Var kan detta vara?
Jo, i Globen. Jag var där med min ena bror för en vecka sedan. Han hade två biljetter till Glada Hudik-teaterns uppsättning Elvis och jag fick den ena!
I sex år har de kört. I fyra år har de turnerat land och rike runt. Totalt 170 000 sålda biljetter! Denna framgångssaga avslutades med tre finalföreställningar i Globen och som tur var fick jag äntligen se den. I sista stund.
Är det inte häftigt? Tänk att alla dessa människor, 170 000, har gått för att se utvecklingsstörda spela teater. Vi har haft en diskussion på jobbet om det är lyteskomik eller ej. Jag är fast bestämd att så är det inte. Jag är ännu mer bestämd efter att ha sett föreställningen. Som publik skrattar man åt skämten, ganska enkla och dråpliga sådana, precis på samma sätt som man imponeras av vissa skådespelares sång, både finstämd och rock ´n rollig. Föreställningens självklara budskap var att det inte är fel att vara annorlunda. Att alla är bra på något. Att alla är lika viktiga.
Åh vad jag är glad åt denna teater. Ni förstår, den attitydförändring som Pär Johansson och hans gäng bidragit med under dessa år sopar kanske banan för nästa generation. Åtminstonde hoppas jag innerligt att det blir så. Att vi förvaltar värdet av detta på bästa sätt.
Förra veckan fick teatern även ta emot Kunskapspriset i kategorin Folkets pris. De konkurrerade ut nominerade som Bolibompa och Dick Harrison. 10 000 hade röstat och priset delades ut av Kronprinsessan.
Jag hoppas att jag kan berätta för Elvira när hon är vuxen att ”när du var liten fanns det en teater som fick uppmärksamhet bara för att de hade utvecklingsstörda spelandes huvudrollerna” och hon kommer tycka att det är lika besynnerligt som jag tyckte då min pappa berättade historien om när en neger kom till byn när han var liten.
Varför fascineras av något så alldagligt liksom?
Och så måste jag ju avsluta med ett skämt från föreställningen, ni har säkert hört det förut. Jag hade dock inte gjort det. Inte den här varianten i alla fall.
Två bananer var ute på promenad, den gröna bananen sprang och gömde sig bakom ett träd. När den gula bananen gick förbi så skrämde den gröna bananen den gula bananen. Då sa den gula bananen, – Gud vad du är omogen! 😀
Â
Var den du är, alla andra finns redan!
Nu är det egentligen alldeles för sent för att vi ska orka med morgondagen. Men imorgon är en annan dag som en man sjöng när vi var unga 😉
Nu är brevet i stort sett klart. Ska bara på till slutklämmen. Är det någon som vill läsa Läroplanen för förskola finns den här.
Och som reflektion på Uppdrag Gransknings program av Pär Johansson håller jag med Abbes pappa. Vad var UG:s motiv till att sänka Pär? Hoppas verkligen inte att programmet förstör allt det fina och alla attitydsförändringar som teatern och Pär faktiskt har åstadkommit.
Här är Pärs eget svar på tal.
Nu slutar jag länka och går och lägger mig. God Natt.
Via facebook fick jag nys om denna fantastiska historia. Jag vill dela den med er.
Nu ska jag ägna kvällen åt att skriva ett brev till rektorns chef. Och sedan ska jag se om Juholt har något gemensamt med Johansson. Uppdrag granskning granskar Glada-Hudik teaterns grundare Pär Johanssons ekonomi ikväll kl 20.00.
Visst är det lustigt det där beteendet att när man har pengar då är man rädd om dem och vill gärna ha mer, men när man är oförmögen utan att vara fattig, då är pengar nästan sak samma. Ungefär som när man nyss fått löning då hittar man inget man vill ha, men i slutet av månaden när pengarna börjar ta slut då faller ögonen på alla möjliga ting som just då verkar oumbärliga.
