Nu är det kväll igen. Egentligen är det för sent för att jag fortfarande ska sitta uppe, men de här timmarna på kvällen när det är tyst i huset är ovärderliga. Det är de som gör att man orkar vara småbarnsförälder. Det är bara då man får vara själv, tänka färdigt utan att bli avbruten och bara sjunka in i sin egen värld. Åtminstone  en stund tills någon tappar nappen eller går sömndrucken ur sängen.

Brist på sömn är ju något man vänjer sig vid. Innan jag blev förälder behövde jag minst sju timmar sömn för att inte känna mig bakis dagen efter. Och kvällstrött var jag. Sur som en citron efter 20.00. Nu för tiden skulle jag ge min lilltå för sju timmar. Det går i perioder. Vissa perioder klarar man sig utan sömn hyfsat, både fysiskt och psykiskt. Andra perioder balanserar man på bristningsgränsen, ibland tippar man över och bryter ihop och ibland lyckas något få en att balansera tillbaka.

Jag har nyligen haft ett bryt. Till slut blir det bara för mycket. Den första månaden med en bebis är det ju knappt någon skillnad på natt och dag, man sover när man får. Sedan formas dygnsrytmen och man faller tillsammans in i en rutin. I en familj med tre barn finns det lika många rutiner. Alla har sina klockslag som återkommer natt efter natt. För en tid sedan skrev jag upp hur natten såg ut och det var nog då jag började vingla på kanten. Det var då det gick upp för mig att jag sover ju knappt!

Så här ser en typisk natt ut hos oss:

23/24 Elle äter och jag går och lägger mig
24 Elvira kommer till vår säng
02 Elle vaknar och äter en slurk eller somnar om med nappen
02/03 Elvis kommer till vår säng. Jag väcker pappan och de går tillbaka till hans säng. Ibland vägrar Elvis och Martin bär med sig Elvira till hennes säng. Någon gång ger jag bort min plats och går och lägger mig i någon av barnens säng själv.
04.30/05 Elle vaknar för morgonmål
05/06 Elvira vaknar.
06.30 Elle och Elvis vaknar

Så här har det sett ut i månader. Snart ett år om man ska räkna in tiden med dålig sömn pga graviditet. Det är ju inte konstigt att man är medveten om att man tänker. Jag minns att jag en gång för länge sedan kunde svara på en fråga eller fullfölja en handling utan att reflektera över att hjärnan arbetade. Nu tänker jag på att hjärnan arbetar, jag inväntar dess svar, jag märker att den letar för att finna rätt medan jag står och väntar. Det är precis som när man väntar på att symbolen på datorn ska sluta snurra. Och med barn får man ju sällan prata klart, tänka färdigt eller fullfölja en handling. Det är sannerligen en utmaning att hitta tråden igen.

Och, ni kan tro att det är en utmaning att genomföra en flytt. Först ska man sälja huset och köpa ett nytt. För att administrera Elviras kommande skolgång har jag haft 10 kontakter. Det räcker inte att prata med var och en en gång. Man måste påminna och följa upp några gånger också. För Elvis nya förskola 3 kontakter. Sedan har vi det där med alla beslut som ska tas och allt som ska sägas upp och tecknas nytt gällande hushållet. Hittils har jag packat 29 kartonger, det syns knappt. De kartongerna har jag packat i vårt hem. Huset vi flyttar till är mitt  föräldrahem, där har vi packat betydligt fler.

Jag har tre timmar tre dagar i veckan för att genomföra talefonsamtal och annat man helst vill göra utan barn. Tiden är dyrbar och snart är det sommarlov.

Hur orkar man? Det är ju smått fantastiskt ändå. Att man står upp menar jag. Men nu är jag så trött så jag mår illa. Det är vi ibland pappan och jag. Det har blivit ett tillstånd precis som att ha huvudvärk eller vara hungrig. Att jag nu gått ned till datorn för att skriva klart detta efter att ha varit och gett Elle nattmålet är ju korkat. Men jag ville bara avsluta tanken.

Det är barnen som orsakar sömnbristen, men det är tack vare dem man överlever.

 

 

 

Elle växer och frodas. Det känns som det var nyligen jag tänkte tanken att det skulle bli så skönt när hon passerat två månader för då skulle amningen varken göra ont eller ta mer än 15 min åt gången. Och nu är hon snart färdig att ammas helt och hållet. Så märkligt. Det är olustigt när tiden går fort.

Nu är hon sex månader, snart sju och hon väger 8 kilo och är 69 cm lång. När Elvis var lika gammal var han lika lång, men han vägde 2 kilo mer! Hur 17 fick dom kilona plats? Elvira var lika stor när hon var 1 år.

Elle sitter själv sedan några veckor. Hon är nöjd på sin filt med alla leksaker spridda framför sig. Där sitter hon som en bläckfisk och plockar och smakar och bankar och slår och tjuter. Hon har riktiga falsett resurser. Hon har inte vänt sig målmedvetet än. Åt något håll. Det intresserar henne inte. Men hon sover helst på sidan.

Utbytet syskon emellan är nu också ömsesidigt. Hon iakttar sina syskon och blir glad när Elvis tar kontakt. När Elvira kommer till henne blir hon först allvarlig och inväntar aktion. Hon vet inte riktigt vart hon har henne.

När syskonen kommer hem från skola/förskola blir det full fart. Man kan t ex dansa Gangnam-style över sin lillasyster.

Elvis lägger besticken åt sidan då och då och plockar maten med händerna. Dessutom ogillar han att vara kladdig. Inte någon bra kombination. Men han har löst det genom att torka av sig på byxorna eller dra tröjärmen över munnen. Och ni vet precis som jag att man kan säga något miljoner gånger utan att det går in. Här om dagen satt han vid bordet med bar överkropp och sa på fullaste allvar,

“- Jag behöver ett papper eller en tröja.”

Vi använder hot och mutor väldigt ofta. Det kan man tycka vad man vill om, men det fungerar. För stunden. Problemet är bara att nu har barnen börjat göra lika som oss. Förstås. Igår sa jag nej till något som jag just nu inte minns vad det var. Förmodligen var det till att spela ännu mer PlayStation. Han blev sur och tyckte jag skulle ompröva mitt beslut för…

“-…annars går jag till skogen och blir uppäten”.

Elvis har tidigare varit en allätare. Det har aldrig varit något problem. Men nu har han en åsikt om smak. Det som serveras oftast och som han inte tycker om är potatis, sås och tomat. Han påminner oss då och då

“- Jag älskar inte…”

glassbilen

Elvira är en kavat tjej, stora folksamlingar skrämmer henne inte, hon kliver in och tar plats. Hon är heller inte rädd för att säga ifrån om det är något hon inte vill. Hon har heller inga betänkligheter om någon annan har något som hon vill ha, hon tar det bara. Sitter någon där hon vill sitta, så tränger hon sig in. Hon är inte rädd för trafik och inte för några djur (vad jag vet).

Men.

Hon är rädd för glassbilen. Signaturmelodin är läskig. När hon hör den kryper hon ihop, grimaserar och gör sig liten. Hon tittar på någon av oss med nedåtpekande mungipor och skrynklig haka “-Läskig”. Till vår gata kommer glassbilen på tisdagar vid sju-tiden. Helt fel tid för en småbarnsfamilj. Våra barn är redan i sina pyjamaser då. Därför har hon bara hört melodin men aldrig sett bilen. Det komiska i det hela är att glass är det bästa Elvira vet. Att vara rädd för en bil fylld av glass går liksom inte riktigt ihop.

Nu är det nya tider. Nu är det varmt och kvällarna kan spenderas ute istället för i tv-soffan. Så passande då att glassbilden kom igår. Elvira som var i lekstugan öppnade dörren långsamt innan hon vågade sticka ut sitt huvud för att kolla om pappa var i närheten. “-Läskig”.

Hon tog mod till sig och handlade en kartong Sandwich. Men trycka på tutan, det var för mycket begärt. En sak i taget.

Hon går nu och nynnar på melodin, rycker på axlarna och säger “Inte läskig”. Men när jag visslar melodin, tittar hon på mig bekymrat. Helt övertygad är hon ändå inte. Vi får handla fler gånger.

elvirasrumElvira har fotat sitt rum

Halli hallå!

Här på bloggen har det inte hänt mycket tillskillnad från i verkliga livet.  Nu är vi snart framme vid det som vi planerat så länge. Det känns inte som det var så länge sedan planerna började ta form, men det är faktiskt två år sedan! Då var vi och tittade på ett hus som hade “allt”. Det var också då vi kom på att vi faktiskt redan hade tillgång till ett hus med “allt”. Mitt föräldrahem. Så i sommar byter vi hemstad.

Processen har varit en bergochdalbana, ömsom förväntan och ömsom vemod. Att se sitt hem vara till salu väcker känslor. Vårt lilla radhus där barnen har ritat på väggarna, lämnat avtryck i parketten och firat födelsedagar. Där vi suttit och gäspat klockan fem på morgonen framför barn-tv och tittat ut på de andra nedsläckta husen med avund. Här har vi haft en alldeles ypperlig tillvaro under småbarnsåren. Det är barnens tryggaste plats på jorden och nu är vi i färd med att sälja det. Shit!

Men det kommer att bli bra. Vi kommer närmare våra familjer och vi kommer närmare en region som kan erbjuda något för alla i familjen även på lång sikt. En förutsättning för att flytta var att det skulle finnas en bra skola för Elvira. I en kommun med 10 000 invånare är inte det självklart. Vi åkte för att se efter och blev glatt överraskade. Att skolan ett år senare skulle få ta emot Svenska Downföreningens UPP-pris för sitt sätt att inkludera särskolans barn gör en ju så glad så man nästan spricker. Vi har höga förväntningar på skolan och vi vågar tro att de uppfylls. Bara en sån sak att skolans personal gör sig besväret att åkta de 50 milen tur och retur till Elviras nuvarande skola för att hälsa på och se hur de har arbetat under året får en ju att tappa hakan. Men det är klart, om de har åkt hela vägen till Sydafrika för att delta på World Downs Sydrome Congress i Kapstaden 2012 så är det ju inte så långt.

Det är lustigt hur det blir. När jag var yngre tyckte jag att det var en liten håla som inte erbjöd något särskilt. Och nu tar jag med mig min egen familj och ser med helt andra ögon. Jag ser det vackra, det trygga, det centrala och familjära. Jag ser en ort lagom stor för att våra barn ska känna sig självständiga och kunna växa med ansvar. Och jag ser historien, mina barn blir fjärde generationen i huset.  Skall de bo där lika länge som jag och mina syskon? Är detta hemmet som kommer att utgöra fonden för deras barndom, deras flesta minnen? Troligen, jag hoppas det.