Motsatser attraherar, är det inte så man säger? ”Vi kompletterar varandra” är ju ett känt citat som man ser i veckotidningar jämt och ständigt. Med facit i hand är det ju inte så konstigt att Martin och jag blir GALNA på varandra ibland. Men det är tur att det går över. Igår snubblade vi över ett personlighetstest.
Om mig:
Självständig, originell, analytisk och bestämd. Besitter exceptionell förmåga att omsätta planer i handling. Värderar kunskap och kompetens högt. Vill förverkliga dina visioner. Tänker långsiktigt. Ställer mycket höga krav, både på sig själva och andra. Född ledare, men kan underordna sig andra ledare du respekterar och litar på.
Om Martin:
Tystlåten och reserverad. Vill förstå hur saker fungerar. Praktiskt lagd med talang för allt som har med mekaniska ting att göra. Risktagare som lever för ögonblicket. Intresserad av extremsporter, både som deltagare och åskådare. Har enkla och okomplicerade mål i livet. Lojal och moralisk, men med flexibel syn på lagar och regler om så krävs för att få något uträttat. Analytisk och objektiv. Mycket skicklig på att finna lösningar på praktiska problem.
Hur får vi ihop det? Jo det måste vara för att Martin är praktiskt lagd och kan hjälpa till att omsätta mina planer i handling, även om det inte händer ögonblickligen, som jag hade föredragit, så finner han en lösning och får det gjord tids nog. Och eftersom han är okomplicerad så har han överseende med mina visioner och långsiktighet. Och jag imponeras av att han tar reda på hur saker fungerar och därför besitter en massa kunskap. Och innerst inne är Martin tacksam för att jag är ledaren för han vet att jag förhindrar honom från att gå och idissla och så slipper han dessutom ta en massa beslut. Och jag är tacksam för att han är den där okomplicerade personen för då får jag ta plats, men jag bromsas också och det är nog för mitt eget bästa trots allt, för allt behöver inte ske precis nu och på samma gång.
Och eftersom vi båda är analytiska har vi redan förstått allt detta, men det var kul att testet var så pricksäkert. Man får helt enkelt ha överseende med varandra och respektera varandra. Och det gör vi för det mesta.
Kan du hålla dig borta från testet?
Elvis tar mer tid på sig vid nattningen än vad Elvira gör. Igår låg jag bredvid honom i en timme, sedan höll jag på gå sönder av frustration. Till en början är det mysigt men när man själv har somnat till flera gånger och den lille killen inte alls är trött eller får ro då brister det när man börjar tänka på alla saker man tänkt göra och vad mycket klockan är på väg att bli. Så, han fick följa med till stora sängen för att ligga och titta på film medan jag betalade räkningarna bredvid. Vi skulle ha börjat i den änden istället, det är lätt att vara efterklok. Dagen till ära passade ju tatueringen han fått av pappa ypperligt.
Elvis somnade, räkningarna blev klara och då kom Elvira över. Det var bara att städa undan i sängen och krypa ner emellan, sno åt sig kudden som det alltid är konkurrens om. Varför ska de ha allt som är mitt? Mina vantar, mina tofflor, mitt täcke, min kudde, min mat, min dator, min telefon.
Sitter på jobbet och får ett andfått röstmeddelande från pappan som är hemma med våra två. Elvira är fortfarande inte tillräckligt kurant för att gå till förskolan och Elvis ville vara hemma idag. Roligare för Viran visade det sig - partners in crime.
Kommer ni ihåg förra gången pappan försökte genomföra ett videomöte med två barn hemma? (nu när jag länkade såg jag att det var på dagen ett år sedan) Mötet gick ju så där, men det var kul för oss andra.
Hur som helst det andfådda röstmeddelandet lät så här
”Nu har jag suttit i veckomöte på Skype med headset och under tiden har barnen rivit ut alla garderober i hallen, klätt på sig sommarkläder, öppnat dörren för att gå till Astrid, sprungit bort till garaget typ, jag fick springa efter, hoppade i de närmsta skorna som var lediga, det var dina röda träskor, springa efter med datorn i ena handen och fånga in barnen med andra handen och så in med dem. Nu har vi byggt tågbana i vardagsrummet och de springer runt med solglasögon och skriker att de är så himla snygga. Jag kollade på det här med bokhyllorna men har inte förankrat dom eftersom det är betongvägg och jag måste borra och plugga ordentligt, så jag gör det ikväll när du är hemma.”
Här på jobbet är det lugnt, i alla fall på lunchen ;-)
Mamman och Viran på väg till dagis för att hämta lillebror.
Jag har just kommit ner efter att ha nattat Elvira. Det är ofta ingen match, man skulle kunna tro att hon har en på- och avknapp. Först läser vi en bok och sedan sjunger jag ”Nu i ro slumra in” och ” Sov du lilla videung”, två korta vaggvisor och ALLTID någon gång under lilla videung somnar hon. Men ikväll blev jag osäker på om hon sov. Förr har man liksom inte kunnat ta miste på att andningen, den har låtit tung, torr och täppt med korta andetag , men ikväll lät den inte. Jag lättade huvudet från kudden för att kunna höra efter ordentligt. Hon andades långa, djupa, tysta andetag och det lät så skönt och rofyllt.
Älskade Viran!
I juni reflekterade vi över att hon snarkade även då hon inte var förkyld, och när hon satt upp i bilstolen. I augusti sökte vi för det och i januari blev det bra.
Inget nytt under solen. Vi lider smått av tristess. Vi känner efter och tror oss vara lite illamående ändå. Sväljer sju vitpepparkorn. Känner efter igen och tycker oss inte må så illa längre. Vi tvättar en maskin med något som kanske inte behöver tvättas egentligen, men eftersom vi ändå är igång är det lika bra. Vi glor på film, Lady och Luffsen. Två av fyra sover, en liten och en stor. Funderar på mat. Vad ska vi äta? Pannkaka, går det att lura i Viran pannkaka? Grädden åt minstone? Eller sylten kanske? Hon är inne på fjärde dygnet efter operationen och hade nog som mest ont igår men äter och dricker som sämst idag.
För att få ny luft i lungorna gick vi en promenad med vagnen och kände på snön. Vi delar upp oss och gör saker två och två för att inte slita för mycket på syskonrelationen, ja den äktenskapliga också. För att markera att vi trotsar magbekymren så har vi rullat ut vardagsumsmattan igen.
Jag tror på vitpepparn, jag gör faktiskt det.
Här kastas vi från ett rent och helgstädat hem som vi på fredagkvällen trodde vi skulle få njuta av i lugn och ro till en lördagsmorgon med nästan all städning ogjord och fullt ös.
Ja alltså, det är på oss vuxna det är fullt ös. Barnen hänger i soffan som ni ser. Den ena påverkad av läkningsprocessen i halsen och den andra matt och tom i magen. Precis när vi skulle gå och lägga oss igår kväll kastade Elvis upp. Om vi säger så här, han låg och sov i sin säng vänd mot väggen, under sänghimmel och i för kvällen tvättade lakan och vädrade sängkläder.
Det är inte städjonen det är synd om, det är det inte. Men det är ju så himla typiskt. Fattas nu bara att Elvira blivit smittad, stackars liten, det också liksom. För Elvis del ser det dock hoppfullt ut, han har behållit det lilla han stoppat i sig. Det är inte ofta vi har blivit drabbade så hårt att vi som sjuka förälder också måste ta hand om barnen. En gång bara, vill jag minnas och det är vi tacksamma för. Kan det vara att vi har god handhygien? Vi tvättar händer i tid och otid alla fyra. Men det är klart de där pussarna de kommer man ju inte undan, lyckligtvis.
Nu sover de små söta skavfötters i soffan och vi sitter i varsin fåtölj och undrar vad den kommande natten och söndagen ska bjuda på för aktivitet. Förmodligen kommer vi skura badrum och tvätta eller så är mannen med långt skägg och stort G barmhärtig mot oss och låter det passera.
Gode Gud uppe i det blå,
låt oss slippa att på knäna stå.
(och då menar jag inte att be)
Idag var det min tur att vabba. Elvis hängde med oss tjejer så vi får lite av en långhelg. Barnen har lekt och jag har påmint dem om att ta det lugnt. Ingen ansträngning fröken Snygg! De i sin tur har sprungit efter mig och sagt prosit till varje nysning. Det har blivit ganska många om jag säger så…
Luften gick ur mig när mannen kom hem från jobbresan tidigare i veckan. Och självaste mannen kämpade med jetlag så det var först igårkväll som bokyllorna kom hem. Alla fyra hjälptes åt att montera. Däremot fyllde jag bokhyllorna själv när barnen var upptagna med annat. Onda tår behöver vi inte nu också. Lådorna med pennor, saxar, lim och pärlor är på lagom höjd, om man inte plockar fram ett bord och några stolar då. Då är de ju i och för sig i precis lagom höjd. Vi får väl se.
På eftermiddagen tog jag itu med strykningen. Det var inte så värst mycket, så det måste varit jag som var hot 
Trevlig helg!
Första gången var Elvira för förkyld och påverkad av förkylningsastman.
Andra gången ställdes det in pga dödsfall bland personalen på kliniken.
Tredje gången fick vi ställa in för att pappan var bortrest och logistiken inte gick att pussla ihop på en person.
Fjärde gången blev det av.
Idag fick Viran en riktig genomgång; reducering av halsmandlar, skrapning av adenoid, rensning av vax och tillsyn av rör. Nu på kvällen är humöret på topp, hon pratar och har ätit fem fiskbullar med lite mos och en glass.
Viran alltså, hon är inte ömtålig! Jag tror att hon brås på mig.
Det ska bli intressant att se vad detta ger för resultat. Förhoppningsvis lättare andning nattetid och mindre snuva. Och det vore ju fantastiskt om sprickorna på läppen och näsvingen som alltid dyker upp vintertid kunde läka någongång. Kanske gör den det när man slipper andas genom munnen?
Skönt att det gått så bra. So far so good!
Nu är det sista dagen utan pappan. Äntligen! Åh vad vi har saknat honom. Och vilken tur att vi har FaceTime, WhatsApp, Viber och HeyTell som kommunikationsmedel. Det är några fler än en gammal hederlig telefon eller brev.
Som igår, då det blev stoj och stim efter badet. Barnen gick bananas och Elvira klämde fingrarna ganska illa i en dörr. Och så trötthet på det. Oj vad det var synd om henne. Mina pussar räckte inte till, kanske för att jag också gick bananas i allt detta stim. Elvira samlade sig och såg sig omkring och hakan började hoppa ännu en gång -Pappaaaaa! Så vi ”ringde” honom så att han också fick pussa och blåsa på fingrarna. Tänk va, att vi har pappan i en liten låda på 10 x 5 x 1 cm. Det är bara att plocka fram honom ur fickan eller handväskan. Men det ska sannerligen bli skönt att ha honom här i den större storleken.
Och han kommer att kastas in i vardagen på en gång. Först möte på hab och därefter på med takräcket och mot IKEA. He, he, he!
Idag har vi rört oss så lite som möjligt. Alla tre är trötta och sega efter årets första arbetsvecka. Jag som har fått väcka barnen varje morgon i veckan slapp göra det idag. Typiskt. Tyvärr verkar vi så sakteliga komma tillbaka till vardagsrutinerna.
Dagen fördrivs med film och tv; Disneydags. Tingeling och Alfons. För att väcka musklerna tog vi en kort promenad för att införskaffa lördagsgodis. Barnen bänkade sig så klart i vagnen, men lika bra var det eftersom det var snorhalt ute.
När vi ramlade in i hallen igen med ledlösa kroppar i overaller, vagn och påsar, allt i en hög, bad jag barnen att klä av sig. Av någon anledning faller det sig mer naturligt att lägga sig ner på hallgolvet än att klä av sig.
- Elvira klä av dig nu
- Jag kan inte
- Joho det vet jag att du kan
- Nej, kan inte
- Kom igen nu
Hon tittar upp på mig med ledsna hundögon
- Jag är sjuuuuuk
Maka på dig!
Eller ”backa lite” som Elvira säger när hon tycker att någon är ivägen.
Nu ska jag aktivera armarna och tömma bokhyllorna som jag just har organiserat. Typiskt mig. Av tre stycken skulle jag sälja en. Men nu råkade jag kränga alla tre till en och samma person. På måndag får jag anledning att köpa nya. Vad synd
Gissar på att vi kommer förankra dem i väggen.