Mamma, visst är jag fin?
Det är lite knepigt att förklara namnsdagar för barnen. Vad har en namnsdag för syfte? Egentligen?
”- Titta! Idag står det ditt namn i almanackan. Grattis!”
”-Ja ha?”
Även om namnsdagar inte är en stor grej, känns det inte bra att bara strunta i dem heller tycker jag. Glömmer man är det en sak, men är man medveten om namnsdagen känns det ju lite…. nonchalant. Är det rätt ord? Ja hur som helst så känns det i samvetet, ja även då man inser att man har glömt.
Förstår man inte vitsen med namnsdagar när man är fem år, förstår man däremot vitsen med ”Dagens grattis” på Bolibompa. Och säger programledaren ” Grattis till Elvira” då, ja då sträcker man på sig och skiner upp. I paketet låg det ett hårband och hårspännen, en ständig bristvara och omaka par. Hon blev nöjd som ni ser. Alla skulle på.
Elvis fick också en present eftersom han har fyra bokstäver av sex rätt och för hans känslors skull. Tyvärr dög inte Stålmannen-strumporna, det skulle ha varit kalsonger…
En stående aktivitet när vi kommit hem från dagis, ipaden. Här kollas det Bolibompa-webb, You-tube, Toca Boca-spel mm, mm.
Var kan detta vara?
Jo, i Globen. Jag var där med min ena bror för en vecka sedan. Han hade två biljetter till Glada Hudik-teaterns uppsättning Elvis och jag fick den ena!
I sex år har de kört. I fyra år har de turnerat land och rike runt. Totalt 170 000 sålda biljetter! Denna framgångssaga avslutades med tre finalföreställningar i Globen och som tur var fick jag äntligen se den. I sista stund.
Är det inte häftigt? Tänk att alla dessa människor, 170 000, har gått för att se utvecklingsstörda spela teater. Vi har haft en diskussion på jobbet om det är lyteskomik eller ej. Jag är fast bestämd att så är det inte. Jag är ännu mer bestämd efter att ha sett föreställningen. Som publik skrattar man åt skämten, ganska enkla och dråpliga sådana, precis på samma sätt som man imponeras av vissa skådespelares sång, både finstämd och rock ´n rollig. Föreställningens självklara budskap var att det inte är fel att vara annorlunda. Att alla är bra på något. Att alla är lika viktiga.
Åh vad jag är glad åt denna teater. Ni förstår, den attitydförändring som Pär Johansson och hans gäng bidragit med under dessa år sopar kanske banan för nästa generation. Åtminstonde hoppas jag innerligt att det blir så. Att vi förvaltar värdet av detta på bästa sätt.
Förra veckan fick teatern även ta emot Kunskapspriset i kategorin Folkets pris. De konkurrerade ut nominerade som Bolibompa och Dick Harrison. 10 000 hade röstat och priset delades ut av Kronprinsessan.
Jag hoppas att jag kan berätta för Elvira när hon är vuxen att ”när du var liten fanns det en teater som fick uppmärksamhet bara för att de hade utvecklingsstörda spelandes huvudrollerna” och hon kommer tycka att det är lika besynnerligt som jag tyckte då min pappa berättade historien om när en neger kom till byn när han var liten.
Varför fascineras av något så alldagligt liksom?
Och så måste jag ju avsluta med ett skämt från föreställningen, ni har säkert hört det förut. Jag hade dock inte gjort det. Inte den här varianten i alla fall.
Två bananer var ute på promenad, den gröna bananen sprang och gömde sig bakom ett träd. När den gula bananen gick förbi så skrämde den gröna bananen den gula bananen. Då sa den gula bananen, – Gud vad du är omogen! 😀
Â
Var den du är, alla andra finns redan!
Barn på sjukhus – Downs syndrom
Jag har ju glömt bort att tipsa om del 2 av SVT:S serie Barn på sjukhus. Det sänds på Bolibompa, torsdagar kl 18.30.
För två veckor sedan sändes det ett program om Josefin som har Downs syndrom. En 13 minuters grundkurs i Downs kan man säga. Ett jättebra program som jag hoppas att många barn såg. Det finns tillgängligt t o m 22 oktober.
Och viktigast av allt, bara för att man inte kan prata så bra, så förstår man desto mer.
