Nu är det kväll igen. Egentligen är det för sent för att jag fortfarande ska sitta uppe, men de här timmarna på kvällen när det är tyst i huset är ovärderliga. Det är de som gör att man orkar vara småbarnsförälder. Det är bara då man får vara själv, tänka färdigt utan att bli avbruten och bara sjunka in i sin egen värld. Åtminstone  en stund tills någon tappar nappen eller går sömndrucken ur sängen.

Brist på sömn är ju något man vänjer sig vid. Innan jag blev förälder behövde jag minst sju timmar sömn för att inte känna mig bakis dagen efter. Och kvällstrött var jag. Sur som en citron efter 20.00. Nu för tiden skulle jag ge min lilltå för sju timmar. Det går i perioder. Vissa perioder klarar man sig utan sömn hyfsat, både fysiskt och psykiskt. Andra perioder balanserar man på bristningsgränsen, ibland tippar man över och bryter ihop och ibland lyckas något få en att balansera tillbaka.

Jag har nyligen haft ett bryt. Till slut blir det bara för mycket. Den första månaden med en bebis är det ju knappt någon skillnad på natt och dag, man sover när man får. Sedan formas dygnsrytmen och man faller tillsammans in i en rutin. I en familj med tre barn finns det lika många rutiner. Alla har sina klockslag som återkommer natt efter natt. För en tid sedan skrev jag upp hur natten såg ut och det var nog då jag började vingla på kanten. Det var då det gick upp för mig att jag sover ju knappt!

Så här ser en typisk natt ut hos oss:

23/24 Elle äter och jag går och lägger mig
24 Elvira kommer till vår säng
02 Elle vaknar och äter en slurk eller somnar om med nappen
02/03 Elvis kommer till vår säng. Jag väcker pappan och de går tillbaka till hans säng. Ibland vägrar Elvis och Martin bär med sig Elvira till hennes säng. Någon gång ger jag bort min plats och går och lägger mig i någon av barnens säng själv.
04.30/05 Elle vaknar för morgonmål
05/06 Elvira vaknar.
06.30 Elle och Elvis vaknar

Så här har det sett ut i månader. Snart ett år om man ska räkna in tiden med dålig sömn pga graviditet. Det är ju inte konstigt att man är medveten om att man tänker. Jag minns att jag en gång för länge sedan kunde svara på en fråga eller fullfölja en handling utan att reflektera över att hjärnan arbetade. Nu tänker jag på att hjärnan arbetar, jag inväntar dess svar, jag märker att den letar för att finna rätt medan jag står och väntar. Det är precis som när man väntar på att symbolen på datorn ska sluta snurra. Och med barn får man ju sällan prata klart, tänka färdigt eller fullfölja en handling. Det är sannerligen en utmaning att hitta tråden igen.

Och, ni kan tro att det är en utmaning att genomföra en flytt. Först ska man sälja huset och köpa ett nytt. För att administrera Elviras kommande skolgång har jag haft 10 kontakter. Det räcker inte att prata med var och en en gång. Man måste påminna och följa upp några gånger också. För Elvis nya förskola 3 kontakter. Sedan har vi det där med alla beslut som ska tas och allt som ska sägas upp och tecknas nytt gällande hushållet. Hittils har jag packat 29 kartonger, det syns knappt. De kartongerna har jag packat i vårt hem. Huset vi flyttar till är mitt  föräldrahem, där har vi packat betydligt fler.

Jag har tre timmar tre dagar i veckan för att genomföra talefonsamtal och annat man helst vill göra utan barn. Tiden är dyrbar och snart är det sommarlov.

Hur orkar man? Det är ju smått fantastiskt ändå. Att man står upp menar jag. Men nu är jag så trött så jag mår illa. Det är vi ibland pappan och jag. Det har blivit ett tillstånd precis som att ha huvudvärk eller vara hungrig. Att jag nu gått ned till datorn för att skriva klart detta efter att ha varit och gett Elle nattmålet är ju korkat. Men jag ville bara avsluta tanken.

Det är barnen som orsakar sömnbristen, men det är tack vare dem man överlever.

 

 

 

I flera veckor har jag cyklat förbi det här skyltfönstret på väg till jobbet och tänkt ”om jag ändå fick klä på mig pyjamasen igen”.  Och nu är jag här. Det är måndag och jag är hemma i pyjamas. Hela dagen har jag haft pyjamas. Jag har lagat lunch i pyjamas, hämtat posten i pyjamas, tittat på dag-tv i pyjamas och jag måste säga att det är ju det bästa plagget. Det sitter inte åt, det är mjukt och följsamt och varken för svalt eller varmt. Perfekt!

Snart ska jag laga middag i pyjamas.

Idag är första dagen på min tjänstledighet. Den första dagen på resten av mitt liv. Det känns lite som ett oskrivet blad även om vi gjort det förut. Fått barn alltså, men vi vet ju inte alls vem vi väntar på. Vi vet inte hur det är att ha tre barn och hur det är att sova fem i sängen.

Hösten har hittills varit ett enda långt lopp där det inte funnits mycket tid till reflektion. Jag har jobbat heltid för första gången på sex år. Barnen har haft veckovisa fritidsaktiviteter för första gången i sina liv. Och jag har varit bortrest från familjen var och varannan helg. Jag har känt mig otillräcklig var jag än befunnit mig. Men nu är det ändring på det. Äntligen kan fokus riktas mot familjen, och enbart familjen.

Så i helgen har vi tagit fram bebissakerna. Vi har byggt ut den 2,70 breda sängen med ytterligare 60 cm. Vi har köpt blöjor och de första kläderna. Packat BB-väskan och känt förväntan. Och från och med nu gör vi inget annat. Nu väntar vi bara. Hela familjen. Vi är redo och vi undrar vem du är.

Lunchpicknick på grillad kyckling och potatissallad, på en filt, på oklippt gräs, på mors dag, på landet.

Vi drog till stugan och klippte gräs och rensade rabatter. Vem var det som bestämde att maskrosor inte är önskvärda? Jag har nog aldrig sett så ståtliga och kraftiga maskrosor om de som växer där. Elvira ser det vackra i maskrosor och plockar många, korta som långa, och arrangerar de finaste asymmetriska buketter man kan få.

Och jag tror bestämt att i år blir det första året som vi föräldrar kan känna ro av att var där, mitt på landet. Mitt bland stora stenbumlingar, skogssnår, vida åkrar, välfyllda regnvattentunnor, stegar, gamla uthus och slingrande grusvägar. En ypperlig miljö för det lilla barn som är fyllt till bredden av initiativ och de mest lysande idéer och som inte svarar eller bryr sig när man ropar på det. Äntligen lockar inte det som är längst bort utan det som finns i närheten. Äntligen är vistelsen inte enbart ett evigt jagande och övervakande. Äntligen roar sig barnen tillsammans, de behärskar terrängen och de har bevisat att vi föräldrar kan känna någorlunda tillit till deras omdöme.

Hoppas nu att jag inte sagt för mycket…

Mors dag till ära hade jag bokat tid för att inkassera presentkortet på fotbehandling jag fick till födelsedagen i oktober. Kvinnan som skulle få den stora äran att fila mina fötter var sjuk och självklart hade jag inte nåtts av informationen. Men nästa gång jag kollar mitt talsvar så finns nog meddelandet där. Ifall jag skulle ha nytta av det då.

Så vad gör man inte för fina(re) fötter i sandaler? I brist på utrustning gör man sitt eget fotbad med en av hinkarna vi annars sorterar sopor i. Av hushållshinken, komposthinken, glas/kartong/metallhinken och mjuk/hårdplasthinken föll valet på den sista. Den kändes mest ren av någon anledning. Och på samma kvadratmeter som ”behandlingen” ägde rum fanns resten av familjen. Det  servades med ipads, dator, pencillin och utspilld juice. Det dansades, klängdes och målades naglar.

Vi gillar att göra saker tillsammans.

Inspirationen till ett inlägg lät inte dröja på sig.

Jag gick och gjorde den där rostmackan med skinka, gurka och tomat till bredden, ja ni ser den ju på bilden. Ni ser även makens val av nattmacka – middagsrester, men det är ett annat inlägg. Hur som helst klockan har passerat 22 och det är fösta dagen jag burit min för sommaren nyinskaffade kjol. Mannen har inte kommenterat den, vilket jag tyckt varit lite konstigt. Han brukar märka nya plagg, i alla fall framåt lunch. Så där i köket frågar jag

– Du har inte kommenterat min nya kjol

och han svarar
– Ja ha, jag trodde att det var ditt nattlinne!

Nattlinne! Jag har ett nattlinne från Po.P i liknande mönster men det går till anklarna och är långärmat och jag har en vit tröja med 3/4 ärm på mig. Hur tänkte han där? Jo att jag dragit upp ärmarna under den vita tröjan. Men att gå i nattlinne hela dagen? Hur tänkte han där? Skönt avslappnat för att vara mig. Men att gå i nattlinne HELA dagen. Jo, han hade nog sagt något om vi åkt iväg någostans.

Tänk om vi hade åkt iväg! Åh vad synd att vi inte åkte iväg någonstans.

Jag hade varit döläcker i min kjol från Lindex vårkampanj ”Modern Preppy” som självaste Gwyneth Paltrow var modell för.

Här sitter jag äntligen lagom sval i en fåtölj och tänker att vintern har sina fördelar ändå. Aldrig är väl barnen så rena som då. Ytterkläderna är också rena och följer snö med in på hallgolvet så smälter den och torkar upp av sig själv. Sanden däremot den tar sig vidare in och känner sig som hemma i såväl soffor som hårbottnar, mellan kuddar och tår.

Sanden till trots så är det ju underbart med denna värme. Idag, den 25 maj, har vi iklätt oss sommarkläder – kjol, shorts och sandaler. Den fördelen har man inte på vintern. Barn blir lyckligare av mindre kläder. Ja, föräldrarna också, för nu är det inte lika många plagg att tjata om.

Man måste göra lika. Gör brorsan gör syrran och vise versa.

Och nu när huset är tyst och jag sitter med Europa i tv:n och Världen i en platt låda i knät skulle det vara gott med en chokladtårta dekorerad med rosor, eller en fluffig citronfromage i martiniglas, eller en hembakad macka med pålägg byggda på höjden, eller en förpackning Ben & Jerry´s New York Fudge och en sked. Det blir väl en rostmacka ikväll igen….

Om några dagar åker vi på bal som Elvis säger. Bal och bal, snarare bröllop. Och inte långt därefter kickar semestern in. Och kanske, kanske kan jag förmå mig att blogga lite oftare. Kanske, kanske kommer inspirationen hand i hand med aktiviteterna, ledigheten och sommaren. Hoppas.