Hipp hipp hurra för Elvis ida!
Dagens höjdpunkt: Poolen.
Dagens maträtt: Chokladboll.
Dagens paket: Verktygslådan eller var det Rorri-bilen, eller kanske blir det någon av alla böckerna.
Kvällens höjdpunkt: När man äntligen får gå och lägga sig utpumpad och med känslorna i svaj.
Jag undrar vilken flicka som en dag ska få förlora sig i dessa två blå…
Bild: gd.se
Jag har fortfarande ont i tån. Och hjärtat det värker. Dessa ungar ställer verkligen till det.
Jag stod framför en spegel full av beundran när Elvira bestämde sig för att krypa upp på pallen (placerad under spegeln) för att också beskåda min blemma. Pallen välte och det lilla ekipaget landade på min tå. Ofta är jag behärskad vid smärta, skrika och oja sig leder ju faktiskt bara till ännu mer anspänning. Men detta kom så oväntat att jag brast ut i ett högt ”AJ, AJ, AAAAAAJ!!!” Elvira blev rädd (i dubbelbemärkelse) och vi försökte trösta varandra. Men min tröst räckte inte. Hon hoppade ned från mitt knä, gick fram till Elvis och bad snyftande om en ”kjam”. De lade armarna om varandra, kjamades en stund, Elvira beklagade sig lite till, Elvis lade båda händerna om Elviras kinder och smällde till med en puss. Allt blev bra.
Dessa ungar. Mina ungar. Våra ungar. Gullungar.
Vi har ju semester. Tar dagarna lite som de kommer. Lunket gör att man hinner tänka lite extra. Och det slår mig att vi är roliga jag och min man. Ibland kan jag inte gör annat än att småskratt åt oss. Vi snöar liksom in. Skapar oss små projekt och kan inte riktigt släppa taget tills det är löst, åtgärdat, funnet. Ibland lite för omständigt. Men idag blev omständig bra. För idag har vi löst varsitt problem.
Jag är tacksam för denna värmen. Äntligen slipper man frysa. Jag blir väldigt sällan för varm. Maken däremot är jämt och ständigt varm. Till och med i den strängaste vinter. Därför har det blivit ett projekt för honom att skapa en någorlunda behaglig temperatur i vårat överhettade sovrum. (Överhettat av solen och ingenting annat.) När vi äntligen har några månader med ljus, drar han ner persiennerna OCH rullgardinerna på dagarna. Sätter de stackars krukväxternas liv på spel. På kvällarna öppnar han fönster här och fönster där för att skapa korsdrag. Han stänger dörrar här och öppnar dörrar där för att få in svalkande kvällsluft. När barnen äntligen sover sätter han vårt psyke på spel då vi får sitta i mörker för att inte locka in insekter. Allt för att få en temperatur som går att sova i.
En dag förra veckan åkte vi runt till alla butiker som säljer och kan tänkas sälja små luftkonditioneringar. Den som passade oss i pris var slut. Men så igår kom reklambladet från Rusta och lyckan var total. REA. För det mesta stödjer vi varandra i våra desperata försök att hitta ut ur snöyran när vi snöat inne. Så därför satte sig hela lilla familjen återigen i bilen för att strax efter kl 10 bege sig iväg och fynda en ny familjemedlem. Vi som nu håller på att vänja Elvis vid att sova hos syrran har istället fått en ny sovrumskamrat, R2D2′s kusin. Kvällstemperatur i sovrummet 21 grader. Check.
Så kommer vi då till mitt snöoväder. Som sagt, tanken är att Elvira och Elvis ska dela sovrum. Semestern är det bästa tillfället att störa sömnen lite extra, därför har vi tagit tag i saken nu. Men det fattas möbler för detta. För mig är det viktigt att det är rättvist. Oavsett om barnen bryr sig eller inte. Men det ska vara rättvist. Min son ska inte som vuxen sitta och titta på gamla bilder och undra varför han fick tränga in sig i en spjälsäng när systern fick sträcka ut sig i ett 120 x 200 cm stort hav när de nästan var lika stora.
Därför har jag gått och grubblat i några månader på vad för sängar dessa små stackare ska ha när de väl ska dela rum. Här impulsköps det ingenting förstår ni. Inte när det kommer till möbler i alla fall. Blocket och IKEA har finkammats. Ingen säng har varit optimal. Växasängar är söta och fina på alla sätt men min man får inte plats i dem. Och det händer att han får den äran att sova bredvid då och då. Resårmadrasser på golven är praktiskt men alldeles för ofärdiga på något ofärdigt sätt. Karmar till 90-sängar är för höga när barnen trillar ur. Och HUR länge kommer de att stå ut med varandra i det där sovrummet egentligen? Är det värt investeringen om vi ändå får möblera om om några år? Och, vi skulle verkligen behöva en säng även för våra gäster som vi så gärna vill ska fortsätta komma. Jag har letat, ältat, analyserat och min man har stöttat, lyssnat med ett halvt öra, tittat på förslag som han sedan har glömt bort. Men som han minns lite vagt när jag beskriver objekten och situationerna vi befann oss i då vi tittade på dem.
Så idag, den 9 juli kl 19 löste det sig. Jag plockade undan barnens leksaker på vår plätt till trädgård (vilket gick fort) då hjärnan släppte igenom 50-öringen. Elvira får en dagbädd med utdragbar extrasäng och lådor. Tre funktioner i en; enkelsäng, gästsäng för två och förvaring. Den svåra nöten har varit Elvis säng. Han får en tillfällig och billig säng, men som också mycket väl kan bli en gästsäng och trotjänare om man skruvar åt den då och då. Och som med lite färg kommer att bli en riktig säng som dessutom kan rymma en pappa då och då.
Vad skönt! Då kan vi släppa in ljuset, återuppliva blommorna och stoppa i duntäcket.
Och hitta mer pengar någonstans… Fasen! Får vänta med att checka den punkten.
Check! Varför vänta, det blev två billiga sängar.
När det är midsommar drar vi ut på landet. Som så många andra styr vi kosan till stugan och Dalarna.
Vi äter jordgubbar, och ser till att ingen droppe av vaniljglassen går till spillo.
Vi leker bland buskar och stenar, och samsas med mygg och knott om utrymmet.
Vissa av oss har väntat lite extra på är att få åka traktor med vagn i kortegen till Gammelgår´n.
På Gammelgår´n svänger vi knätoffsarna till ”Kom Julia” och de andra traditionella danserna.
Och vi fiskar efter godis och lyckligtvis får vi napp!
Vi köar lääänge för att få rida på ponnyn. Det går också som en dans.
Och när vi åker hem till stan igen, är vi på bästa tänkbara humör. Och det humöret ska vi försöka hålla när vi dansar genom sommaren. För nu tar vi semester. Vi ses i augusti. En riktigt skön sommar önskar vi er alla fina läsare.
Ni visade er vara en samling enstämmiga läsare som alla röstade på stora avdelningen. Det gjorde vi också till slut och personalen med till viss del.
Det visade sig att den stora avdelningen kommer bl a att bestå av 14 st femåringar. Just den sammansättningen barn förväntas bli en väldigt stökig och ”båkig” grupp. Det i kombination med att vårt dagis är en fd skola och består av tre stora klassrum och en ombyggd korridor. En miljö som inte är optimal för något barn. Även om man försökt göra rum i rummen så är det svårt att gå undan om det blir för mycket stök. Därför ska Elvira ha sin bas på den lilla avdelningen där gruppen består av färre barn och där de barn hon leker med kommer att gå. På lilla avdelningen kommer hon att äta, vila och läsa, men hon kommer dagligen och så mycket som möjligt att vara på den stora avdelningen för att få draghjälp. Visar det sig att hon klarar den stökiga gruppen bra kan hon flytta över när hon vill.
Denna lösningen känns bra med tanke på att Elvira har en tendens att bli tyst när andra barn tar allt för stor plats. Men samtidigt blir hon ”bossig” bland de små. Nu får hon båda världar och förhoppningsvis i rätt portion. Det enda negativa är att vi får byta pedagogisk ansvarig, detta blir den tredje i ordningen och att i stort sett alla pedagoger som nu varit Elviras ”fröknar” går över till stora avdelningen och det är dessa som kan teckna. Men man kan också se det positivt och det föredrar jag att göra (för det mesta). Den nya pedagogiskt ansvarige verkar taggad och är seriös och nu får de nya fröknarna gå teckenkurs och då kommer de att förhoppningsvis teckna på båda avdelningarna. Vårt dagis kan på så sätt profilera sig som en teckenförskola.
Jag tror att det blir bra det här. Men tänk vad mycket extra vi tänker när det rör Elvira. Vi är så måna om att hon ska få de bästa förutsättningarna. Hade detta rört Elvis hade vi nog bara sagt ”Jaha!”. Och ändå bryr vi oss inte mindre om honom. Goda förebilder är viktigt för båda barnen, men Elvira i synnerhet. I alla fall när det rör inlärning, både social och teoretisk.
I söndags var det kalas hela dagen. Morgon, middag, kväll. Vi firade 4 år! Det är inte klokt, fast ändå så är det ju det. Ändå är det helt rimligt. Men egentligen lite kort. Tiden förstår sig ingen på.
När Elvira var mindre var jag väldigt nyfiken på vem 4-åringen Elvira skulle vara. Jag var nyfiken på flickan Elvira. Sedan hade jag också läst att vid fyra var det vanligt att talet kunde komma. Det var jag spänd på och såg fram emot. Då låg fyra år långt fram i framtiden.
Nu är vi här och det räcker så. Att bara vara här. Det är skönt. Fast det är klart, man undrar ju vem 14-åringen Elvira kommer att vara. Nej, det får räcka med fyra. Här och nu.
Elvis och Elvira äter frukost före dagis. ”Joggut” och macka med ”mökk”.
Nu är det dags för oss att bestämma om Elvira ska börja på den stora avdelningen eller på den lilla. Nu har hon gått i en blandad grupp 1-5 år, men på grund av åldersfördelningen bland barnen i höst ska man nu göra om avdelningarna. Hur man än vänder och vrider på det så finns det hur många fördelar, nackdelar och funderingar som helst kring båda alternativen.
Det blir färre barn på lilla avdelningen, 15 mot 21, har det någon betydelse? Hälften av barnen på den lilla avdelningen kommer att vara nya och små. Är Elvira för liten för materialet som används på stora avdelningen och som kommer att ligga framme t ex pärlor, saxar och de andra barnens projekt? Hon stoppar fortfarande saker i munnen och gillar att förstöra, men det kan man ju lära sig. Kommer hon att få/kunna vara med i de stora barnens lekar? Är utbytet hon får av de små barnen för begränsat? Kanske fungerar samspelet med de mindre barnen bättre? Vilka pedagoger hamnar på vilken avdelning? Är det livligare och stimmigare på en småbarnsavdelning än vad det är på en storbarns? Elvira leker med alla barn och har ingen hon tyr sig till speciellt, däremot är det några små barn som tyr sig till henne. På stora avdelningen ska man måla mycket, det tycker Elvira mycket om. Dessutom får hon ju ha sin resurs för sig själv i höst. Ja ni ser, så här kan jag fortsätta hur länge som helst.
Nu när jag skriver det här känns det som om stora avdelningen är ett bra alternativ, men när vi diskuterade igår då var det den lilla som vägde tyngst. Vilka är era erfarenheter?
Om ni minns så fick ju Elvira mindre resurstid av kommunen i julklapp. Då trodde vi inte att det var försvarbart att Elvira skulle ha mer tid, så vi var tillmötesgående gällande de 60 % hon fick ha kvar. Den här terminen har resursen gått på rullande schema och täckt upp för ordinarie personal. Inget att rekommendera. Pedagogerna, vi och resursen tyckte att det var jobbigt och ett var då säkert, de ordinarie hann inte med Elvira och det som krävs kring henne med språket.
Anledningen till att hon fick mindre tid var för att man började tillämpa en ”individuell” bedömning. ”Höjdarna” tilldelade barn de aldrig träffat en summa pengar. Men när det nu har visat sig att det beror på förskolecheferna hur de fördelade sina pengar och hur förskolecheferna beskriver ”sina” barns handikapp tappade vi (pedagoger, resurs och vi) respekten för det där tilldelningssystemet. Jag skrev några rader, hänvisade till skollagen och beskrev några situationer från verkligheten och vips så fanns det pengar. Så i höst får resursen vara med Elvira all tid som hon är på dagis (förutom 2 timmar i veckan).
Som sagt, så var det med det tilldelningssystemet. Lika för alla? Nej. Och som alltid, gynnas de som orkar bråka. Hur rättvist som helst…
Nu har vi också en. En tidig födelsedagspresent från morfar. Vi har lite yta kvar av gräsmattan att gå på. Barnen älskar studsmattan så klart. De hoppar som tokar, förstår inte hur de orkar.
Självfallet (för att citera de kungliga) fanns det en baktanke. Kanske kan en matta locka dem till att hålla sig inne på tomten, utan att bryta ihop till en liten ledlös hög eller hänga och dingla över staketet. Vi har utsikt över lekparken från köksfönstret, men det går fort när Viran sätter av. Ibland behöver man hinna med annat än att sitta på sandlådekanten.
Förra veckan rymde hon från dagis. Skolbarnen förbarmade sig över hennes som tur var, så hon kom inte så långt. Fast det har blivit mycket bättre. Denna sommar tror jag inte att vi får lika mycket motion. Och lite då och då utmanar jag henne och går iväg. Ofta går det faktiskt bra. Men ligga och sola får vi göra som pensionärer.
I morgon hyllas alla mammor. Vi gör det på olika sätt, frukost på sängen, blommor, utflykt, teckningar, smycken, fika. Jag vet inte hur det är med er, men jag är barnsligt förtjust i presenter och har alltid en förväntning inför dessa dagar då man har chans att få en. Jag fantiserar om att min man ska ha snappat upp något jag sagt i förbifarten, något som jag själv glömt av och att han verkligen överraskar mig med det där. Just nu kan jag faktiskt inte komma på vad det skulle kunna vara, men det finns massor med onödiga föremål, triviala men ack så fina.
Då kan ni ju förstå min förvåning när jag ett år fick Göran Perssons bok, Min väg, mina val. Politik intresserar mig inte mycket, men människoöden gör. Alltså inte helt fel, men nog så oromantiskt. Kanske öppnar jag den en dag.
Jag är inte bättre själv. Första fars dag gick jag ut stort, tryckte upp en t-shirt med texten ”Elviras pappa-den bästa som finns” på ärmen. Året därefter fick han en cykelhjälm… Tanken var att föregå med gott exempel. Oromantiskt, ja definitivt!!! 
Vad jag tänkte komma till i detta inlägg var faktiskt ett present-tips. Jag kanske inte är den bästa på att tipsa med tanke på meriterna här ovan. Och jag med mina fantasier om romantik skulle kanske först bli förvånad om min man kom med denna present, men jag skulle inte ha hjärta att bli besviken för en by-barnmorska. Jag har ju tipsat om välgörenhet tidigare. Kanske lite präktigt, men jag blir alltid så imponerad över hur välgörenhetsorganisationer lyckas matcha det kommersiella med alla dessa present-dagar. Välgörenhet har verkligen fått ett lyft och blivit en julklapp, en gå-bort present, en födelsedagspresent och nu en mors dags-present.
Jag är himla tacksam för de barnmorskor jag haft. Så varför inte ge en annan mamma en barnmorska genom Action Aid.
Bild från flickr