Via facebook fick jag nys om denna fantastiska historia. Jag vill dela den med er.
Nu ska jag ägna kvällen åt att skriva ett brev till rektorns chef. Och sedan ska jag se om Juholt har något gemensamt med Johansson. Uppdrag granskning granskar Glada-Hudik teaterns grundare Pär Johanssons ekonomi ikväll kl 20.00.
Visst är det lustigt det där beteendet att när man har pengar då är man rädd om dem och vill gärna ha mer, men när man är oförmögen utan att vara fattig, då är pengar nästan sak samma. Ungefär som när man nyss fått löning då hittar man inget man vill ha, men i slutet av månaden när pengarna börjar ta slut då faller ögonen på alla möjliga ting som just då verkar oumbärliga.
Människan lever förhållandevis glest på de nordliga breddgraderna. Under högsäsongen tittar dock de flesta fram ur sina bon. Den ena är dummare än den andra. De irrar runt, runt för att komma till mål. De tar genvägar framför varandras fötter. De stannar och vilar mitt i vägen, i dörröppningar och framför rulltrappor. De ställer sig på rad för att få bli fattigare.
Människan påminner en aning om myran i sitt irrande, dock kan hon inte samarbeta. Det är människan för dum för under högsäsongen. Istället slåss hon och den sk medmänniskan om samma byte. Bytet är inte främst mat utan döda ting. Ja ni förstår hur dum hon är. Den ena dummare än den andra.
Idag har Elvira varit på besök på en av gymnasieskolorna här i stan. Hon träffade två klasser på Omvårdnadsprogrammet. Elviras jobb var att vara gullig. Det lyckades hon bra med.
Hon lyckades också sätta en papperskorg på huvudet, fingra på en dator så den plingade, sitta på katedern och äta äpple (ja i dag gjorde vi ett undantag), pilla på några elevers skor och säkert en massa annat som jag inte hann med att se. Medan hon var upptagen med detta berättade jag för tjejerna och killen hur det var att få ett barn med Downs syndrom. Det var en snäll publik, de lyssnade artigt medan jag gaggade på om allt möjligt; BB, mina gamla fördomar, vänskap, dagis och tecken. Jag hade skrivit ut denna broschyren också, men självklart glömdes den hemma.
Deras lärare ringde mig i början på oktober och frågade om jag ville komma. Att hon ringde mig var för att jag en dag hos min kompis Malin råkade slänga ur mig ”Åker inte du så åker jag” och ”Detta är viktigt”. Sådana nitar åker man på när man är föräldraledig och inte har något att göra på dagarna 
Skämt å sido. Jag är jätteglad att vi fick komma. Gladast är jag för sms:et som jag senare fick av läraren. Jag citerar ”Eleverna sa att detta var den bästa föreläsningen någonsin”
Nöjet var på vår sida!
Vi är inne på dag tre i pyjamas. Viran hade problem med magen (som så många andra) i måndags och febern smög sig på under natten till tisdag. Mamman och Elvis skulle hälsa på mormor och morfar så jag fick stanna hemma. Det konstiga är att hon mår skapligt bra på dagen men på nätterna blir hon snorig och febrig.
I natt fick hon sova i vår säng, det har hon inte gjort sen hon var någon månad och började sparka mig i ansiktet, en förmåga som sitter kvar. Vi brukar snacka om hur hon snurrar i sin säng, hon ligger ALDRIG på sama sätt/håll/ände i sängen som man lade henne och nu förstår jag verkligen varför. Det är som att ha en startad utombordare i sängen….
Trots feber och magont har vi haft det jättemysigt här hemma. Vi har tittat ganska mycket på TV som man gör när man är sjuk, men också dansat, målat (på både papper och bord), lekt med lera som farfar köpte när han var och hälsade på, och lekt i största allmänhet. Vi har ätit spagetthi och köttfärssås (det får man inte när mamma är hemma) och glass. Druckit saft och byggt koja i vardagsrummet.
Sitta på bordet är fortfarande lika poppis!
Kanske får städa lite här innan mamma kommer hem….
Nu har jag gått och irriterat mig ganska länge. Jag blir så förbluffad av att det är så många människor som låter munnen tala innan de aktiverat hjärnan.
Det är så många som har en åsikt i frågan Downs syndroms vara eller icke vara. DS diskuteras ganska flitigt i media. Jag har läst krönikor, debattinlägg, bloggar mm om DS. Kommentarerna till dessa blir många. De skrivs ofta av folk som inte har den ringaste erfarenhet av syndromet. Ändå verkar det vara så viktigt för dessa människor att ändå uttrycka sig i frågan. Varför då?
Man nämner gärna hur kostsamma dessa människor är för oss skattebetalare. Alla med livserfarenhet vet att alla någon gång kommer att kosta pengar. Vissa mer andra mindre. Det är väl det som är meningen med skatt. Annars kan vi ju lika gärna stå för våra kostnader själva? Fast det vill man väl inte? För det är ju bra när någon betalar, i alla fall när det gäller en själv, eller?
Många är också ivriga att framhålla att de vill minsann inte ha ett barn med downs. Nähe, och vad vill du att vi som läsare ska göra med den informationen?
Man trycker också ofta på det här med hjärtfel och andra medicinska komplikationer, ofta med uppgifter utan källa. Faktum är att 2005 föddes 723 bebisar med hjärtfel, av dem hade 51,6 barn DS.(1) I princip blir alla som föds med hjärtfel och DS friskförklarade.(2)
Man säger att personer med DS dör unga. Ändå är medelåldern högre än någonsin ca 60 år.(3)
Folk är så ivriga att framhålla Downs syndroms icke vara att de inte tar sig tid till att se möjligheterna. Att se det positiva med mångfald, det positiva med nyanser och att vi måste vara olika för att lära oss av varandra.
Varför är det så laddat med Downs syndrom?
(1) 2005 föddes 129 barn med DS. 40 % av alla barn som föds med DS har hjärtfel. http://www.socialstyrelsen.se/NR/rdonlyres/A842A8FB-7BC9-43D2-A087-07901BBD338E/6708/20064210.pdf
(2) http://www.fub.se/fakta/hjartfel/
(3) http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=2077702
Innan vi köpte hus var vi på många visningar. Det var jag som drog i väg oss förstås. Jag tror pappan till slut tyckte att det var lite kul i alla fall, jag slapp dra så hårt. Det första huset vi tittade på var en stor grosshandlarvilla på 300 kvm. Då var vi studenter… 
Jag hade gått förbi varje dag och suktat och undrat vem som renoverade den där gamla kåken som jag i mina dagdrömmar lagt vantarna på.
Trähusen avlöste varann, ofta renoveringsobjekt med stora trädgårdar. Jag såg potentialen, pappan såg arbetet och banken, om den hade blivit tillfrågad i det skedet, hade sett risken.
Det slutade med ett slitet radhus som ingen ville ha. Med en liten plätt till tomt. Men med lite fantasi ser det faktiskt ut som en skånelänga. En himla bra lösning visade det sig. Priset på huset gjorde att vi kunde anlita fackmän. Så nu kan vi ägna oss åt barnen istället för att jobba på vår lediga tid. Utanför staketet finns ”extended version” av tomten med lekpark och skog.
Och kvällar som denna, när det blivit bäcksvart och jag är utan livvakt, är jag himla glad för att våra golv inte knakar, några stora panoramafönster inte kastar skuggor och grannen finns nära. På andra sidan väggen sover Greta 1 1/2 år.
I går kväll gästade Sören Olsson Go´kväll och berättade om sin son Ludvig. Båda är aktuella då boken Prins Annorlunda snart finns att köpa i bokhandeln. Jag tycker det är värt att nämna detta här för intervjun var så bra. Så avslappnad, opretantiös och med bra frågor. Programledaren ville veta vem Ludvig är och snöade inte in på fosterdiagnostik som så ofta händer.
Se programmet här
Med hösten kommer kallelserna. För det mesta per automatik, men ibland krävs lite meck.
Vi har besökt barnkliniken för provtagning på sköldkörteln och för gluten. Ett av proven visade på värden i gränszonen, på vilket vet jag faktiskt inte. Så informativt var inte brevet som läkaren skickade ut. Förmodligen på sköldkörteln. Många barn med DS får äta Levaxin. Provtagning igen om tre månader.
I dag skulle vi åkt till Tal och svälj för att träffa en specialisttandläkare. Men tandläkaren är sjuk och mötet inställt. Detta är tredje gången. Första gången tackade vi nej till en återbudstid p g a framförhållningen. Andra gången ställdes det in pga sjukdom hos tandläkaren och idag lika så. Vi fick en ny tid den 17:e. Får se om vi kommer i väg.
Ett annat besök som vi har kvar är till ögonkliniken. Detta är ”bara” vår andra tid. När vi skulle dit förra veckan fungerade inte bilbatteriet. Är det inte barnet som ska på service så är det bilen.
Det skulle kommit en kallelse till öron i september. Ett återbesök efter öroninflammationen. Kanske är det dags att ringa?
Ok, var ett tag sen Patrullen Gäddan lämnade rapport, så här är en rykande färsk.
Medan Mamman och Elvis är bortresta har Pappan och Elvira börjat IT-skolningen här hemma. Första provet var att rita en teckning på Pappas iPhone. Resultaten? Nedan.
Papper och kritor är såååå 1900-tal!
Vädret är ju en annan historia. Kallt på morgonen och varmt på eftermiddagen. Detta har gjort det möjligt att vara ute på eftermiddagarna efter jobb/dagis och vad passar bättr då än att ta sköna höstpromenader?
Man måste ju testa lite olika underlag….
Men eftersom Polisen, Golfar´n och Karatekillen inte tagit bort farthindren ännu så blir det stopp ibland.
Mamma är ju ett stort Thomas Rusiak fan, men hennes dotter är liiite mer old school och kör back to basics!
Stay Frosty//Gäddorna
Jag har aldrig kladdat så mycket som nu. Jag ljuger inte om jag säger att jag var renare som tonåring. Är det inte jag som spiller så är det Elvis som kräks. En ren tröja på morgonen bär snart en dekorativ fläck. Och det läskiga är att jag slutat bry mig. Det är liksom ingen idé att gå och byta, för det dröjer inte länge förrän den rena tröjan/byxan är befläckad den med.
Tänker ofta på varför det har blivit så här. Har det med motoriken att göra? Finmotoriken är kanske fulländad vid 20. När man passerar 20 år så börjar darrningarna smyga sig på. Synen försämras och man missbedömer avståndet mellan tallriken och munnen. Efter 20 har man alltid bråttom. Man ska vara så effektiv som möjligt och snabba sig mellan rapar, gråt, tvättprogram, och koktider.
För att råda bot på detta har jag idag gjort ett inköp som tar mig några år närmare 20. Ett par baggy jeans!