Innan vi köpte hus var vi på många visningar. Det var jag som drog i väg oss förstås. Jag tror pappan till slut tyckte att det var lite kul i alla fall, jag slapp dra så hårt. Det första huset vi tittade på var en stor grosshandlarvilla på 300 kvm. Då var vi studenter… Jag hade gått förbi varje dag och suktat och undrat vem som renoverade den där gamla kåken som jag i mina dagdrömmar lagt vantarna på.

Trähusen avlöste varann, ofta renoveringsobjekt med stora trädgårdar. Jag såg potentialen, pappan såg arbetet och banken, om den hade blivit tillfrågad i det skedet, hade sett risken.

Det slutade med ett slitet radhus som ingen ville ha. Med en liten plätt till tomt. Men med lite fantasi ser det faktiskt ut som en skånelänga. En himla bra lösning visade det sig. Priset på huset gjorde att vi kunde anlita fackmän. Så nu kan vi ägna oss åt barnen istället för att jobba på vår lediga tid. Utanför staketet finns ”extended version” av tomten med lekpark och skog.

Och kvällar som denna, när det blivit bäcksvart och jag är utan livvakt, är jag himla glad för att våra golv inte knakar, några stora panoramafönster inte kastar skuggor och grannen finns nära. På andra sidan väggen sover Greta 1 1/2 år.

Etiketter: Torsdagsinlägg
torsdag, 2008-10-23 · Wow! 2 kommentarer »