leka på gården, hoppa studsmatta, blåsa såpbubblor, hoppa hopprep, cykla, leka kull etc.

När så dagen äntligen var här ösregnade det. Men det gjorde inget. Antalet barn stannade på 12. Inga konflikter, alla lekte lite här och lite där. Tjejerna klädde ut sig i Virans rum, killarna lekte med bilar och dinosaurier i Elvis rum. Vi hade ingen direkt sysselsättning än att äta tårta, sätta svans på apan och fiskdamm. Det märktes tydligt hur vana barnen är att spendera dagarna tillsammans. De gav varandra utrymme, kompromissade och var tålmodiga. De två timmarna passerade fort.

Hälften av gänget dansar till Just Dance till PS3, övriga lekte med dinosar.

Nu i efterhand sitter jag här lite berörd över hur bra Elvira smälter in i gruppen. Hon är en av alla och barnen ser henne som en ibland dem. Vi har verkligen haft en bra förskola de här åren. Kanske har det underlättat att bli en av alla när alla barn har olika hudfärg och fason på håret, när många barn har svenska som andraspråk och drar nytta av tecken som stöd. Alla, barn som föräldrar, bemöter Viran med ett leende kulturskillnader till trots.

Elviras vistelse i förskolan börjar lida mot sitt slut. Som vanligt på förskolans sommarfest önskade fröknarna alla 5-åringar lycka till.  Elviras namn ropades upp först och det var en stolt tjej som kom springande med ros och bild i sin hand.

-Kom igen Elvis, vi gör så här till pappa och kameran!
-Nä e!

Elvis ville också ha en ros och han vill också börja skolan. Krokodiltårarna lät sig hejdas när det vankades mat från världens alla hörn. Man blir imponerad av alla föräldrar som kommer med små knyten och pajer och grytor och… synd bara att vi vuxna aldrig hinner (läs får ro att) smaka. Vårt svenska bidrag var  köpta pannkakor, sylt och grädde. På buffébordet låg ett annat lass mycket lika pannkakor. De hade liksom samma jämna färg och runda form. De kom garanterat också från Konsum eller ICA.

Den 6 augusti är det dags, då börjar skolan. Det tar vi i ett annat inlägg.

Just nu pågår det en debatt kring ”surfplattors” lämplighet som hjälpmedel i skolor och det har väl inte undgått läsare här på bloggen att vi helhjärtat omfamnar denna nya möjlighet för barnen att utforska/inspireras/spela/lära sig saker med hjälp av främst iPad och iPhone.

Det går inte att förstå hur duktiga de är på att intuitivt förstå tekniken utan att ha sett dem sätta sig och bläddra fram ett kul kattklipp på YouTube eller lägga en pärlplatta eller frisera en hund eller att ha provat på det själv. Därför är det ganska kul att det nu har samlats in pengar till en iPad åt Jan Björklund så han själv kan testa.

Nu finns det ju bättre saker att lägga pengar på än att kasta pärlor på svin och nedan hittar Ni ett behjärtansvärt projekt som skulle behöva Er hjälp.

Titta gärna runt mer på FundedByMe och se om Ni hittar något annat kul projekt att stödja och letar Ni efter appar kan jag rekommendera Pappas Appar!