Lunchpicknick på grillad kyckling och potatissallad, på en filt, på oklippt gräs, på mors dag, på landet.

Vi drog till stugan och klippte gräs och rensade rabatter. Vem var det som bestämde att maskrosor inte är önskvärda? Jag har nog aldrig sett så ståtliga och kraftiga maskrosor om de som växer där. Elvira ser det vackra i maskrosor och plockar många, korta som långa, och arrangerar de finaste asymmetriska buketter man kan få.

Och jag tror bestämt att i år blir det första året som vi föräldrar kan känna ro av att var där, mitt på landet. Mitt bland stora stenbumlingar, skogssnår, vida åkrar, välfyllda regnvattentunnor, stegar, gamla uthus och slingrande grusvägar. En ypperlig miljö för det lilla barn som är fyllt till bredden av initiativ och de mest lysande idéer och som inte svarar eller bryr sig när man ropar på det. Äntligen lockar inte det som är längst bort utan det som finns i närheten. Äntligen är vistelsen inte enbart ett evigt jagande och övervakande. Äntligen roar sig barnen tillsammans, de behärskar terrängen och de har bevisat att vi föräldrar kan känna någorlunda tillit till deras omdöme.

Hoppas nu att jag inte sagt för mycket…

Mors dag till ära hade jag bokat tid för att inkassera presentkortet på fotbehandling jag fick till födelsedagen i oktober. Kvinnan som skulle få den stora äran att fila mina fötter var sjuk och självklart hade jag inte nåtts av informationen. Men nästa gång jag kollar mitt talsvar så finns nog meddelandet där. Ifall jag skulle ha nytta av det då.

Så vad gör man inte för fina(re) fötter i sandaler? I brist på utrustning gör man sitt eget fotbad med en av hinkarna vi annars sorterar sopor i. Av hushållshinken, komposthinken, glas/kartong/metallhinken och mjuk/hårdplasthinken föll valet på den sista. Den kändes mest ren av någon anledning. Och på samma kvadratmeter som ”behandlingen” ägde rum fanns resten av familjen. Det  servades med ipads, dator, pencillin och utspilld juice. Det dansades, klängdes och målades naglar.

Vi gillar att göra saker tillsammans.

Etiketter:
söndag, 2012-5-27 · En enda ensam kommentar »