Människan lever förhållandevis glest på de nordliga breddgraderna. Under högsäsongen tittar dock de flesta fram ur sina bon. Den ena är dummare än den andra. De irrar runt, runt för att komma till mål. De tar genvägar framför varandras fötter. De stannar och vilar mitt i vägen, i dörröppningar och framför rulltrappor. De ställer sig på rad för att få bli fattigare.
Människan påminner en aning om myran i sitt irrande, dock kan hon inte samarbeta. Det är människan för dum för under högsäsongen. Istället slåss hon och den sk medmänniskan om samma byte. Bytet är inte främst mat utan döda ting. Ja ni förstår hur dum hon är. Den ena dummare än den andra.
Idag har Elvira varit på besök på en av gymnasieskolorna här i stan. Hon träffade två klasser på Omvårdnadsprogrammet. Elviras jobb var att vara gullig. Det lyckades hon bra med.
Hon lyckades också sätta en papperskorg på huvudet, fingra på en dator så den plingade, sitta på katedern och äta äpple (ja i dag gjorde vi ett undantag), pilla på några elevers skor och säkert en massa annat som jag inte hann med att se. Medan hon var upptagen med detta berättade jag för tjejerna och killen hur det var att få ett barn med Downs syndrom. Det var en snäll publik, de lyssnade artigt medan jag gaggade på om allt möjligt; BB, mina gamla fördomar, vänskap, dagis och tecken. Jag hade skrivit ut denna broschyren också, men självklart glömdes den hemma.
Deras lärare ringde mig i början på oktober och frågade om jag ville komma. Att hon ringde mig var för att jag en dag hos min kompis Malin råkade slänga ur mig ”Åker inte du så åker jag” och ”Detta är viktigt”. Sådana nitar åker man på när man är föräldraledig och inte har något att göra på dagarna 
Skämt å sido. Jag är jätteglad att vi fick komma. Gladast är jag för sms:et som jag senare fick av läraren. Jag citerar ”Eleverna sa att detta var den bästa föreläsningen någonsin”
Nöjet var på vår sida!
Vi är inne på dag tre i pyjamas. Viran hade problem med magen (som så många andra) i måndags och febern smög sig på under natten till tisdag. Mamman och Elvis skulle hälsa på mormor och morfar så jag fick stanna hemma. Det konstiga är att hon mår skapligt bra på dagen men på nätterna blir hon snorig och febrig.
I natt fick hon sova i vår säng, det har hon inte gjort sen hon var någon månad och började sparka mig i ansiktet, en förmåga som sitter kvar. Vi brukar snacka om hur hon snurrar i sin säng, hon ligger ALDRIG på sama sätt/håll/ände i sängen som man lade henne och nu förstår jag verkligen varför. Det är som att ha en startad utombordare i sängen….
Trots feber och magont har vi haft det jättemysigt här hemma. Vi har tittat ganska mycket på TV som man gör när man är sjuk, men också dansat, målat (på både papper och bord), lekt med lera som farfar köpte när han var och hälsade på, och lekt i största allmänhet. Vi har ätit spagetthi och köttfärssås (det får man inte när mamma är hemma) och glass. Druckit saft och byggt koja i vardagsrummet.
Sitta på bordet är fortfarande lika poppis!
Kanske får städa lite här innan mamma kommer hem….
Nu har jag gått och irriterat mig ganska länge. Jag blir så förbluffad av att det är så många människor som låter munnen tala innan de aktiverat hjärnan.
Det är så många som har en åsikt i frågan Downs syndroms vara eller icke vara. DS diskuteras ganska flitigt i media. Jag har läst krönikor, debattinlägg, bloggar mm om DS. Kommentarerna till dessa blir många. De skrivs ofta av folk som inte har den ringaste erfarenhet av syndromet. Ändå verkar det vara så viktigt för dessa människor att ändå uttrycka sig i frågan. Varför då?
Man nämner gärna hur kostsamma dessa människor är för oss skattebetalare. Alla med livserfarenhet vet att alla någon gång kommer att kosta pengar. Vissa mer andra mindre. Det är väl det som är meningen med skatt. Annars kan vi ju lika gärna stå för våra kostnader själva? Fast det vill man väl inte? För det är ju bra när någon betalar, i alla fall när det gäller en själv, eller?
Många är också ivriga att framhålla att de vill minsann inte ha ett barn med downs. Nähe, och vad vill du att vi som läsare ska göra med den informationen?
Man trycker också ofta på det här med hjärtfel och andra medicinska komplikationer, ofta med uppgifter utan källa. Faktum är att 2005 föddes 723 bebisar med hjärtfel, av dem hade 51,6 barn DS.(1) I princip blir alla som föds med hjärtfel och DS friskförklarade.(2)
Man säger att personer med DS dör unga. Ändå är medelåldern högre än någonsin ca 60 år.(3)
Folk är så ivriga att framhålla Downs syndroms icke vara att de inte tar sig tid till att se möjligheterna. Att se det positiva med mångfald, det positiva med nyanser och att vi måste vara olika för att lära oss av varandra.
Varför är det så laddat med Downs syndrom?
(1) 2005 föddes 129 barn med DS. 40 % av alla barn som föds med DS har hjärtfel. http://www.socialstyrelsen.se/NR/rdonlyres/A842A8FB-7BC9-43D2-A087-07901BBD338E/6708/20064210.pdf
(2) http://www.fub.se/fakta/hjartfel/
(3) http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=2077702
Innan vi köpte hus var vi på många visningar. Det var jag som drog i väg oss förstås. Jag tror pappan till slut tyckte att det var lite kul i alla fall, jag slapp dra så hårt. Det första huset vi tittade på var en stor grosshandlarvilla på 300 kvm. Då var vi studenter… 
Jag hade gått förbi varje dag och suktat och undrat vem som renoverade den där gamla kåken som jag i mina dagdrömmar lagt vantarna på.
Trähusen avlöste varann, ofta renoveringsobjekt med stora trädgårdar. Jag såg potentialen, pappan såg arbetet och banken, om den hade blivit tillfrågad i det skedet, hade sett risken.
Det slutade med ett slitet radhus som ingen ville ha. Med en liten plätt till tomt. Men med lite fantasi ser det faktiskt ut som en skånelänga. En himla bra lösning visade det sig. Priset på huset gjorde att vi kunde anlita fackmän. Så nu kan vi ägna oss åt barnen istället för att jobba på vår lediga tid. Utanför staketet finns ”extended version” av tomten med lekpark och skog.
Och kvällar som denna, när det blivit bäcksvart och jag är utan livvakt, är jag himla glad för att våra golv inte knakar, några stora panoramafönster inte kastar skuggor och grannen finns nära. På andra sidan väggen sover Greta 1 1/2 år.
Vi gick ut hårt och åkte till London det första året. Året därpå var det spa. Men sedan började det gå utför År tre lade vi pengarna på en sänggavel. År fyra hade vi barnvakt och gick på restaurang, helt ok. Men år fem. Oj, oj, oj. Vi arrangerar vartannat år var. Det var mammans tur detta år.
Det bar iväg på familjeutflykt. Vi har varit på jakt efter en schysst loppis hela sommaren och hittade nog en som kan kvalificera sig, det fanns mycket mickel om inte annat (uppskattades av en fjärdedel av familjen). Därefter blev det picknick vid en sjö. Elvira fick burkmat, lagom kulinariskt tyckte hon. Då var pappas och mammas italienska sallad mycket mer spännande. Muta med kanelbulle som annars är en stor favorit gick så där. Elvira tog över picknicken totalt och snart låg all mat över, i stort sett, hela filten. Vi som strategiskt slagit läger vid ett omkull vält träd. En perfekt lekplats, jo visst va!
Elvira firar mammas och pappas femte bröllopsdag
Mamma: Åh, nu finns det bara röda glassar kvar.
Pappa: Ok, är inte de goda då?
Mamma: Naa, de smakar alvedon.
… att bakom allt det där underbara med barn så finns det en verklighet. Verkligheten just nu ser ut som så att Viran grinar varje dag jag lämnat på dagis. Hon klamrar sig fast. I går var hon otröstlig och somnade i assistentens knä. Sov i tre timmar och vaknade varm och ville inte äta. De ringde efter mig. Vi tog en promenad till Konsum för att införskaffa ett förråd med sjukmat. Men det visade sig att med mig var hon den gamla vanliga Viran och åt både en banan och en hel Sandwich-glass. Väl hemma var det full rulle som vanligt (som ni såg och läste). Jag tror att detta bara var en reaktion på allt nytt. Helt plötsligt ska man gå på dagis igen efter fyra veckors sommarlov och så blir man dumpad där medan mamman och lillebrorsan går hem för sig själva. Det är inte lätt.
Elvis äter varannan timme på natten, kl 23, 01, 03, 05, 07. Varje mål tar en timme med magknip, pruttar och gråt inräknat. Jag sover alltså en timme åt gången varannan timme. Trots det dåliga samvetet i dag vid dagislämningen så kunde jag inte tänka på annat än, ”jag måste få gå hem och sova”.
Sömnbristen sätter sina spår. I natt satt nycklarna i på ytterdörrens utsida. I går steriliserade jag en napp så pass noga att när jag kom hem från dagis så återstod bara en liten plastlump i kastrullens torra botten. Och i dag har jag tappat tålamodet på den stackars hjälplösa treveckorsbebisen bara för att något är fel och jag inte kommer på vad det är.
En fågel viskade i mitt öra att mjölken inte är lika fet på natten. Trots alla täta mål blir han inte mätt. Jag ska ut och köpa ersättning som ska serveras till efterrätt. Dessutom, ju oftare man äter desto mer gaser. Och är man pappas pojk så nöjer man sig inte med den lilla portionen.
Nu ska jag och mitt vattenskalle till huvud gå och hämta vår underbara Viran. Någon sömn fick jag inte direkt för Elvis har både kissat ner sig själv och vår säng två gånger, grinat, ätit och gosat.
Cred till alla ensamstående mammor och pappor. Ni gör ett otroligt jobb. Jag vill inte byta. Hör du det Martin! Du är fast för alltid 
(fast det vet du ju redan).
Vad annat kan man göra dessa dagar än att bada?
Sist vi fick barn var det också så här varmt. Jag tycker att det är lite orättvist. Pappan och Elvira badar i polarnas pool. Jag och Elvis ammar mest och suktar efter svalkande vatten.
Familjens badgroda
Det ser ju inte bättre ut än att mamman får bli medlem i patrullen Gäddan och följa med på äventyr.
Har väl förlikat mig med tanken att bebisen låter dröja på sig. Resultat, att dagarna har gått lite snabbare och att vi har lyckats sysselsätta oss. På tisdagen som gäster på ett två årskalas, på onsdagen med besök från Göteborg, på torsdagen med bad och grillning hos grannarna. Och idag bar det av till stranden. Det var inte så skönt, solen gömde sig bakom molnen och vinden tilltog så besöket blev inte så långvarigt.
Även om vi förlikat oss med tanken att det är en 15-åring med moppemusche och finnar som kommer att klämmas ut så provade vi ett av husmodersknepen för att få igång en förlossning, att köra på en guppig grusväg. Det resulterade inte i en förlossning, men i att vägen tog slut och blev en gångbro. Jo jo så är det med GPS (harkel)!
Elvira hade det roligt i sanden, pappa matade måsarna med kanelbulle. Ett ypperligt sätt att se en fågel på nära håll och lära sig tecknet fågel. Här om dagen såg hon kor (på avstånd). Elvira snappade upp tecknet och lätet på en gång. Ibland går det lätt. Då är det 12 tecken kvar då