Okej, är ni beredda. Detta blir långt. Â Det har blivit dags att ta tag i det där inlägget om skolval som jag har hintat om. Jag har faktiskt dragit mig lite för att skriva om detta. Det finns många anledningar, framförallt känslomässiga men också taktiska.
Val av skola är en fråga som engagerar när man har barn utanför ramen. Och oavsett om man pratar med andra föräldrar, med vänner, förskol/skolpersonal eller familj så är det ett val och ett beslut som ger upphov till många frågor. Man får hela tiden redogöra för hur man tänker och varför, oavsett om man lutar mot särskola eller mot grundskola.
Att det finns många frågor förstår vi också. Vi har ställt oss frågorna själva. Allihop. Minst två gånger. Många föräldrar gör sitt val genom att välja den närmaste skolan, där grannbarnen kommer att gå. De börjar fundera på saken när brevet från kommunen dimper ner i brevlådan, ett halvår innan terminsstart. Vi började fundera på detta för tre år sedan. Eller egentligen redan för sex år sedan.
Vår väg har varit krokig, ett tag var särskola det självklara alternativet. En annan period var grundskolan det enda riktiga. Vi har stött och blött, analyserat och resonerat. Var har hon/får hon/behåller hon vänner? Var utvecklas hon mest? Vad är det enda riktiga ur ett samhälls/mångfaldsperspektiv? Vad fungerar bäst praktiskt? Var finns kompetensen? Men framför allt, var får Elvira vara Elvira och bli accepterad därefter? Jag har läst forskning, läst reportage, tagit del av andra föräldrars resonemang via forum på nätet, pratat med skolpersonal, habiliteringen osv, osv. Det är inte ett val som är definitivt, men det känns så. Det val vi gör idag kan komma att påverka hela Elviras framtid. Elviras skolgång påverkar var hon hamnar när hon är vuxen. Dessutom mitt i allt detta fick vi en ny skollag. Vad innebär den? Ja ni hör ju. Frågan är ångestframkallande. Svaren på dessa frågor ger inga garantier. Kanske hade det enda förnuftiga varit att förlita sig på magkänslan. Men vi fungerar inte så. Vi har lärt oss att den inte räcker.
Den riktiga processen, den utanför våra tankar och samtal, påbörjades tidigt i höstas. För att kunna placeras i särskolan måste man göra en begåvningsutredning. Den genomförs av en psykolog och består av en rad olika test som bl a bedömer utvecklingsnivån i språk, logisk tänkande, Â prestation och motorik. När alla resultat är sammanställda kan man sättas i facken icke, lindrigt, måttligt eller gravt utvecklingsstörd. Är man inte utvecklingsstörd får man inte gå i särskolan. Och är man lindrigt, måttligt eller gravt utvecklingsstörd måste man inte gå i särskolan. Det är föräldrarnas val och det valet kan bara kommunen sätta sig över om en tjänsteman tycker att föräldrarna går emot barnets bästa.
Genomförandet av utredningen i sig har jag faktiskt ganska mycket att säga om. Men jag behöver kanske inte säga mer än att vår habilitering är underbemannad. Att de stackars människor som jobbar kvar och försöker göra ett bra jobb med den ledning och de resurser som ges har häcken full. Så innerst inne tycker jag inte att utredningen är tillräckligt utförlig för att min dotter ska kategoriseras därefter. Och egentligen, varför ska vi kategorisera människor över huvud taget? Resultatet av Elviras utredning bjöd inte på några nyheter. Det visade sig att vi känner vårt barn och förstår vårt barn rätt så bra. Jag vill nog påstå att vi känner vårt barn bäst av alla. Precis som alla andra föräldrar. Och framför allt så tror vi på våra barn. Men det hade varit intressant om utredningen också hade gett exempel på insatser och stöd som skulle dra Elvira framåt. Inte bara berättat för oss var hon troligtvis befinner sig utvecklingsmässigt utan vad hon behöver.
I våras besökte vi olika skolor och skolformer. En frisärskola, den närmaste kommunala särskoleklassen och den närmaste kommunala grundskolan. Alltså de tre olika skolorna som Elvira hade att välja på utifrån var vi bor och vart hon skulle bli placerad. Alla tre och dess verksamhet gjorde gott intryck på oss. Så med andra ord kunde vi inte sortera bort ett alternativ för att det inte var tillräckligt bra. Men vi hade i alla fall skapat oss en egen uppfattning och det har varit vår första prioritet. Att beslutet ska vara vårt och ägas av oss. Att det skulle vara ett individuellt baserat beslut av de som känner Elvira bäst. Inte andras tyckande och tänkande. Det finns många som  tycker och tänker när det gäller Elvira. Vi lyssnar gärna på dem men det är vi som fattar beslutet.
Vi tog med oss våra alternativ och rådfrågade vårt nätverk av talpedagog, specialpedagog, förskolechef, förskolepersonal och resurs. Vi tog kontakt med rektorn på grundskolan. Vi hade möte med samma rektor och personal från skolan. De var entusiastiska och utgick från att Elvira skulle gå hos dem trots att vi ännu inte bestämt oss utan mer ville höra oss för. Vårt krav för alternativet grundskola var att Elvira skulle få ta med sig sin resurs från förskolan. Vi ville ha garantier men fick vänta på dem. För som alltid är det någon på ett kontor någonstans som också ska ge sig in i leken. De här personerna ser man aldrig till. De skickar sina budbärare. Den här gången var det en personalman som hade en övertalig resurs på skolan och som tyckte att denna dög minst lika bra, resurs som resurs liksom. Att hon inte hade jobbat med vare sig tecken eller Downs tidigare spelade tydligen ingen roll.
Så då gav vi oss in i matchen igen. Matchen att få behålla Elviras resurs. Vi har gått några ronder nu med olika förskolechefer. Man lär sig. Rektorn var på vår sida och förstod vinningen med en resurs med rätt kompetens och fyra års erfarenhet. Hon var tacksam för vårt försvar och sprang som budbärare tillbaka till personalmannen och tillslut fick vi ett ok. Men som sagt vi har lärt oss och vågar inte ropa hej förrän det finns papper skrivna. Och bara för någon vecka sedan skrev Elviras resurs på sitt nya anställningsavtal.
Så vårt val för Elviras sexårsverksamhet blev vår närmaste grundskola. En skola som har två spår (för att ge ännu fler valmöjligheter) ett spår där man följer Reggio Emilia-filosofin och ett där man följer Montessoripedagogiken. Vi valde Montessori. Till stor del pga intrycket vi fick av personalen men också pga känslan av en liten skola mitt i den stora.
Så där har ni alltså svaret på ”hur?”.
Varför?
Jo för att om alla människor ska vara en del av samhället och om alla människor ska ha tolerans för varandras olikheter så tror vi att alla också måste växa upp med varandra. Â Tyvärr finns inte resurser i våra skolor för att alla ska kunna ges möjligheten att vara med och leka på sina villkor. Men Elviras olikhet är inte större än att hon kan vara med och leka. Visst krävs det insatser, men faktum är att de insatser som vi krävt för Elviras räkning under förskoleåren har gynnat alla barnen där. Och så kommer det att vara i skolan också. Alla andra i klassen kommer vinna på att ha henne där. Och framförallt tror vi att det blir en vinning även för Elvira. Om det en dag skulle bli på bekostnad av Elvira och om det inte finns någonting som vi kan göra för att förändra det, då omvärderar vi vårt beslut.
Vi har gläntat på alla dörrar. Vi har inte stängt några. Och magkänslan känns bra tack vare att de rätta förutsättningarna finns.
PS. Detta resonemang gäller enbart Elvira. Det säger ingenting om hur andra föräldrar ska tycka och tänka kring valet av skola. För det är inte upp till oss att ha en åsikt om det. Det är varje enskilt föräldrapars beslut och ni vet vad som är bäst för ert barn utifrån de förutsättningar som ges.Â
När vi fick reda på att läkaren misstänkte DS så kastades mina tankar från det lilla spädbarnet rakt in i 2020-talet. Vad ska hon jobba med? Kommer hon att bo själv? Vad går man i för skola? Dessa tankar försvann i takt med att diagnosen accepterades och det lilla spädbarnet höll oss sysselsatta med alla krav ett sådant litet knyte kan ha.
Men så för en tid sedan läste jag någonstans på nätet om skola och sedan dess har tankarna studsat tillbaka till 2020 då och då. Visst Elvira är bara 3 år, men dessa tre år har gått fasligt fort. Jobbar man på kommunen går nog tre år ganska långsamt, de får ju mest sitta och vänta på att beslut ska fattas, om jag förstått rätt. Därför måste man ju vara ute i god tid med sina tankar tänker jag. Vi måste snart veta vad vi tror är mest lämpligt för Elvira. Och om tro är det bästa vi kan, då måste vi ju verkligen sätta oss in i valmöjligheterna så att vi kan tro så bra som möjligt.
Det finns fyra alternativ om jag förstått rätt, träningskola, särskola, vanlig skola eller friskola (de sista två efter särskoleplanen). Nosar man runt för att se vad andra föräldrar har för åsikt om sitt barns skolgång finns det massor med argument. Â Många tycks tycka att integrering är ett bra alternativ. Ibland tycker jag att valet av skola kan vara ett taktiskt spel. Man börjar på högsta nivå (vanlig klass) för att man alltid kan gå ner en nivå och för att det inte är lika enkelt att flytta upp. Vi bor i en stad som kan erbjuda samtliga alternativ ovan. Hade vi bott på en mindre ort hade kanske vanlig skola varit det enda alternativet. Skulle vi välja vanlig skola eller friskola i vår stad, skulle vi få kämpa. För så gör man inte här, och så gör man inte här för att så har man inte gjort tidigare.
Jag har inga utstakade planer för Elvira. Jag tänker att hon får visa oss vägen. Visa oss vilka egenskaper hon får, vem hon vill bli, och vad hon trivs med att göra. Huvudsaken är att hon får en hej dundrande självkänsla och att hon blir en trygg individ som trivs med livet. Hennes tillvaro ska inte ha ett syfta i min mening utan ett syfte i hennes mening.
Skulle jag önska något så önskar jag att hon kommer att lära sig att läsa och skriva, på det traditionella sättet. Det spelar ingen roll om detta sker när hon är 10 eller 20 år. Men jag tänker att kan hon det, då kan hon ta del av allt det mesta som samhället har att erbjuda. Bara så enkla saker som att läsa tv-tablån, vad restaurangen serverar eller vart bussen går. Då skulle hon kunna leva mer spontant. Spelar det då någon roll vilken skola vi väljer? Förmodligen inte, har hon förmågan att lära sig läsa och skriva så ser ju läraren det.
Spelar valet av skola in i om våra barn blir en naturlig del av andra barns vardag? Och i långa loppet, en lika självklar del av samhället som Erik Johansson eller Maria Svensson? Under dagisperioden är barnen det, men när det blir dags för skola försvinner vårt barn och ser sina ”gamla” kompisar i bästa fall på helgen. Ses man sällan förtvinar vänskapen och kanske sker detta fortare då även glappet i utvecklingen blir mer markant. Blir man en främling? Förmodligen inte, men man förblir heller inte en kompis, snarare en bekant. Om man hänger med dagiskompisarna till skolan, är det en garanti om att få vara med och leka? Nej det är det inte, inte ens för Elvis.
Det finns hur många tankar som helst att tänka i denna fråga. Och hur mycket vi än tänker finns det inga garantier för att det blir rätt. Det finns för- och nackdelar med alla alternativ. Men vad vi gör idag, nästa år och om tio år påverkar framtiden. Och i den här frågan känns det inte som att det går att ”leva nu”.
Eller?
