gottnytt12

Gott Nytt År från oss!

 

Vi firar hemma och bjuder Elvis och Elvira på ”fest”. Och vilken fest sedan! Klänningar och skjortor. Dryck i champagneglas och stek. Elvira smakade, tog tallriken till diskbänken och tackade. Elvis höll ut lite längre, men konstaterade att potatisgratäng var ingen höjdare och åt sig mätt på några snittar till. Vad tror ni, kommer citronfromagen med rårörda hallon gå ner eller får vi ta fram vaniljglassen?
 
gottnytt121

Middagen serveras, fortfarande intet ont anande.

 

Pappan i familjen kom på den goda idén att vi skulle ta familjen och åka ner på stan och titta på invigningen av bocken. Han presenterade idén redan igår och jag tänkte redan då att ”ja, ja vi får se”. Men han stod fast vid detta även idag och barnen var självklart med. Själv såg jag det hela framför mig, kyla, gråt, snor, knäck i öronen och ”nej” och ”jag vill inte”. Ett barn som vägrar gå ett steg till och helt enkelt sätter sig på marken och sitter just där. Ett annat barn som går i sin egen lilla värld och som inte märker att vi andra har stannat för en tappad vante eller ett löst skosnöre. Ett tredje som absolut måste ha mat genast. En mamma med en förfrusen mjölkbar och en pappa som gått upp i limningen och som trots kylan kokar inombords. En speaker som informerar alla dessa hundratals människor att barnets mamma väntar vid scenen. En iskall å där vattnet är så strömt. Ja ni fattar.

Men, det gick bra. Vi hann inte med bussen som det var tänkt, men hade många förbjuda parkeringsplatser att välja mellan. Det minsta barnet sov igenom hela spektaklet med fyrverkerier och musik och de andra två skötte sig exemplariskt! Ett litet steg för människan, men ett stort steg för familjen Snygg.

Vilken fin första advent vi fick i avlånga landet idag! Sol, dagsljus, snö och krispig kyla. Ett dygn av långsamt seglande snöflingor resulterade i ca 50 cm snö lagom till helgen hos oss.

Alla är glada för snön som kommit. Vi hann med lite utelek idag också. Till och med jag och Elle hann ut innan de andra kom in igen.

 

PS. Det har varit lite si och så med bloggen och kommentarerna. Inget jag förstår mig på, men nu ska tekniken funka enligt teknikern. 

 

Om vi föräldrar vill leva farligt för en stund är ju handling med barn en bra aktivitet. Att hoppa bungy-jump är ett bra alternativ, men det förenar inte nyttan på samma utomordentliga sätt som handlingen gör. Och med tanke på vår ständiga tidsbrist jagar ju vi föräldrar effektivitet, inte sant? Då lämpar sig handling helt enkelt bättre. Dessutom verkar dessa kickar beroendeframkallande med tanke på att vi vill leva farligt, eller finnas till för våra barn, så länge som möjligt och då är handlingen förenat med färre risker.

Att åka och handla utan barn däremot, det ser vi som avkoppling. Avkoppling förenat med nytta. Så klart. Man skulle också kunna åka och få massage, men det är precis lika ineffektivt som bungy-jumping, det går ju inte att kombinera med att betala räkningar, dammsuga eller att, just det, handla.

Sist jag åkte ensam med två sprang jag genom sjävscanningskassan med en vagn fullastad av obetalda varor, längst fram i vagnen stod Elvis i en ”I´m the king of the world”-pose , vi fiskade upp Elvira vid åkkarusellerna. Gången innan den tappade vi bort varandra och jag hittade Elvira på lagret. Äventyr när det är som bäst (ur ett föräldraperspektiv).

Så idag slog det mig att livet är för kort för att vara en enda lång avkoppling, så jag och Viran åkte för att handla. Den unga damen skötte sig exemplariskt! Hon plockade rätt varor, hon vägde grönsaker, klistrade etiketter, hon gick bredvid och hon var på gott humör. På 40 minuter hade vi tillsammans klarat av att handla till veckans fem middagar. Och detta äventyr, mina damer och herrar, fungerade precis lika bra som kick. En kick utan snedtändning. Sådana kickar är ju faktiskt att föredra. Dagens handling gjorde mig lycklig, den är värd att minnas.

Det goda humöret höll i sig och jag och barnen gjorde en skogsutflykt in the hood för att samla blåbär till en paj. Jag plockade blåbär, Elvira åt blåbär och Elvis snackade mest. Fast han bidrog med 12 stycken, han räknade dem själv. Men så plötsligt där i skogen fick Elvira lite Ronja Rövardotter-feeling, kom på att hon genast måste kolla Ronja på iPaden och stack hemåt. Elvis sprang efter på sitt vakta-syrran-manér. Där och då tog barnens äventyr slut och mammans började.

Till efterrätt gjorde vi oss en socker-kick. Vid drygade ut den tänkta blåbärspajen med äpplen och det smakade precis lika gott.

PS. Min ambition med bloggen är inte att publicera mobilbilder. Det har blivit många på sistone, men så var det ju det där med effektiviteten….

Vi har gått ut hårt och därmed också lagt ribban. Lördag badhuset och söndag marknad med karuseller i Prins Daniels gamla kvarter.

Kraven på denna måndag lär bli höga. Vi satt just vid frukostbordet och såg grannbarnen cykla mot dagis. Elvis frågade ”Mamma, vad ska vi göra idag då?”. Hoppas att han uppskattar ett besök till IKEA för det finns en plats som sällskap ledig.

Egentligen är det väl idag den börjar, ledigheten. Och ledigheten innehåller ju så himla många tidiga och långa morgnar. Jag har funderat på om man skulle göra något vettigt av dem? Det bästa målet mat är frukosten, när annars smakar mat så bra? Och semesterns främsta lyx tycker jag är just långfrukosten. Dessutom finns det onödigt mycket rabarber i frysen från förra året och olika mjöl i skåpet. Så som morgonsysselsättning får det bli några limpor, frallor, saft och marmelad för kommande långfrukostar. Frukostar att lägga ribban med. Varje dag.

Semester!
Äntligen!

Vi hade en veckas semester i början på juni, då vi var till Gotland. Där gick vi på bröllop, kastade sten i vattnet, besökte Pippis hus och såg en och annan rauk. Det var hur bra som helst att åka före säsongen. På Kneippbyn var vi i stort sett ensamma. Barnen fick åka attraktionerna om och om igen utan att kliva av. Parken var ganska liten, smala gågator och tätt mellan karusellerna. Hur lätt som helst att komma bort i trängsel. Men nu hade vi fri sikt.

Hur som helst så kändes det konstigt att gå tillbaka till jobbet. Som om semestern blev avbruten. Men NU, nu är den här. Fem långa veckor.

Vi är redo.