Nu är det kväll igen. Egentligen är det för sent för att jag fortfarande ska sitta uppe, men de här timmarna på kvällen när det är tyst i huset är ovärderliga. Det är de som gör att man orkar vara småbarnsförälder. Det är bara då man får vara själv, tänka färdigt utan att bli avbruten och bara sjunka in i sin egen värld. Åtminstone  en stund tills någon tappar nappen eller går sömndrucken ur sängen.

Brist på sömn är ju något man vänjer sig vid. Innan jag blev förälder behövde jag minst sju timmar sömn för att inte känna mig bakis dagen efter. Och kvällstrött var jag. Sur som en citron efter 20.00. Nu för tiden skulle jag ge min lilltå för sju timmar. Det går i perioder. Vissa perioder klarar man sig utan sömn hyfsat, både fysiskt och psykiskt. Andra perioder balanserar man på bristningsgränsen, ibland tippar man över och bryter ihop och ibland lyckas något få en att balansera tillbaka.

Jag har nyligen haft ett bryt. Till slut blir det bara för mycket. Den första månaden med en bebis är det ju knappt någon skillnad på natt och dag, man sover när man får. Sedan formas dygnsrytmen och man faller tillsammans in i en rutin. I en familj med tre barn finns det lika många rutiner. Alla har sina klockslag som återkommer natt efter natt. För en tid sedan skrev jag upp hur natten såg ut och det var nog då jag började vingla på kanten. Det var då det gick upp för mig att jag sover ju knappt!

Så här ser en typisk natt ut hos oss:

23/24 Elle äter och jag går och lägger mig
24 Elvira kommer till vår säng
02 Elle vaknar och äter en slurk eller somnar om med nappen
02/03 Elvis kommer till vår säng. Jag väcker pappan och de går tillbaka till hans säng. Ibland vägrar Elvis och Martin bär med sig Elvira till hennes säng. Någon gång ger jag bort min plats och går och lägger mig i någon av barnens säng själv.
04.30/05 Elle vaknar för morgonmål
05/06 Elvira vaknar.
06.30 Elle och Elvis vaknar

Så här har det sett ut i månader. Snart ett år om man ska räkna in tiden med dålig sömn pga graviditet. Det är ju inte konstigt att man är medveten om att man tänker. Jag minns att jag en gång för länge sedan kunde svara på en fråga eller fullfölja en handling utan att reflektera över att hjärnan arbetade. Nu tänker jag på att hjärnan arbetar, jag inväntar dess svar, jag märker att den letar för att finna rätt medan jag står och väntar. Det är precis som när man väntar på att symbolen på datorn ska sluta snurra. Och med barn får man ju sällan prata klart, tänka färdigt eller fullfölja en handling. Det är sannerligen en utmaning att hitta tråden igen.

Och, ni kan tro att det är en utmaning att genomföra en flytt. Först ska man sälja huset och köpa ett nytt. För att administrera Elviras kommande skolgång har jag haft 10 kontakter. Det räcker inte att prata med var och en en gång. Man måste påminna och följa upp några gånger också. För Elvis nya förskola 3 kontakter. Sedan har vi det där med alla beslut som ska tas och allt som ska sägas upp och tecknas nytt gällande hushållet. Hittils har jag packat 29 kartonger, det syns knappt. De kartongerna har jag packat i vårt hem. Huset vi flyttar till är mitt  föräldrahem, där har vi packat betydligt fler.

Jag har tre timmar tre dagar i veckan för att genomföra talefonsamtal och annat man helst vill göra utan barn. Tiden är dyrbar och snart är det sommarlov.

Hur orkar man? Det är ju smått fantastiskt ändå. Att man står upp menar jag. Men nu är jag så trött så jag mår illa. Det är vi ibland pappan och jag. Det har blivit ett tillstånd precis som att ha huvudvärk eller vara hungrig. Att jag nu gått ned till datorn för att skriva klart detta efter att ha varit och gett Elle nattmålet är ju korkat. Men jag ville bara avsluta tanken.

Det är barnen som orsakar sömnbristen, men det är tack vare dem man överlever.

 

 

 

Kommentera inlägget