Om vi föräldrar vill leva farligt för en stund är ju handling med barn en bra aktivitet. Att hoppa bungy-jump är ett bra alternativ, men det förenar inte nyttan på samma utomordentliga sätt som handlingen gör. Och med tanke på vår ständiga tidsbrist jagar ju vi föräldrar effektivitet, inte sant? Då lämpar sig handling helt enkelt bättre. Dessutom verkar dessa kickar beroendeframkallande med tanke på att vi vill leva farligt, eller finnas till för våra barn, så länge som möjligt och då är handlingen förenat med färre risker.

Att åka och handla utan barn däremot, det ser vi som avkoppling. Avkoppling förenat med nytta. Så klart. Man skulle också kunna åka och få massage, men det är precis lika ineffektivt som bungy-jumping, det går ju inte att kombinera med att betala räkningar, dammsuga eller att, just det, handla.

Sist jag åkte ensam med två sprang jag genom sjävscanningskassan med en vagn fullastad av obetalda varor, längst fram i vagnen stod Elvis i en ”I´m the king of the world”-pose , vi fiskade upp Elvira vid åkkarusellerna. Gången innan den tappade vi bort varandra och jag hittade Elvira på lagret. Äventyr när det är som bäst (ur ett föräldraperspektiv).

Så idag slog det mig att livet är för kort för att vara en enda lång avkoppling, så jag och Viran åkte för att handla. Den unga damen skötte sig exemplariskt! Hon plockade rätt varor, hon vägde grönsaker, klistrade etiketter, hon gick bredvid och hon var på gott humör. På 40 minuter hade vi tillsammans klarat av att handla till veckans fem middagar. Och detta äventyr, mina damer och herrar, fungerade precis lika bra som kick. En kick utan snedtändning. Sådana kickar är ju faktiskt att föredra. Dagens handling gjorde mig lycklig, den är värd att minnas.

Det goda humöret höll i sig och jag och barnen gjorde en skogsutflykt in the hood för att samla blåbär till en paj. Jag plockade blåbär, Elvira åt blåbär och Elvis snackade mest. Fast han bidrog med 12 stycken, han räknade dem själv. Men så plötsligt där i skogen fick Elvira lite Ronja Rövardotter-feeling, kom på att hon genast måste kolla Ronja på iPaden och stack hemåt. Elvis sprang efter på sitt vakta-syrran-manér. Där och då tog barnens äventyr slut och mammans började.

Till efterrätt gjorde vi oss en socker-kick. Vid drygade ut den tänkta blåbärspajen med äpplen och det smakade precis lika gott.

PS. Min ambition med bloggen är inte att publicera mobilbilder. Det har blivit många på sistone, men så var det ju det där med effektiviteten….

Etiketter:
söndag, 2012-9-09 · Wow! 2 kommentarer »