Elvira har fotat sitt rum
Halli hallå!
Här på bloggen har det inte hänt mycket tillskillnad från i verkliga livet. Â Nu är vi snart framme vid det som vi planerat så länge. Det känns inte som det var så länge sedan planerna började ta form, men det är faktiskt två år sedan! Då var vi och tittade på ett hus som hade ”allt”. Det var också då vi kom på att vi faktiskt redan hade tillgång till ett hus med ”allt”. Mitt föräldrahem. Så i sommar byter vi hemstad.
Processen har varit en bergochdalbana, ömsom förväntan och ömsom vemod. Att se sitt hem vara till salu väcker känslor. Vårt lilla radhus där barnen har ritat på väggarna, lämnat avtryck i parketten och firat födelsedagar. Där vi suttit och gäspat klockan fem på morgonen framför barn-tv och tittat ut på de andra nedsläckta husen med avund. Här har vi haft en alldeles ypperlig tillvaro under småbarnsåren. Det är barnens tryggaste plats på jorden och nu är vi i färd med att sälja det. Shit!
Men det kommer att bli bra. Vi kommer närmare våra familjer och vi kommer närmare en region som kan erbjuda något för alla i familjen även på lång sikt. En förutsättning för att flytta var att det skulle finnas en bra skola för Elvira. I en kommun med 10 000 invånare är inte det självklart. Vi åkte för att se efter och blev glatt överraskade. Att skolan ett år senare skulle få ta emot Svenska Downföreningens UPP-pris för sitt sätt att inkludera särskolans barn gör en ju så glad så man nästan spricker. Vi har höga förväntningar på skolan och vi vågar tro att de uppfylls. Bara en sån sak att skolans personal gör sig besväret att åkta de 50 milen tur och retur till Elviras nuvarande skola för att hälsa på och se hur de har arbetat under året får en ju att tappa hakan. Men det är klart, om de har åkt hela vägen till Sydafrika för att delta på World Downs Sydrome Congress i Kapstaden 2012 så är det ju inte så långt.
Det är lustigt hur det blir. När jag var yngre tyckte jag att det var en liten håla som inte erbjöd något särskilt. Och nu tar jag med mig min egen familj och ser med helt andra ögon. Jag ser det vackra, det trygga, det centrala och familjära. Jag ser en ort lagom stor för att våra barn ska känna sig självständiga och kunna växa med ansvar. Och jag ser historien, mina barn blir fjärde generationen i huset. Â Skall de bo där lika länge som jag och mina syskon? Är detta hemmet som kommer att utgöra fonden för deras barndom, deras flesta minnen? Troligen, jag hoppas det.
Det händer när jag hämtar Elvira på skolan att barn kommer fram och frågar om downs eller berättar något Elvira har gjort. Det kan vara allt från ”Varför har inte jag downs?”, Â ”Idag räckte Elvira ut tungan” eller ”Elvira har fått ett guldkorn!” (Guldkorn delas ut till några barn på storsamlingen en gång i veckan, det är en belöning för något bra man gjort).
Martin och jag kände att det var dags att prata med barnen och få möjligheten besvara fler frågor, så igår besökte jag storsamlingen och berättade om downs och vad man kan tänka på i bemötandet till Elvira för att det inte ska uppstå missförstånd eller konflikter. Det absolut viktigaste är att vänta på svar och prata en i taget, något som alla barn har svårt med. Det ska gå fort, fort och ibland är barnen, framför allt tjejerna, för mycket på och för hjälpsamma så att Elvira blir trängd. Och det resulterar i en knuff eller en uträckt tunga. Det är det hon har att ta till när orden inte räcker till eller kommer tillräckligt snabbt.
Barnen hade många frågor t ex när kommer Elvira kunna skriva sitt namn, varför är Elvira kort, har Elviras lillebror också downs, ska Elvira dö, kommer Elvira kunna köpa egna kläder när hon är stor. Men mest bekymrade verkar de vara över hennes längd (ca 110 cm) och att hon är lika lång som en fyra åring för frågan om längd kom upp flera gånger. Det märktes att detta var välbehövligt och jag är förberedd på fler frågor vid hämtningen.
Stjärnan själv har legat hemma hela veckan med hög hög feber. Idag är hon uppe och rör på sig. Och vi ser ett tillfrisknande inom räckhåll för idag hittade jag några sönderklämda körsbärstomater och en oskalad vitlöksklyfta i hushållsassistenten 🙂
Nu är snart onsdagen slut. Skönt! Vi har haft späckat schema med logistikpussel. En av hållpunkterna var möte med skolans bitr rektor. Det är först när det är över som jag känner av den. Spänningen. Eller snarare resultatet av spänningen. När man slappnar av är man dränerad på energi.
Jag hatar konflikter och befinner mig väldigt sällan i sådana situationer. Men åren och tidigare erfarenheter har satt sina spår. Inför varje möte förbereder jag mig för strid. Saklig strid. Jag vill ha på benen och kunna argumentera för vår dotters rätt. Jag letar paragrafer i skollagen som är på vår sida. Paragrafer som tack och lov finns för barnets bästa och inte för budgetens bästa. Den här rektorn känner jag heller inte tillräckligt för att veta var jag har henne.
Elvira har fått gå på fritids ”på prov” under december. ”På prov” är rektorns ord. Â Hon har ju gått på fritids hela hösten men då har jag jobbat. Barn med föräldraledig förälder får inte gå på fritids i vår kommun. Men Elvira fick gå ”på prov” 2 1/2 timme per dag under december trots att jag var föräldraledig. Att rektorn använde just de orden gjorde att jag drog öronen åt mig, tolkade det som att hon ville ha en väg ut ifall att. Ifall att …. budgeten ni vet.
Anledningen till att vi vill att Elvira ska gå på fritids är att det gynnar hennes sociala utveckling. Hon får inte alls samma stimulans här hemma av mig som av barnen på skolan/fritids. Dessutom bjuder Elvira inte hem kompisar som andra barn gör, även om hon har kompisar här då och då så är det inte lika självständigt som hos andra 6-åringar. Men på fritids får hon ta del av den samvaron och leken, där finns ju kompisar. Elvira har tagit ett stort kliv i sin språkutveckling under hösten och visst har de andra barnen varit en bidragande faktor. Hon ser och lär och suger åt sig som en Wettex-trasa. De lär henne spåket och de lär henne lekar. Elvira umgås mest med tjejer från 1:an och 2:an, de har tålamod med henne och är bättre på att kompromissa i leken än mindre barn.
Hursomhelst. Mötet är över. Elvira får fortsätta gå 15 tim per vecka efter skolan. Och jag behövde inte ta fram paragraferna.
Jag gillar rektorn.
Elvira har sedan i somras (det låter väldigt länge sedan) suttit och oh:at sig över lekland-klipp på youtube. I lördags tyckte äntligen föräldrarna hennes att det var läge för ett besök. Varför tar det emot att åka på sommaren? Nej, då ska man inte vara inne och leka. Ut och ta vara på sommaren. Vuxen och förnuftig så det nästan rinner över är man ibland. Vi blir visst sådana, precis som våra föräldrar. Nice…
På leklandet träffade Elvira en flicka från 2:an. Flickan tog med sig Elvira och de lekte länge. Hon väntade tålmodigt på att Elvira skulle klättra ner eller upp och hinna ifatt. Och lite här och var där vi rör oss i vardagen är det någon som säger -Hej Elvira! Vi vet inte alltid vem det är, men kan lista ut att det är ett barn från skolan. Vuxen och tacksam blir man, så det nästan rinner över.
På skolan lyfter de fram gott beteende och god kamratskap lite extra. Ett exempel är att de på fredagarna delar ut en ”guldstjärna” till en elev som gjort något bra. Förra fredagen fick en annan flicka i 2:an terminens första utmärkelse för att hon varit en bra kompis till Elvira och tagit emot henne så bra. Varje morgon när Elvira har kommit till skolan har flickan kommit ut till tamburen och tagit Elviras hand för att sedan gå in och leka. Det visade sig också att flickan kan tecken för hennes mammas bästa kompis är döv. Jag menar, hur stora är oddsen? Kanske större än man tror.
Jag minns att vi blev överraskade då vi var nyinflyttade till vårt område. Det visade sig att flera av grannarna på gården hade kopplingar till funktionshinder av någon form. Vi är inte så utmärkande som familj när man lyfter på locket helt enkelt.
Hur som helst, än så länge går det bra på skolan. Utmaningarna är att avbryta aktiviteter inne för att plötsligt behöva ta rast eller att sitta still genom hela samlingen. De har två samlingar på rad på morgonen, en gemensam och en för sexåringarna. När sexåringarna samlas har Viran tröttnat, då går hon och sätter sig och äter sin medhavda frukost. Och blir hon tilltalad svarar hon från bordet 😉
Elvira på väg till ”skolan”, redo att hugga i med arbetshandskarna på.
Hej hallå!
Ledsen om uppdateringen svikit igen. Men dagarna bara går, en klyscha jag vet, men det är ju så det är. Inte sant?
Idag var första riktiga dagen i skolan för tusentals barn i vårt avlånga land som äntligen fått sommar. Stora dagen med upprop och samling och nya bekantskaper. Elvira har haft en veckas mjukstart med inskolning och en veckas hårdkörning med långdagar på fritids, då pappan var bortrest och mamman jobbade heltid. Så dagen till ära var hon varm i kläderna. Och det verkade som om hon uppskattade att verksamheten kom igång med rutiner och ordning och reda. För samling är ju nästan det bästa Elvira vet. Det bästa efter glass.
Elvira tillhör gruppen valarna och de är 26 stycken barn, både nollor och ettor. De har samling tillsammans på morgonen för att sedan delas upp klassvis. Efter lunch är det fritids. Fritids för totalt 89 barn! Behöver jag säga att vi är glada för hennes resurs. Och magkänslan säger att det blir bra det här. Elvira är så lätt att ha att göra med, hon anpassar sig och är positiv till det mesta.
Elvis verkade också nöjd med dagen. Förra veckan var lite seg, mest småbarn. Elvis som umgåtts mycket med de äldre barnen tycker att det är tomt nu när de börjat skolan. Och det är svårt att förstå varför inte han får börja när kompisarna gjort det. Â Tyvärr är det väldigt få fyra- och fem åringar på förskolan i år, men idag kom de flesta tillbaka.
Hoppas att era barn har haft en bra första dag. Och att kommande dagar så förblir!
