Var kan detta vara?

Jo, i Globen. Jag var där med min ena bror för en vecka sedan. Han hade två biljetter till Glada Hudik-teaterns uppsättning Elvis och jag fick den ena!

I sex år har de kört. I fyra år har de turnerat land och rike runt. Totalt 170 000 sålda biljetter! Denna framgångssaga avslutades med tre finalföreställningar i Globen och som tur var fick jag äntligen se den. I sista stund.

Är det inte häftigt? Tänk att alla dessa människor, 170 000, har gått för att se utvecklingsstörda spela teater. Vi har haft en diskussion på jobbet om det är lyteskomik eller ej. Jag är fast bestämd att så är det inte. Jag är ännu mer bestämd efter att ha sett föreställningen. Som publik skrattar man åt skämten, ganska enkla och dråpliga sådana, precis på samma sätt som man imponeras av vissa skådespelares sång, både finstämd och rock ´n rollig. Föreställningens självklara budskap var att det inte är fel att vara annorlunda. Att alla är bra på något. Att alla är lika viktiga.

Åh vad jag är glad åt denna teater. Ni förstår, den attitydförändring som Pär Johansson och hans gäng bidragit med under dessa år sopar kanske banan för nästa generation. Åtminstonde hoppas jag innerligt att det blir så. Att vi förvaltar värdet av detta på bästa sätt.

 

Förra veckan fick teatern även ta emot Kunskapspriset i kategorin Folkets pris. De konkurrerade ut nominerade som Bolibompa och Dick Harrison. 10 000 hade röstat och priset delades ut av Kronprinsessan.

Jag hoppas att jag kan berätta för Elvira när hon är vuxen att ”när du var liten fanns det en teater som fick uppmärksamhet bara för att de hade utvecklingsstörda spelandes huvudrollerna” och hon kommer tycka att det är lika besynnerligt som jag tyckte då min pappa berättade historien om när en neger kom till byn när han var liten.

Varför fascineras av något så alldagligt liksom?

Och så måste jag ju avsluta med ett skämt från föreställningen, ni har säkert hört det förut. Jag hade dock inte gjort det. Inte den här varianten i alla fall.
Två bananer var ute på promenad, den gröna bananen sprang och gömde sig bakom ett träd. När den gula bananen gick förbi så skrämde den gröna bananen den gula bananen. Då sa den gula bananen, – Gud vad du är omogen!  😀

 

Var den du är, alla andra finns redan!

 

 

Nu är det egentligen alldeles för sent för att vi ska orka med morgondagen. Men imorgon är en annan dag som en man sjöng när vi var unga 😉

Nu är brevet i stort sett klart. Ska bara på till slutklämmen. Är det någon som vill läsa Läroplanen för förskola finns den här.

Och som reflektion på Uppdrag Gransknings program av Pär Johansson håller jag med Abbes pappa. Vad var UG:s motiv till att sänka Pär? Hoppas verkligen inte att programmet förstör allt det fina och alla attitydsförändringar som teatern och Pär faktiskt har åstadkommit.

Här är Pärs eget svar på tal.

Nu slutar jag länka och går och lägger mig. God Natt.


Fyra tisdagar fram över med start ikväll får vi sjunka ner i soffan och bara må bra. Ikväll sänds första avsnittet av dokumentärserien Elvis i Glada Hudik.

För 15 år sen försökte de lära sig knyta skor inom den kommunala arbetsterapin i Hudiksvall. I dag spelar de teater för utsålda hus – inte bara i Sverige, utan också i New York. Hur kunde det bli så? Möt Toralf, Theresia, Maja, Mats och Bosse, fem begåvningar med stora drömmar. I kvällens program sätter Toralf gruppens nerver på prov eftersom han inte känner för att repetera. Han vill hellre spana på tjejer och ha roligt. Mats som också blivit känd som reklamfilmsskådespelare blir stressad av sin fulltecknade agenda och Teresia kämpar med att hantera sin nervositet inför nästa framträdande.

Bild: Glada Hudik teatern

Första versen är så träffsäker.

Här finns några reaktioner. Har hört reaktioner ang Måns medverkan. Men poängen med Glada Hudik Teatern är att man jobbar tillsammans, med diagnos eller utan. Fast ok, entrén var kanske lite fjantig. Nästa år vill vi se dem vara med och tävla, eller hur? Tänk vilken skräll om de skulle vinna. Och tänk vilken skräll i den internationella finalen. Öststaterna skulle sätta vodkan i vrångstrupen 😉

Igår kväll var vi på genrep. Precis som planerat. Det ser lovande ut inför lördagskvällen. Utan att avslöja för mycket måste jag ändå kommentera mellanakten. Det var den jag satt och väntade på. Tillslut kom den, efter snabbrepriser, påor och sketcher. Och där stod de, Glada Hudik-kören. Och de stod där stadigt och självsäkert.

Tänk på sammanhanget. Ett program som går ut på att rösta fram den bästa, en vinnare. I det forumet får detta gäng berätta att alla är lika bra. Och tänk i det stora hela, tänk på tiden vi lever i. Vi har en teknik som erbjuder fosterdiagnostik åt alla samtidigt som vår lycka är perfektion, likriktighet och självförverkligande. Mitt i allt detta får alla dessa gäng, (Köping-gänget, ICA-gänget och Hudik-gänget) utrymmen på bästa sändningstid att säga att alla är lika bra. De hälsar på hemma hos oss genom tv-apparaterna och får oss att skratta , att känna värme och tänka ”ja, varför inte”.

Egentligen är det självklart. Alldeles självklart. Lika självklart som att vi lär våra barn att det är fel att slåss, att alla får vara med och leka och att man inte får säga dumma saker. Men vi vuxna har ju undantagsregler. Vi får äta glass före maten och vi får tycka att vi är bättre än andra. Vi lever inte som vi lär.

Med tanke på det så är det ju smått fantastiskt, att vi kommit hit.  Att vi på bästa sändningstid, tillsammans med någon miljon medtittare får bli påminda om att alla är välkomna. Det kallar jag lördagsunderhållning.

Viktig lördagsunderhållning, både för Elvira och hennes bror.