Visste du att den fanns? Om du är en av oss föräldrar känner du säkerligen till den. Är du anhörig eller jobbar med våra barn, så vet du förmodligen. Visste du inte, så vet du nu. Har du dessutom Downs syndrom, ja då är det bara att börja fira. Tillsammans med oss andra förstås.
Det är ju så mycket vi vill få gjort, men som vi aldrig får ändan ur att göra. Ibland behöver vi hjälp. En anledning till att. Den här dagen är en sådan. Vi får en anledning till att bjuda på glass på dagis, vi kan välja den här dagen till att prata om att alla är olika i lågstadieklasserna, eller så kan vi ägna en lektion i biologin alt samhällsvetenskapen på högstadiet åt ”Jävla Mongon”, eller så kan vi skriva en artikel, göra ett reportage eller dela ut priser för att uppmärksamma någon betydelsefull.
För att vara betydelsefull behöver man inte vara särskilt märkvärdig. Betydelsefull kan man vara alla dagar. Man kanske bara gör sitt jobb. Hakar på något som verkar roligt. Man kanske gör som Mats ”Jerry” Melin och är med och spelar in några reklamfilmer, som får hela svenska folket att diskutera kring diagnosen. Eller så gör man som barnläkare Bo Ericsson och ägnar sitt yrkesverksamma liv åt barn. Däribland barn som behöver hjälp med att få andra att tro att de också kan. Bara för att dessa två män gör det som de tycker är självklart och bara för att det är Internationella Downs syndromdagen får de pris, Upp 2010 från Svenska Downföreningen.
Så visst lönar de sig de här speciella dagarna. Dagar som Internationella kvinnodagen, Internationella skolbiblioteksdagen, Internationella barnboksdagen, Internationella Downs syndrom dagen m fl.
Första versen är så träffsäker.
Här finns några reaktioner. Har hört reaktioner ang Måns medverkan. Men poängen med Glada Hudik Teatern är att man jobbar tillsammans, med diagnos eller utan. Fast ok, entrén var kanske lite fjantig. Nästa år vill vi se dem vara med och tävla, eller hur? Tänk vilken skräll om de skulle vinna. Och tänk vilken skräll i den internationella finalen. Öststaterna skulle sätta vodkan i vrångstrupen 
Igår kväll var vi på genrep. Precis som planerat. Det ser lovande ut inför lördagskvällen. Utan att avslöja för mycket måste jag ändå kommentera mellanakten. Det var den jag satt och väntade på. Tillslut kom den, efter snabbrepriser, påor och sketcher. Och där stod de, Glada Hudik-kören. Och de stod där stadigt och självsäkert.
Tänk på sammanhanget. Ett program som går ut på att rösta fram den bästa, en vinnare. I det forumet får detta gäng berätta att alla är lika bra. Och tänk i det stora hela, tänk på tiden vi lever i. Vi har en teknik som erbjuder fosterdiagnostik åt alla samtidigt som vår lycka är perfektion, likriktighet och självförverkligande. Mitt i allt detta får alla dessa gäng, (Köping-gänget, ICA-gänget och Hudik-gänget) utrymmen på bästa sändningstid att säga att alla är lika bra. De hälsar på hemma hos oss genom tv-apparaterna och får oss att skratta , att känna värme och tänka ”ja, varför inte”.
Egentligen är det självklart. Alldeles självklart. Lika självklart som att vi lär våra barn att det är fel att slåss, att alla får vara med och leka och att man inte får säga dumma saker. Men vi vuxna har ju undantagsregler. Vi får äta glass före maten och vi får tycka att vi är bättre än andra. Vi lever inte som vi lär.
Med tanke på det så är det ju smått fantastiskt, att vi kommit hit. Att vi på bästa sändningstid, tillsammans med någon miljon medtittare får bli påminda om att alla är välkomna. Det kallar jag lördagsunderhållning.
Viktig lördagsunderhållning, både för Elvira och hennes bror.
Förra gången vi hade magsjuka hade vi biljetter till Glada Hudik- teaterns föreställning Elvis. Biljetterna såldes via vänner och vi satt hemma snuvade på konfekten (i dubbel bemärkelse).
I julklapp fick jag två biljetter till Melodifestivalen. Och tro mig när jag skriver att jag blev lite extra glad när jag läste detta, de glada gänget står för mellanakten. Vi ska inte vara i händelsernas centrum på lördag utan på genrepet dagen innan. Måtte de vara med då!
Missar jag dem igen får jag väl helt enkelt åka till N.Y. i sommar igen. Då de sätter de upp Elvis over there.
Vad gör man en lördagkväll när det inte finns något att titta på på tv. Vår kväll blev räddad av ”The Specials”. Jag läste om dem för länge sedan, tror att det var hos Imsavimsa och nyligen blev jag påmind av Tjejerna två.
”The Specials” är en serie om fem ungdomar runt 20 år i Brighton, som bor tillsammans. Varje avsnitt är ca 10 min och de handlar mest om relationer, både vänskap och kärlek. Det är så härligt att se att de lever det liv som vi alla gör när vi är i den åldern, skola/jobb i veckorna och party på helgerna. Något som också slog mig är att de bor i ett hus, med ett riktigt vardagsrum och ett riktigt kök, så som vi alla vill bo.
En mamma jag känner har tidigare nämnt att hon har haft tankar kring ett gruppboende i kooperativ form för sin dotter. Och nu förstår jag vad hon menar. De kommunala gruppboendena kan ju ha en viss typ av interiör. Enligt mina förutfattade meningar är det inte så mycket som skiljer ett gruppboende för ungdomar från ett ålderdomshem. Vi är absolut med på kooperativet, men det är ju många år tills dess…
När det gäller detta gäng var det Hillys föräldrar som tog initiativet , de köpte huset och har det övergripande ansvaret för personal och drift. De har en egen sida, Small Opportunities. Klicka dig till The Specials via bilden ovan och se resterande åtta avsnitt. Det nionde och sista avsnittet för säsongen kommer imorgon, måndag.
Igår diskutterades Downs syndrom och fosterdiagnostik än en gång i media. Det var en bra debatt. Tankar som slog oss var hur människor kan sitta och säga att barn med DS inte är önskvärda, när det sitter en person med DS i panelen. Som tur är ger ju alltid Anna svar på tal. Hon återtog respekten. Tack Anna för att du alltid ställer upp i sådana här sammanhang. Det är imponerande att du orkar medverka i dessa debatter. Vi är många som är tacksamma för att du gör våra barns röster hörda.
En annan tanke som speglar våra egna förutfattade meningar var då en man med en kusin i Iran utryckte sig. Vi frågade oss hur kusinen hade tagits emot och kom snabbt fram till att det var säkerligen på ett mycket, mycket kärleksfullt sätt. De är ju bättre än oss på att hålla ihop släkten, värna om familjen och hjälpa varandra.
Man poängterar under programmet att antalen fostervattensprov och moderkaksprov inte har ökat de senaste åren, men att antalet avbrutna graviditeter har. Fosterdiagnostiken finns ju redan här. Det är bara att acceptera. Men vi får inte acceptera att den etiska aspekten glöms bort. Vi har pratat mycket om det här ämnet, jag och pappan. Vi vill räcka till för alla våra barn. Men vi återkommer alltid till att det är ett risktagande att bli förälder. Det är ett risktagande att leva livet. Vad som helst kan hända, när som helst. Och vi som föräldrar kan inte vara de som ska välja vilket syskon som ska få komma. Vi kan inte värdera någon som kommer från vårt eget kött och blod högre eller lägre än det som redan finns i livet. Så resonerade vi när vi väntade på Elvis och så kommer vi att resonera om vi skulle få fler barn. Alla resonerar som de vill. MEN, det viktigaste är att man gör valet till sitt eget och inte till något allmängiltigt. Och att man känner sig trygg med sitt beslut och kan leva med det. Vi kan bara berätta hur det är att leva med Downs syndrom i familjen, och det mina damer och herrar är en sann glädje.
Debatten börjar 25 min in i programmet.
Jag skulle gå och lägga mig men jag blev så förbannad så jag måste skriva detta först.
Skolgatan ledde mig till den här artikeln, som finns i sitt original här. Jag antar att Peter Burchave är läkare, han jobbar i alla fall inom vården. Och det är bara folk inom vården som kan uttrycka sig så här, fast att de ska hålla en neutral ställning. ”-Jag tycker att det är mycket omoraliskt att man inte erbjuder Kub till alla. Många kvinnor får göra fostervattensprov i onödan och det framkallar i sin tur missfall av friska foster…”
Att lägga en värdering på foster. Det är inte hans jobb, det är föräldrarnas. Det är lika hemskt om ett fostervattenprov framkallar ett missfall på ett foster med Downs, om barnet är efterlängtat. Missfall som missfall.
Detta är ingen nyhet, jag läste artikeln för flera dagar sedan, men av någon anledning följde jag inte upp den här på bloggen. Så här kommer den, Praktikant-Jerry i verkligheten.
Det är balsam för själen att läsa om Kalle och Johan. Tänk att man lever i 2009 i lilla Vara och på många andra platser i Sverige lever vi som på…. ja inte vet jag.
Bild: expressen.se
Idag besökte mamman och Elvira ”ICA-Jerrys” arbetsplats, Hudiksvalls sjukhus. Fast ärendet var att gjuta en mutterplatta till Viran. Den ska hjälpa henne att finna var i munnen man placerar tungan för olika ljud. Om tre veckor får vi hämta den. På vägen hem festade vi på choklad. Det var hon värd.
”ICA-Jerry” har medverkat i två intervjuer under helgen. I fredags, hos Nyhetsmorgon och i går, söndag, hos Agenda (36 min in i programmet).
Bild: Eget collage med bild från brio.net
I senaste numret av FUB:s medlemstidning Unik finns en intervju med Mats Melin som spelar praktikanten Jerry i ICA:s tv-reklam. Sedan framgångarna med Glada Hudik-teatern och tv-reklamen blir han kallad ”den snygge skådespelaren” på stan. Jag är benägen att hålla med. Dessutom är han klok,
”En lite annan fråga, har du funderat på om du är annorlunda någon gång?
Nej, inte så annorlunda. Om någon säger något dumt säger jag sanningen. ”
Hela intervjun kan du läsa här
Och ska jag tala sanning så ror jag inte projektet att bygga en ny blogg i land. Jag får vänta, hur otålig jag än är på att få headern på plats och menyerna omorganiserade, tills på söndag el måndag då teknikansvarig är på sitt skift igen.
Bild redigerad av Söt och Snygg, orginal från FUB