Vår felfria bebis
Idag har jag tagit tag i ett skåp med foton och tidningsurklipp. En punkt på den oskrivna att-göra-listan som förföljt mig alldeles för länge. Det är ju så skönt att få sån’t gjort. Det blev också en vandring längs Memory Lane. Tidningsurklipp som ger glimtar av mitt liv från trädplantering i lågstadiet, Vi i 5:an, studenten, bröllopsannons och dödsannonser. Jag hittade också artiklar om DS och en insändare jag skrivit.
Jag minns det som igår. Jag slog upp dagstidningen vid frukosten och möttes av ett mittuppslag som handlade om NUPP och jakten på DS. Jag kände alla känslor. Jag blev arg. Jag blev ledsen. Jag var kär i mitt frukostsällskap, en i mina ögon felfri bebis. Då var huden tunn och jag var vass. Jag skulle ändra världen. Â Den skulle bli bättre för Elviras skull. Jag och en kompis, också mamma till en flicka, figurerade i tidningen på olika sätt vid flera tillfällen. Vi skrek -Titta här! Det är inget att vara rädd för! Det var också då som jag lite blygt startade den här bloggen.
Idag är jag mer hårdhudad, har liksom blivit van. Och jag tar det inte lika personligt. Jag fokuserar på att se till att Elvira har det bra där hon befinner sig, resten av samhället får tiden ta sig an. Och jag tycker faktiskt att det hänt mycket de senaste sex åren. Jag känner definitivt att attityder förändrats till det bättre i stort.
Men när jag nu satt här och limmade tidningsurklipp kände jag mig faktiskt stolt över mitt mod och mitt engagemang. Nu vet jag inte om jag skulle förmå mig att formulera det där. Jag har kommit att acceptera att vi alla har olika uppfattning om vad som är viktigt i livet. Livet lär oss, var och en för sig.
Insändaren finns inte kvar på tidningens webb, men här är min kopia.
Inskolning pågår och jag ligger lite efter med sommarlovsrapporteringen. Men den kommer. Inom en snar framtid.
Tills dess passar jag på att tipsa om SVTs dokumentärserie i tre delar, ”Välkommen till vår vardag” med start i kväll kl 20.30 i svt2.
Tre familjer berättar om födelse, småbarnstid och en extra kromosom. Medverkar gör Malte, 2 år, Ville, 4 år och Linnea, 6 år tillsammans med föräldrar, syskon, kompisar och pedagoger.
Hamburgekedjan Max fick problem med att hitta personal. De flesta som börjar på ”golvet” vill snabbt avancera för att bli chefer. För att täcka upp för alla befattningar fann man lösningen hos en annan grupp arbetssökande. Det var hos de funktionsnedsatta man hittade långsiktigheten.
Det mest lönsamma vi gjort, säger hållbarhetschefen. Men mitt, nu för tiden, kritiska tänkande snurrar genast igång. Vad menar han med lönsam? Tänker han låg personalomsättning och mindre kostnad för rekrytering eller tänker han billig arbetskraft ? Jag skickade frågan till Maxs PR-koordinator Kiki Karlsson som hälsar att det är lika lön för lika arbete som gäller.Â
Men jag undrar ändå om inte det svaret är en fråga om definition. Oavsett är det positivt att fler än ICA ger plats åt denna grupp arbetssökande. Det är alltid en början. En början, men inte en ursäkt för lägre lön. En början till det självklara – jämställdhet och mångfald i samhället och på arbetsplatserna. Ingenting man eftersträvar för att ”vara snäll och få PR” utan för att det är en självklarhet.
Foto: Johanna Frenkel/Chef.se
Tim’s Place: A dream followed: kasa.com
Appropå jobb och att kavla upp ärmarna.
10 års förberedelse! Det är de där föräldrarna som varit i farten igen.
Vi känner igen oss själva. Det är ofta vi pratar om att ge Elvira ett självständigt liv och meningsfullt jobb. Får hon inte det den ”vanliga” vägen fixar vi det. Elvira ska inte bo med människor hon inte har något gemensamt med och i hennes vardagsrum ska det inte stå en äcklig och stickig soffa med träkarm som det gör på många av våra kommunala hem för funktionsnedsatta eller åldringar. I Elviras vardagsrum ska det stå en riktig vardagsrumssoffa, en mjuk med kuddar, där man vill krypa upp med en filt. Finns inte det får det helt enkelt bildas ett föräldrakooperativ. The Specials är våra förebilder.
Och Elvira ska inte jobba på ett jobb för att någon inom kommunen tycker att det skulle passa. Hon ska jobba på en arbetsplats som hon själv tycker passar. Och erbjuds hon inte det så får vi helt enkelt ordna det. Om det så ska behövas 10 års förberedelse.
Vilket projekt! Lockande att kavla upp ärmarna och sätta igång. Men varför bara begränsa sig till DS, arbetslösheten är hög bland personer med funktionsnedsättningar i allmänhet.
Vinnare i Cannes Lions till och med, fint ska det va!
