Fyra tisdagar fram över med start ikväll får vi sjunka ner i soffan och bara må bra. Ikväll sänds första avsnittet av dokumentärserien Elvis i Glada Hudik.
För 15 år sen försökte de lära sig knyta skor inom den kommunala arbetsterapin i Hudiksvall. I dag spelar de teater för utsålda hus – inte bara i Sverige, utan också i New York. Hur kunde det bli så? Möt Toralf, Theresia, Maja, Mats och Bosse, fem begåvningar med stora drömmar. I kvällens program sätter Toralf gruppens nerver på prov eftersom han inte känner för att repetera. Han vill hellre spana på tjejer och ha roligt. Mats som också blivit känd som reklamfilmsskådespelare blir stressad av sin fulltecknade agenda och Teresia kämpar med att hantera sin nervositet inför nästa framträdande.
Bild: Glada Hudik teatern
Pappan är på resande fot i USA. På hotellet fångade abc NEWS och deras serie What Would You Do? hans intresse. Det handlade om bemötandet av personer med DS. Tv-programmet hade anlitat en skådespelerska som spelade kund och en skådespelare som spelade butiksanställd och packade varor. De placerades ut i en dagligvarubutik i Brooklyn för att se vilka reaktioner deras skådespeleri skulle ge.
Inlägget på tv var mycket längre än det som visas här. Enligt pappan var det bara kvinnor som ställde upp för mannen med DS, med undantag för en man som blev riktigt upprörd och gav ”kunden” en läxa. Det visade sig att han hade en lillasyster. Varför var det så mån tro?
Intressant sätt att lyfta vardaglig problematik och öka människors förståelse i ett nyhetsprogram.
Vad skulle du göra?
Jag ser att det är fler som går i samma tankar som jag. Det är glädjande.
Och självklart vill jag bidra. Både som medbloggare och som månadsgivare. Som medbloggare deltar jag i CP-mammans tävling och som månadsgivare ger jag 100 kr i månaden till Vaggan för att hjälpa barnen på barnhemmet Lopselis i Litauen.
”Jag är med och tävlar om ett halsband hos http://cpmamman.blogspot.com och bidrar samtidigt med att hjälpa barnhemmet http://www.vaggan.se/index.html.”
Vår familj skänker inte så mycket som vi skulle vilja. Tyvärr är det oftast så att det ska serveras av andra för att bli av. T ex att bli erbjuden att avrunda uppåt i kassan, en strategisk placering av ett rosa band, en unicef-pin, en Ronald McDonald-bössa eller att bli stoppad av en liten majblomme-försäljare på torget. Någon gång har jag skänkt en hundring i samband med en faddergala och jag har betalat medlemsavgift till Svenska Downföreningen och FUB De två senare mest för vår egen vinnings skull.
Jag tror inte att jag är ensam om att behöva bli tillfrågad för att det ska göras slag i saken. Förmodligen kommer vi att behöva söka fondmedel för Elviras räkning i framtiden. Kanske vill vi åka på teckenläger, få handledning i språkstimulering, kanske vill hon åka på läger själv när hon är så pass stor. Då kommer vi att tacksamt ta emot det bidrag som kan ges.
Jag tror att många är som jag och inte kommer till skott, då är det ju genialiskt att kombinera nytta med nöje som Rädda Barnen gör med sin designshop för barns rättigheter. Eller så som Humanity for All gör med sina läckra armband som var och varannan bloggare bloggar om. Och visst känns det bättre när man inte bara köpt något till sig själv utan på köpet även bidragit till någon annan, eftersom en viss procent av priset går till välgörenhet.
Och vill man rikta sin hjälp till en specifik målgrupp, t ex barn med DS eller andra funktionsnedsättningar. Då kan man genom Svenska Downföreningen bidra till Horodetsky barnhemmet, eller genom Vaggan stödja funktionshindrade barnhemsbarn i Litauen. Det är tyvärr inte alla barn med DS som får kärlek av sina föräldrar här i världen.
Tänk om man skulle komma till skott och önska sig eller ge bort ett konstverk i julklapp. Och tänk om årets julklapp verkligen skulle bli en kvarts hjärtforskning. Det vore häftligt!
Bild: www.vaggan.se
Ja just det, min fältstudie. Tyvärr är resultatet negativt. Den enda person med DS som jag såg i USA var turist. Men, vi rörde ju oss också i de turistattraktiva områdena i NYC. Och i Bethany Beach säsongsjobbar man eftersom i princip alla drar när sommaren är slut. Dock borde Great Barrington ha varit ett ställe där vardagen lunkade på. Jag besökte ganska många affärer där och alla vet ju att amerikanarna knappt har semester. Men nej, lika dystert som här hemma på den fronten. Jag tycker att oddsen borde ha varit större med tanke på att de är så många fler människor och att det inte finns samma ”kommunala skyddsnät” som här. Trist hur som helst.
Vi har varit hemma en vecka nu. Upplevelserna har hunnit marinerats och kategoriserats. Här är några iakttagelser;
Märkligast på resan: Abercrombie & Fitch-butiken på 5th ave. Med nedsläckt belysning, parfymluft och högsta volym i högtalarna kändes det som om vi var på nattklubb. Expediterna dvs de trendiga tvättbrädekillarna i uppknäppta rutiga skjortor, de dova ljus-spotarna riktade på kläderna och de övriga kunderna som mest bestod av ungdomar bidrog till att vi kände oss lassgamla när vi äntligen hittade ut ur röran.
Störst på resan: Alla bilar. När vi hämtade vår hyrbil som var en Dodge Van (plats för sju, vi fällde sista sätet och lastade våra vagnar och väskor) tyckte vi att den var jättestor. När vi sedan befann oss ute på motorvägen kände vi oss små jämfört med alla stora SUVar och lastbilar.
Godast på resan: The American Barbeque. Detta är pappans kategori. Han är svag för grillat. Vi blev bjudna på två ”steak outs”. Köttbitarna var saftiga och möra, perfekt grillade med mycket god smak. Vi får försöka att hitta motsvarande här hemma. Vi har listat ut att den ena middagen var rostbiff. Men vad New York T-bone steak är har vi inte kommit på än. Vi får väl googla.
Barnens höjdpunkt på resan: Pingvinerna på Cenral Park Zoo. Exalterade till tusen tryckte sig Elvis och Elvira mot glaset och tittade på de fartfyllda pingvinerna. De simmade, dök och vaggade på land. Där hade vi kunnat stanna hela dagen om det inte varit för de andra barnen som också ville se. De blev protester när vi gick där ifrån. Tänk att vi fick se Pingu!
Det mest amerikanska på resan: Storleken. Oavsett vad det är som ska mätas eller graderas så är storleken större än hemma. Myggbetten kliar mer. Den stora drickan till menyn såg ut att vara ca 75 cl. Det räckte med XL på kläderna till pappan som annars brukar få köpa XXL. Antalet bröllopsgäster ca 200 st. Motorvägarna utanför NYC och en bra bit till var fem-filiga i vardera riktning. Och som sagt, bilarna.
Billigast på resan: Bensinen. Vi fyllde hela tanken på ca 60 liter för ca 300 kr.
Trevligast på resan: Amerikanarna. När vi gick på morgonpromenad hälsades det ”morning”. När vi skulle igenom dörrar med barnvagn höll den mötande amerikanen upp dörren. Amerikanen lämnade också företräde när vi kom med barnvagn och bad om ursäkt med ett ”Excuse me” eller ”Sorry” för att han/hon var i vägen. Servicepersonalen (restaurang, butik, hotell mfl) uppmärksammade barnen och hälsade och småpratade glatt. Andra mötande amerikaner hälsade på barnen när vi passerade. De har en mycket gemytlig stämning sinsemellan.
Resans kontrast: Svenskarna. Nylandade på Arlanda ska vi ta oss från flyget via bagageutlämningen till transfern som ska ta oss till parkeringen. Svenskarna springer/genar framför barnvagnarna och ingen på bussen erbjuder sig att hjälpa till när vi ska gå på med två vagnar och två stora väskor.
—Uppdaterat av Pappan—
Vi såg dock en stor (så klart) affisch vid Time Sqare som gjorde reklam för Central Park Challenge
på bilden ser man (om man klickar på den och zoomar, och kisar lite för iPhonen är ingen höjdare på att ta bilder) Siobhan som Ni kan läsa mer om här>>
Hur kul kan det vara att få pension redan som 20-åring?
Vår stad är fylld till bredden av matvarukedjor. Nyligen öppnade Willy sin andra butik och City Gross sin första. Men var finns personalen med funktionsnedsättningar? Det stör mig. Var gömmer vi dem? Inget ont om dagverksamheter, men nog skulle vi behöva lite mer mångfald ute ibland oss? På biblioteket, på bensinstationen, på dagis, i skolan. Visst borde det vara bättre för självkänslan att få lön istället för pension?
Jag är inte särskilt insatt i hur det fungerar med dagverksamheter och sysselsättning efter skolan. Och jag vill inte kritisera det stöd som finns. Men tanken slog mig för länge sedan och den slår mig varje gång jag befinner mig på storköp av olika slag. Jag får inte ihop det med det Sverige som säger sig vara så handikappvänligt. Menar man bara breda parkeringsfickor, hissar och stora toaletter när man talar i de termerna?
Ju mer jag funderar desto större blir känslan av att vi delar in oss i vi och dom, trots att vi slopat institutionerna för länge sedan. Eller?
Jag ska ta med mig tanken på semestern och göra en liten fältstudie.
Jag hänger inte med så mycket i politiken i USA men namnet Sarah Palin har man hört på nyheterna emellanåt.
En sak jag missat hörde jag under en Daily Source Code session på jobbet. Hon har en son med Downs Syndrom.