Det är mer snö på gräsmattan än vad Elvira är lång. Men visst börjar vårkänslorna spira? Nä, jag är inte ironisk, det droppar faktiskt från de gigantiska istapparna utanför våra fönster, och gatan är bar från snö. Vem vet, plötsligt en dag kanske man får syn på en snödroppe. Men en dag i taget tills dess, för psykets skull.
Hoppas att ni har haft en trevlig helg. Jag har gått hela veckan och väntat på att få åka till IKEA. De har skottat snö från taket och hållit stängt. Som plåster på såren fick jag vara där både idag och igår. Elvira skulle få en ny matstol, en sådan för stora barn. En stol för det stora barn hon ibland är och en stol för det stora barn och alltid vill vara. Hon fick äta frukost på den nya stolen imorse, men mer än så blev det inte. När till och med den tredje stolen var ful i lacken fick det helt enkelt vänta tills nästa leverans. Ibland undrar jag om jag lägger tid på rätt saker…
Blev det till alla barnhjärtan. Tack ni som var med och deltog. Kampanjen är slut men man kan fortsätta smsa in bidrag. Det återstår 6 milj till målet…
Och jag som avslutade förra inlägget med en cliff hanger. Nu verkar det som om Viran funnit takten igen.
Elvira har alltid stortrivts på dagis, ja åtminstone från dag 3 eller så. Hon börjar vanligtvis dagen med ett högt -Hej, hej! i tamburen. Men det har inte varit sig likt sedan förra veckan, då hon kom tillbaka efter sjukdagarna. Hela veckan har hon suttit i knä och varit ledsen. Vi har lämnat en storgråtande tjej. Hon har till och med satt sig på rumpan i snön och vägrat att gå in. Sådana lämningar tär på föräldrasamvetet. Särskilt när de är nya bekantskaper.
Ingen har känt igen henne. Ingen har förstått vad som varit fel. Hemma har allt varit som vanligt. Jag har mina aningar dock. Det är nu hennes reaktion på nedskärningen kommit. Även om Viran inte har följt resursen hack i häl, så har hon ju alltid haft tillgång till henne när behovet infunnit sig. Så är det inte längre. Två eftermiddagar och hela fredagen är resursen på andra avdelningen. Tidigare har hon visat sig trygg med all personal. Men inte sedan förra veckan. Hon behövde sin resurs efter en lång hemmavistelse.
Lyckligtvis kommer personalens schema att göras om pga andra orsaker. Vi hoppas på en förändring som ger mindre tid för resursen på andra avdelningen. Idag var första dagen som Elvira lämnade personalens famn. Idag var hon i stort sett sig själv. Hoppas att det håller i sig.
Vi har märkt att Elvira blivit mer känslosam i andra avseenden också. Man får inte glömma bort den känslosamma utvecklingen. Vägen mot ökad medvetenhet. Lilla Viran, tänk om hon kunde berätta vad som är fel.
När har ni märkt av en känslosammare sida hos era barn? När och hur har de reagerat på förändringar?
Elviras öron och språkstimuleringen på förskolan har ju varit två återkommande ämnen här på bloggen, ibland många andra förstås. Men det var länge sedan jag följde upp och rapporterade till er som kanske följt detta lite närmare.
Jag börjar med det sötaste, öronen. Idag var vi och träffade audionomen. Han håller koll så att rören sitter där de ska och att det inte finns vax som kleggat igen dem. Är det som det ska anses Elviras hörsel vara normal. Och så var det idag. Vaxet åkte väl ut förra veckan kan jag tänka. Audionomen tyckte Elvira var stor nog att göra ett hörseltest efter instruktioner. Hon har aldrig tidigare gjort det och de hörseltest vi har gjort, BOEL, OAE och hjärnstamsaudiometri har ju alla gett olika resultat, men det vet ju ni så som jag tjatat om det tidigare. Så idag byggde hon en pyramid av plattor som träddes på en pinne efter varje pip och klappade händerna på begäran, fast att tanten som bad henne göra det var långt bort i korridoren. Hon fick godkänt, men slapp OK-stämpeln bak i rumpan. Den hade i och för sig klätt henne, då övriga kroppen är täckt av bläck efter en liten busaktion i helgen.
Förskolan. Det har gått fem månader sedan jag bad om handledning till förskolans pedagoger för första gången. Först förra veckan träffade jag den talpedagog som ska handleda personalen och träffa Elvira då och då för att ”jobba”. Samarbetet mellan talpedagog och pedagoger påbörjades efter årsskiftet. Tänk att det ska ta sådan tid, många kockar – många sjukdagar – många inställda möten. Det är ju bra att veta till nästa gång. Man ska ligga före behovet helt enkelt. Gärna några månader före. (Är det någon av er som kan se in i framtiden kan ni väl höra av er. Jag kommer nog att behöva era tjänster.) Jag är jätteglad för den hjälp Elvira och pedagogerna nu får och har fullt förtroende för talpedagogen. Tänk vad skönt att någon annan ställer krav för mitt barns räkning.
Men tro inte att det går som en dans. Elvira dansar i otakt just för tillfället. Men det får jag berätta om i morgon för nu måste jag sova. Mammor måste faktiskt det ibland.
I fredags ringde de från dagis. Elvira hade kräkts. De berättade om omtagningar på magsjukan. Det visade sig vara falskt alarm. Puh!
Så för första gången på flera veckor kunde hela familjen göra något kul tillsammans. Vi åkte till järnvägsmuséet. Vi har varit där förut, som vuxna. Den här gången åkte vi dit som barn. Vi klättrade upp i tåg, vi klättrade ut ur tåg, vi gick under tåg, vi körde tåg, vi lekte med små trätåg, vi sprang hit och vi sprang dit, vi tryckte på knappar, vi åt glass och vi lekte med alla leksaker i souvenirshopen. Vi läste inte på en endaste informationstavla, men det var inte meningen heller. Det var kul!
Bild: Privata foton och ett tåg från brio.net
Jag puffar en sista gång för alla barnhjärtansmånad. Tre dagar kvar av kampanjen.
Och så bidrar jag med en liten historia från verkligheten. Som alltid med andra ord.
Elvis bläddrar i dagstidningen. Hittar en bild på en iphone, pekar på bilden och säger ”pappas”. När han läst klart traskar han vidare in i tvättstugan, hittar en nytvättad disktrasa (ja vi är lite snåla och återbrukar) plockar upp den och säger ”mammas”.
Verkligare än så kan det inte bli. Pappan har sin iphone klistrad i handflatan allt som oftast. Mamman har ofta disktrasan fastgeggad i sin. Att mamman har en egen iphone (pappans gamla, notera gamla) har kanske sprungit Elvis förbi. Det är inget han förknippar mig med. Uppenbarligen.
Som tur är så tycker Elvira att det är kul att gå till doktorn. Fortfarande får man kanske lägga till. Doktorväskan är en av favoritleksakerna och det är lätt som en plätt att få på ytterkläderna när det vankas ett besök till doktorn. Hon borde ju ha tröttnat kan man tycka. Den här veckan har hon träffat doktorn tisdag, fredag och lördag.
Idag var det Elvis tur att besöka doktorn. Pappan sitter på golvet och klär på Elvis ytterkläderna. Elvira kommer springandes och följande scenario utspelade sig i hallen.
P – Elvis ska åka till doktorn.
E – Ija dokto.
P – Nej, bara Elvis ska åka till doktorn.
E – Ija dokto. Sätter på sig skorna.
Mamman kommer och lägger sig i.
M – Elvira får stanna hemma med mamma.
E – Ija dokto. Börjar att sätta på sig jackan.
M – Nej, Elvira inte…
E – Ija dokto
M – Nej, Elvira inte åka doktorn, bara Elvis.
E – Nääé! Ija dokto. Fortsätter med jackan.
Mamman tar Elvira i sitt knä
M – Elvira stanna hemma.
E – Nääé! Slingrar sig.
Pappan och Elvis säger hejdå och vi vinkar. Elvira gnäller och visar sitt missnöje över att inte få följa med. Vi går och vinkar genom fönstret.
M – Bara Elvis åka doktorn.
Elvira suckar missnöjt
M – Vill du ha en glass?
E – Glass!! Skiner upp och vill ner, tar av sig jackan och skorna.
Sedan sitter vi och myser i soffan framför Madicken och äter glass. Doktorn är ett minne blott.
(Elvis hade dubbelsidig öroninflammation. Elvira hade ensidig igår, men idag rann det ur det andra örat också. Sjukdagarna fortsätter.)
Tack för era bidrag hittils.
Barnen hann gå fyra dagar på dagis. Vi hann gå på genrepet av Melodifestivalen. Och sedan var vi på det igen. Inte magsjuka men någon annan lite mer diffus sjuka. Virus kallas det visst. Elvira har än en gång varit på hälsocentralen med tre-siffrig snabbsänka. Prover och lungröntgen visar ingenting. Idag är det fjärde dygnet med hög feber. Och inatt hakade Elvis på.
Barnen leker bra emellanåt, men var tredje timme avstannar leken och de ligger i varsin hög och kokar. Egentligen skulle vi be att få ta snabbsänka på Elvis och se vad hans värde ligger på för att jämföra. Återbesök i morgon.
Första versen är så träffsäker.
Här finns några reaktioner. Har hört reaktioner ang Måns medverkan. Men poängen med Glada Hudik Teatern är att man jobbar tillsammans, med diagnos eller utan. Fast ok, entrén var kanske lite fjantig. Nästa år vill vi se dem vara med och tävla, eller hur? Tänk vilken skräll om de skulle vinna. Och tänk vilken skräll i den internationella finalen. Öststaterna skulle sätta vodkan i vrångstrupen 