… här var det igendammat
Vi har varit på ”minisemester” till Skåne där vi bl a firat student och lekt med hundar.
Att vara bortrest må vara en dålig ursäkt för inläggstorkan. Hörde på omvägar att grejen med Internet visst är att man kan komma åt det var som helst. Men ni vet hur det är. Först ska man packa i ordning allt, resa, umgås, resa hem. Och väl hemma tar det några dagar innan man är i ordning. Det ska packas upp, handlas mat, tvättas och så måste man vila upp sig efter semestern 
Hur som helst, Elvira blev snabbt voffsingarnas bästa vän (åt minstone vid måltiderna). De kom på att hon tappade mat och hon i sin tur kom på att man kunde ge dem mat. Resultat, det var ofta en hund i närheten av Elvira.
Elvira äter frukt ur mammas bålglas. Hunden väntar…
Elvira äter grillad korv. Hunden väntar…
Vi fick inget pencilin 
Det var bara att gilla läget tyckte läkaren. Jag lärde mig dock att små barn har inga bihålor, de utvecklas senare (kvacksalvaren till mamma hävdade att många barn med DS är trånga i mellanansiktet och bakterierna kanske fastnat där). Läkaren kom också med den uppmuntrande upplysningen att det genomsnittliga förskolebarnet har 8 förkylningar per år. Vi får väl vänta till semestern helt enkelt, då borde hon ju bli frisk.
Nu sitter jag här i valet och kvalet. Ska hon gå till dagis i morgon eller ska hon vara hemma för att komma ikapp med hälsan till måndag. Å andra sidan är snuvan och hostan inte lika intensiv. Min stackars vikarie som har sin första vecka sitter där på kontoret och vet inte alls vad hon ska göra. Egentligen helt sjukt att jag tänker på henne nu, men ni vet skyldigheter, samvete och sånt. Hur ska man veta att man gör rätt? Kan någon svara på det?
Mamma säger: Varför ligger kudden i tvättstugan?
Pappa svarar: Det var kräk på ena hörnet, det var lite tyst i morse och när jag hittade Elvira i hörnet vid soffan såg jag att det var kräk på den.
Mamma frågar: Har du sköljt den i vatten då?
Pappa tänker: Shit jag visste det, skulle inte tvekat på om den tålde vatten för att den var lite glansig. Bäst att dränka den ordentligt.
Mamma säger efter en stund när hon sett kuddfodralet i vattnet: Den där tål ju inte vatten, den är i silke och ska kemtvättas.
Det är väl ingen i vårt avlånga land som undgått försmaken av våren? Tänk att äntligen få bära gympaskor och tunn jacka, skärma av kvällssolen med persiennerna, ha utelek utan gegga och frusna fingrar. Man kan an alka sommaren.
Den här sommaren har vi väntat lite extra på. Dels för att familjen utökas och dels för att Elviras bästis med största sannolikhet är färdigbehandlad från sin leukemi. Vi kan börja umgås som ”vanligt folk” igen, spontant som man bör. Vi har bokat semester ihop, det bär av till Vimmerby. Barnen är i minsta laget, men föräldrarna kan väl ha minst lika kul bland rumpnissar och pysslingar.
Löpsedlarna är ju inte kända för sin trovärdighet, men för några dagar sedan utlovades värme tre månader på rad.
Det väntar en härligt tid framöver. Vad ska ni göra i sommar?
Elvira trivs som fisken på dagis. Har haft tre toppendagar på rad dvs inte sovit lika mycket, ätit bra och lekt. Favoriterna är studsmattan (att klättra upp och ner), bondgården (leka med grisen och kossan), spegelväggen (att charma sig själv) och docksängen (att klättra upp och sitta i den). Hon gallskriker när man går, men glömmer varför i nästa sekund då föräldern är borta.
Pappa trivs som fisken på jobbet. Har haft utvecklingssamtal med cheferna. Favoriterna är kaffemaskinen (kasst kaffe, men en anledning att lämna kontoret), MacBook Pro (det bara funkar) och det ny-rensade kontoret (vik lagerlokal under föräldraledigheten). Han går upp tidigt på morgonen och glömmer att han egentligen är morgontrött.
Mamma trivs som fisken i hemmet. Är åter hemma efter 30 timmars bortavaro pga konferens. Favoriterna är köket (det enda rummet som är fullt möblerat), familjemedlemmarna (himla skönt att bara vara) och möjligheterna (många planer, dock begränsade resurser). Hon suckar över dammet men är för lat för att torka bort det.
Jag har ju förmånen att få hämta Elvira varje dag. När jag kommer serveras mellanmålet och alla barn sitter vid sina platser och äter.
Min blick söker sig genom bokhyllan som står i synfältet och genom gluggarna kan jag se bordet där Elvira sitter. Jag rundar bokhyllan och säger -hej, hej! Elvira upptäcker min röst och vänder blicken mot mig. Ett stort leende får jag som svar. Där sitter hon med de andra barnen och äter banan eller slickar smöret av knäckemackan med toffsarna på svaj och med kladdiga kinder.
Det är nästan så att jag inte känner igen henne. Jag ser henne med andra ögon, i den miljön blir hon en annan. Ett mycke större barn än den lilla tjej vi har hemma.
Och just då väller den mäktiga tycka-om-känslan upp till ytan. Den känslan som alltid finns där, men som vid olika tillfällen sköljer över en som en våg.
att skriva ett torsdagsinlägg? Har total idétorka. Rena rama öken. Det blir en lägesrapport.
Viran sover sött en trappa upp. Hon är en stor tjej som minsann varit på dagis själv hela dagen. Magen leker hela havet stormar. Det är en kvällsmänniska där i. Maken och frugan sitter med varsin laptop i soffan framför tv:n och har så gjort i snart två timmar. Några ord har utbytts, mest om hunger, om det är dags att gå och lägga sig eller om man ska hålla sig vaken och ta del av veckans avsnitt av Debatt.
En vanlig torsdag med andra ord.
Det blir inte mycket skrivet här nu, ni får ursäkta. Livet är ganska hektiskt. Det har varit en händelserik vecka.
Mycket ska fixas. Om en vecka ska vi vara utflugna och bosatta i vårat nya hem. Ett hem som än så länge är ett smutsigt tillhåll med lite småfix kvar här och där. Städare är dock bokade och flyttbil med. I helgen går första lasset.
Vi har träffat Elviras blivande assistent. Vi fick ingen valmöjlighet pga varsel inom Barn- och ungdom. Men vi tror det blir bra, Elvira är inte så kräsen med folk. Hoppas att assistenten får stanna efter sommaren också.
Vi har begravt ännu en katt. Kisse-katten blev sjuk hos jourmatten. Vi fick ta hem henne och kunde begrava henne bredvid Roffe. Hemskt sorgligt.
Långväga ”gäster” styr kosan söderut idag. Farfar och faster har hälsat på i vår röra. Tiden går alltid för fort när man ses. Men nya ”gäster” kommer till helgen.
Det var det det…
När vi ändå är i gång med kampanjer…
Varför ge pengarna till handlarna när man kan stötta Hjärt- och lungfonden och alla våra hjärtsjuka barn?
Det känns ju bra att ha hjärtat på rätta stället.
I går var vi och besökte Elviras dagis. Ser inte så mycket ut för världen från utsidan. Inte så märkvärdigt på insidan heller.
Det fanns en liten hylla med krok ledig som väntade på ny ägare, den närmast ytterdörren. Praktiskt tänkte mamma. Stolarna vid matbordet var märkta med olika namn. Coola stolar tyckte pappa, lite väl höga och hala tänkte mamma.
Lokalen kryllade av små människor. Flera satt och pulade med varsin grej, en annan körde buss, två lagade mat. Vad små de är tänkte mamma. Ingen störig bråkstake tänkte pappa. Vad är det där? Den vill jag ha! Men det där då, vad är det? Den vill jag också ha, tänkte Elvira.
Tre glada, rödrosiga, friska pedagoger log sina bredaste leenden och uttryckte sin förväntan.
Inte så märkvärdigt för världen om man ser till det materialistiska men varmt och tryggt litet tillhåll för dessa små som ändå är tillräckligt stora för att tillbringa dagen på egen hand. Vemodigt tycker mamma. Det är dags tycker pappa. Kul tycker Elvira.
Summa sumarum, det kommer att bli bra.