Elle växer och frodas. Det känns som det var nyligen jag tänkte tanken att det skulle bli så skönt när hon passerat två månader för då skulle amningen varken göra ont eller ta mer än 15 min åt gången. Och nu är hon snart färdig att ammas helt och hållet. Så märkligt. Det är olustigt när tiden går fort.

Nu är hon sex månader, snart sju och hon väger 8 kilo och är 69 cm lång. När Elvis var lika gammal var han lika lång, men han vägde 2 kilo mer! Hur 17 fick dom kilona plats? Elvira var lika stor när hon var 1 år.

Elle sitter själv sedan några veckor. Hon är nöjd på sin filt med alla leksaker spridda framför sig. Där sitter hon som en bläckfisk och plockar och smakar och bankar och slår och tjuter. Hon har riktiga falsett resurser. Hon har inte vänt sig målmedvetet än. Åt något håll. Det intresserar henne inte. Men hon sover helst på sidan.

Utbytet syskon emellan är nu också ömsesidigt. Hon iakttar sina syskon och blir glad när Elvis tar kontakt. När Elvira kommer till henne blir hon först allvarlig och inväntar aktion. Hon vet inte riktigt vart hon har henne.

När syskonen kommer hem från skola/förskola blir det full fart. Man kan t ex dansa Gangnam-style över sin lillasyster.

Elle har redan blivit drygt sju veckor! Sju veckor av graviditeten gick i snigelfart, sju veckor utanför livmodern har gått i raketfart. Det känns nytt samtidigt som hon är självklar och alltid funnits här. Känslan av tid är så himla knepig. Hon är så liten och ranglig samtidigt som hon börjar kännas stor och stadig. Jag skulle vilja stanna tiden här ett tag, innan de där små, mjuka, ljusa lätena är borta och innan hon blivit en sån där gigantisk femmånadersbebis.

Elle ler medvetet och gurglar. Så kul!

Och nyser då och då 😉

Eftersom jag är föräldraledig så är Elvis hemma med oss på måndagar och fredagar. Idag stod handling och hörcentralen på schemat. Mellan handlingen och sjukhuset landade vi hemma för att packa upp varor och äta en snabb lunch. När vi sedan skulle iväg igen för att kolla Elles hörsel (görs på alla bebisar på BB, men vi åkte hem före det andra dygnet så vi skickades till den öppna mottagningen) fick jag skynda på Elvis och påminna om att ytterkläderna hänger i hallen, skorna ska på fötterna och mössan ska sitta på huvudet. Elvis gjorde sig ingen brådska, han hade ingen större lust att bege sig igen. Han svarade med en djup suck ”-Mamma, kan du inte göra något själv?” Jo om jag ändå kunde, tänkte jag.

Det är jobbigt att vara ledig från dagis.

Drygt två veckor har passerat. Och bubblan har spruckit.

Det började med pyspunka som utmynnade i en explotion i torsdags när vi hämtade en kräkande Viran på skolan. Fyra av fem drabbades av ett lustigt magvirus, om än dock lindrigt så tillräckligt för att ta ner oss på jorden. Samma kväll fick Elvis superont i örat och doktorn misstänkte öroninflammation. Så med tre barn hemma varav två sjuka men ändå pigga och rastlösa sattes vi på prov under några dagar. Men idag är det måndag och om jag säger så här, vardagen är hjärtligt välkommen igen.

Ömhet och fascination

Och lillasyster som fått namnet Elle äter, bajsar, växer och är vaken mer och mer. Syskonen köper henne med hull och fjun. Det är härligt att se dem tillsammans, deras ömhet och fascination, men också en skräck i deras iver och tanklöshet. Elle har fått låna Elviras gamla kläder, det är som att se Viran som bebis igen. Och i samma ansikte kan man också se Elvis. Det är häftigt att se dragen och likheterna. Man påminns om sådant man trodde var glömt, minnen från de andra två bebisarna. Och det är häftigt att konstatera att de barn som vi gör ser ut så här.  Så här blir vi två tillsammans i en (eller tre). Världens gulligaste ungar som kommer att växa till världens bästa individer.


I
ver och tanklöshet

Inför en bebis ankomst är det inte ovanligt att oroas av tankar som ”kommer vi att räcka till”, ”kan jag älska en till lika mycket”. Så tänkte jag med. Nu i efterhand känns det snarare som om jag fått mer kärlek för varje barn, mer kärlek att portionera ut till var och en. Ju fler barn, desto mer kärlek till alla. Desto större tacksamhet för alla.

3 770 g lätt och 50 cm kort lillasyster


Jag fick stanna upp när jag var på väg för att hämta barnen. Vad var det där jag kände? Kunde det vara? Ja, kanske. Nej, säkert inte.

Men jo, det visade sig vara dags. Natten till onsdag föddes lillasyster. Elvis och Elvira kom för att hämta hem henne vid lunch och oj så förväntansfulle de var när vi möttes i korridoren. Elvira lämnade inte lillasysters sida på resten av dagen.

Nu är vi hemma och lever i bubblan. Bebis-bubblan. Man pratar lågt, man rör sig sakta, man slamrar inte i köket, man är i slow motion. Bara en nyfödd bebis kan ha den inverkan på fyra personer samtidigt. Vi njuter så länge den varar.