Var kan detta vara?
Jo, i Globen. Jag var där med min ena bror för en vecka sedan. Han hade två biljetter till Glada Hudik-teaterns uppsättning Elvis och jag fick den ena!
I sex år har de kört. I fyra år har de turnerat land och rike runt. Totalt 170 000 sålda biljetter! Denna framgångssaga avslutades med tre finalföreställningar i Globen och som tur var fick jag äntligen se den. I sista stund.
Är det inte häftigt? Tänk att alla dessa människor, 170 000, har gått för att se utvecklingsstörda spela teater. Vi har haft en diskussion på jobbet om det är lyteskomik eller ej. Jag är fast bestämd att så är det inte. Jag är ännu mer bestämd efter att ha sett föreställningen. Som publik skrattar man åt skämten, ganska enkla och dråpliga sådana, precis på samma sätt som man imponeras av vissa skådespelares sång, både finstämd och rock ´n rollig. Föreställningens självklara budskap var att det inte är fel att vara annorlunda. Att alla är bra på något. Att alla är lika viktiga.
Åh vad jag är glad åt denna teater. Ni förstår, den attitydförändring som Pär Johansson och hans gäng bidragit med under dessa år sopar kanske banan för nästa generation. Åtminstonde hoppas jag innerligt att det blir så. Att vi förvaltar värdet av detta på bästa sätt.
Förra veckan fick teatern även ta emot Kunskapspriset i kategorin Folkets pris. De konkurrerade ut nominerade som Bolibompa och Dick Harrison. 10 000 hade röstat och priset delades ut av Kronprinsessan.
Jag hoppas att jag kan berätta för Elvira när hon är vuxen att ”när du var liten fanns det en teater som fick uppmärksamhet bara för att de hade utvecklingsstörda spelandes huvudrollerna” och hon kommer tycka att det är lika besynnerligt som jag tyckte då min pappa berättade historien om när en neger kom till byn när han var liten.
Varför fascineras av något så alldagligt liksom?
Och så måste jag ju avsluta med ett skämt från föreställningen, ni har säkert hört det förut. Jag hade dock inte gjort det. Inte den här varianten i alla fall.
Två bananer var ute på promenad, den gröna bananen sprang och gömde sig bakom ett träd. När den gula bananen gick förbi så skrämde den gröna bananen den gula bananen. Då sa den gula bananen, – Gud vad du är omogen! 😀
Â
Var den du är, alla andra finns redan!
Elvis och jag skulle åka och köpa jordgubbar. Elvis ville absolut sitta i det stora sätet dvs utan bilbarnstol. Den diskussionen var ganska lång, envis som han är. När vi väl hade kommit in i bilen, han i bilbarnstolen fram och jag bredvid bakom ratten fortsatte han argumentera
E -Mamma sitter i stora stolen
M -Ja, mamma är vuxen
E -Jag är också vuxen
M -Nej, det är du ju inte, när man är vuxen jobbar man och har barn (ursäkta generaliseringen), du är mitt barn.
E – Jag är inget barn!
Konstpaus…
E – Jag är en människa
Fyra tisdagar fram över med start ikväll får vi sjunka ner i soffan och bara må bra. Ikväll sänds första avsnittet av dokumentärserien Elvis i Glada Hudik.
För 15 år sen försökte de lära sig knyta skor inom den kommunala arbetsterapin i Hudiksvall. I dag spelar de teater för utsålda hus – inte bara i Sverige, utan också i New York. Hur kunde det bli så? Möt Toralf, Theresia, Maja, Mats och Bosse, fem begåvningar med stora drömmar. I kvällens program sätter Toralf gruppens nerver på prov eftersom han inte känner för att repetera. Han vill hellre spana på tjejer och ha roligt. Mats som också blivit känd som reklamfilmsskådespelare blir stressad av sin fulltecknade agenda och Teresia kämpar med att hantera sin nervositet inför nästa framträdande.
Bild: Glada Hudik teatern
Förra gången vi hade magsjuka hade vi biljetter till Glada Hudik- teaterns föreställning Elvis. Biljetterna såldes via vänner och vi satt hemma snuvade på konfekten (i dubbel bemärkelse).
I julklapp fick jag två biljetter till Melodifestivalen. Och tro mig när jag skriver att jag blev lite extra glad när jag läste detta, de glada gänget står för mellanakten. Vi ska inte vara i händelsernas centrum på lördag utan på genrepet dagen innan. Måtte de vara med då!
Missar jag dem igen får jag väl helt enkelt åka till N.Y. i sommar igen. Då de sätter de upp Elvis over there.
Höjdpunkten på Elvis dag är när vi hämtat Elvira från dagis. Han är så glad att hans syster äntligen är hemma igen. Då har han någon att leka med, eller att bråka med… eller att busa med. Han börjar nog tycka att det är rätt trist med mig hängandes i hälarna. I morgon kommer äntligen brevet om beviljad förskoleplats i januari (jag har mina kontakter). Vi blev informellt informerade för flera veckor sedan, men sedan hände något. Man kunde inte ge ett besked från Barn och ungdom. Men imorgon dimper det alltså ner, får vi hoppas. Det kommer Elvis att gilla.
