Vi gick ut hårt och åkte till London det första året. Året därpå var det spa. Men sedan började det gå utför 
År tre lade vi pengarna på en sänggavel. År fyra hade vi barnvakt och gick på restaurang, helt ok. Men år fem. Oj, oj, oj. Vi arrangerar vartannat år var. Det var mammans tur detta år.
Det bar iväg på familjeutflykt. Vi har varit på jakt efter en schysst loppis hela sommaren och hittade nog en som kan kvalificera sig, det fanns mycket mickel om inte annat (uppskattades av en fjärdedel av familjen). Därefter blev det picknick vid en sjö. Elvira fick burkmat, lagom kulinariskt tyckte hon. Då var pappas och mammas italienska sallad mycket mer spännande. Muta med kanelbulle som annars är en stor favorit gick så där. Elvira tog över picknicken totalt och snart låg all mat över, i stort sett, hela filten. Vi som strategiskt slagit läger vid ett omkull vält träd. En perfekt lekplats, jo visst va!
Elvira firar mammas och pappas femte bröllopsdag
Mamma: Åh, nu finns det bara röda glassar kvar.
Pappa: Ok, är inte de goda då?
Mamma: Naa, de smakar alvedon.
… att bakom allt det där underbara med barn så finns det en verklighet. Verkligheten just nu ser ut som så att Viran grinar varje dag jag lämnat på dagis. Hon klamrar sig fast. I går var hon otröstlig och somnade i assistentens knä. Sov i tre timmar och vaknade varm och ville inte äta. De ringde efter mig. Vi tog en promenad till Konsum för att införskaffa ett förråd med sjukmat. Men det visade sig att med mig var hon den gamla vanliga Viran och åt både en banan och en hel Sandwich-glass. Väl hemma var det full rulle som vanligt (som ni såg och läste). Jag tror att detta bara var en reaktion på allt nytt. Helt plötsligt ska man gå på dagis igen efter fyra veckors sommarlov och så blir man dumpad där medan mamman och lillebrorsan går hem för sig själva. Det är inte lätt.
Elvis äter varannan timme på natten, kl 23, 01, 03, 05, 07. Varje mål tar en timme med magknip, pruttar och gråt inräknat. Jag sover alltså en timme åt gången varannan timme. Trots det dåliga samvetet i dag vid dagislämningen så kunde jag inte tänka på annat än, ”jag måste få gå hem och sova”.
Sömnbristen sätter sina spår. I natt satt nycklarna i på ytterdörrens utsida. I går steriliserade jag en napp så pass noga att när jag kom hem från dagis så återstod bara en liten plastlump i kastrullens torra botten. Och i dag har jag tappat tålamodet på den stackars hjälplösa treveckorsbebisen bara för att något är fel och jag inte kommer på vad det är.
En fågel viskade i mitt öra att mjölken inte är lika fet på natten. Trots alla täta mål blir han inte mätt. Jag ska ut och köpa ersättning som ska serveras till efterrätt. Dessutom, ju oftare man äter desto mer gaser. Och är man pappas pojk så nöjer man sig inte med den lilla portionen.
Nu ska jag och mitt vattenskalle till huvud gå och hämta vår underbara Viran. Någon sömn fick jag inte direkt för Elvis har både kissat ner sig själv och vår säng två gånger, grinat, ätit och gosat.
Cred till alla ensamstående mammor och pappor. Ni gör ett otroligt jobb. Jag vill inte byta. Hör du det Martin! Du är fast för alltid 
(fast det vet du ju redan).
Vad annat kan man göra dessa dagar än att bada?
Sist vi fick barn var det också så här varmt. Jag tycker att det är lite orättvist. Pappan och Elvira badar i polarnas pool. Jag och Elvis ammar mest och suktar efter svalkande vatten.
Familjens badgroda
Det ser ju inte bättre ut än att mamman får bli medlem i patrullen Gäddan och följa med på äventyr.
Har väl förlikat mig med tanken att bebisen låter dröja på sig. Resultat, att dagarna har gått lite snabbare och att vi har lyckats sysselsätta oss. På tisdagen som gäster på ett två årskalas, på onsdagen med besök från Göteborg, på torsdagen med bad och grillning hos grannarna. Och idag bar det av till stranden. Det var inte så skönt, solen gömde sig bakom molnen och vinden tilltog så besöket blev inte så långvarigt.
Även om vi förlikat oss med tanken att det är en 15-åring med moppemusche och finnar som kommer att klämmas ut så provade vi ett av husmodersknepen för att få igång en förlossning, att köra på en guppig grusväg. Det resulterade inte i en förlossning, men i att vägen tog slut och blev en gångbro. Jo jo så är det med GPS (harkel)!
Elvira hade det roligt i sanden, pappa matade måsarna med kanelbulle. Ett ypperligt sätt att se en fågel på nära håll och lära sig tecknet fågel. Här om dagen såg hon kor (på avstånd). Elvira snappade upp tecknet och lätet på en gång. Ibland går det lätt. Då är det 12 tecken kvar då 
… här var det igendammat
Vi har varit på ”minisemester” till Skåne där vi bl a firat student och lekt med hundar.
Att vara bortrest må vara en dålig ursäkt för inläggstorkan. Hörde på omvägar att grejen med Internet visst är att man kan komma åt det var som helst. Men ni vet hur det är. Först ska man packa i ordning allt, resa, umgås, resa hem. Och väl hemma tar det några dagar innan man är i ordning. Det ska packas upp, handlas mat, tvättas och så måste man vila upp sig efter semestern
Hur som helst, Elvira blev snabbt voffsingarnas bästa vän (åt minstone vid måltiderna). De kom på att hon tappade mat och hon i sin tur kom på att man kunde ge dem mat. Resultat, det var ofta en hund i närheten av Elvira.
Elvira äter frukt ur mammas bålglas. Hunden väntar…
Elvira äter grillad korv. Hunden väntar…
Vi fick inget pencilin 
Det var bara att gilla läget tyckte läkaren. Jag lärde mig dock att små barn har inga bihålor, de utvecklas senare (kvacksalvaren till mamma hävdade att många barn med DS är trånga i mellanansiktet och bakterierna kanske fastnat där). Läkaren kom också med den uppmuntrande upplysningen att det genomsnittliga förskolebarnet har 8 förkylningar per år. Vi får väl vänta till semestern helt enkelt, då borde hon ju bli frisk.
Nu sitter jag här i valet och kvalet. Ska hon gå till dagis i morgon eller ska hon vara hemma för att komma ikapp med hälsan till måndag. Å andra sidan är snuvan och hostan inte lika intensiv. Min stackars vikarie som har sin första vecka sitter där på kontoret och vet inte alls vad hon ska göra. Egentligen helt sjukt att jag tänker på henne nu, men ni vet skyldigheter, samvete och sånt. Hur ska man veta att man gör rätt? Kan någon svara på det?
Mamma säger: Varför ligger kudden i tvättstugan?
Pappa svarar: Det var kräk på ena hörnet, det var lite tyst i morse och när jag hittade Elvira i hörnet vid soffan såg jag att det var kräk på den.
Mamma frågar: Har du sköljt den i vatten då?
Pappa tänker: Shit jag visste det, skulle inte tvekat på om den tålde vatten för att den var lite glansig. Bäst att dränka den ordentligt.
Mamma säger efter en stund när hon sett kuddfodralet i vattnet: Den där tål ju inte vatten, den är i silke och ska kemtvättas.
Det är väl ingen i vårt avlånga land som undgått försmaken av våren? Tänk att äntligen få bära gympaskor och tunn jacka, skärma av kvällssolen med persiennerna, ha utelek utan gegga och frusna fingrar. Man kan an alka sommaren.
Den här sommaren har vi väntat lite extra på. Dels för att familjen utökas och dels för att Elviras bästis med största sannolikhet är färdigbehandlad från sin leukemi. Vi kan börja umgås som ”vanligt folk” igen, spontant som man bör. Vi har bokat semester ihop, det bär av till Vimmerby. Barnen är i minsta laget, men föräldrarna kan väl ha minst lika kul bland rumpnissar och pysslingar.
Löpsedlarna är ju inte kända för sin trovärdighet, men för några dagar sedan utlovades värme tre månader på rad.
Det väntar en härligt tid framöver. Vad ska ni göra i sommar?
Elvira trivs som fisken på dagis. Har haft tre toppendagar på rad dvs inte sovit lika mycket, ätit bra och lekt. Favoriterna är studsmattan (att klättra upp och ner), bondgården (leka med grisen och kossan), spegelväggen (att charma sig själv) och docksängen (att klättra upp och sitta i den). Hon gallskriker när man går, men glömmer varför i nästa sekund då föräldern är borta.
Pappa trivs som fisken på jobbet. Har haft utvecklingssamtal med cheferna. Favoriterna är kaffemaskinen (kasst kaffe, men en anledning att lämna kontoret), MacBook Pro (det bara funkar) och det ny-rensade kontoret (vik lagerlokal under föräldraledigheten). Han går upp tidigt på morgonen och glömmer att han egentligen är morgontrött.
Mamma trivs som fisken i hemmet. Är åter hemma efter 30 timmars bortavaro pga konferens. Favoriterna är köket (det enda rummet som är fullt möblerat), familjemedlemmarna (himla skönt att bara vara) och möjligheterna (många planer, dock begränsade resurser). Hon suckar över dammet men är för lat för att torka bort det.