Unga RBU-are (Unga Rörelsehindrade Barn och Ungdomar) har gett ut en liten handbok om rättigheter i skolan för elever med funktionsnedsättning. Igår kväll när jag låg och läste snubblade jag över stycket
Enligt skolförfattningarna är skolan skyldig att ge eleverna det stöd de behöver. Skolinspektionens och Skolverkets tillsynsrapporter visar dock att det inte sällan är andra faktorer som styr än elevens bästa. Det är inte ovanligt att skolan hävdar att det saknas tillräckliga resurser i deras budget för att täcka en elevs stödinsatser. Det är då viktigt att veta att det inte finns några sådana undantag i författningstexterna. Huvudmannen, oftast kommunen, är skyldig att tillföra de medel som behövs för insatserna. Enligt de ovannämnda tillsynsrapporterna har eleven rätt till det stöd som de professionella i skolan anser vara det bästa.
Så tänk på det när ni får höra att det inte finns pengar.
Vill du köpa handboken gör du det här. Obs! Handboken blir inaktuell då den nya skollagen träder i kraft 1 juli i år. Men det är ändå viktig information som kan ge oss föräldrar lite råg i ryggen och sätta hårt mot hårt när det behövs.
PS. Skollagen gäller även för dagisverksamheten.
Bild: Söt och Snygg
När vi fick reda på att läkaren misstänkte DS så kastades mina tankar från det lilla spädbarnet rakt in i 2020-talet. Vad ska hon jobba med? Kommer hon att bo själv? Vad går man i för skola? Dessa tankar försvann i takt med att diagnosen accepterades och det lilla spädbarnet höll oss sysselsatta med alla krav ett sådant litet knyte kan ha.
Men så för en tid sedan läste jag någonstans på nätet om skola och sedan dess har tankarna studsat tillbaka till 2020 då och då. Visst Elvira är bara 3 år, men dessa tre år har gått fasligt fort. Jobbar man på kommunen går nog tre år ganska långsamt, de får ju mest sitta och vänta på att beslut ska fattas, om jag förstått rätt. Därför måste man ju vara ute i god tid med sina tankar tänker jag. Vi måste snart veta vad vi tror är mest lämpligt för Elvira. Och om tro är det bästa vi kan, då måste vi ju verkligen sätta oss in i valmöjligheterna så att vi kan tro så bra som möjligt.
Det finns fyra alternativ om jag förstått rätt, träningskola, särskola, vanlig skola eller friskola (de sista två efter särskoleplanen). Nosar man runt för att se vad andra föräldrar har för åsikt om sitt barns skolgång finns det massor med argument. Â Många tycks tycka att integrering är ett bra alternativ. Ibland tycker jag att valet av skola kan vara ett taktiskt spel. Man börjar på högsta nivå (vanlig klass) för att man alltid kan gå ner en nivå och för att det inte är lika enkelt att flytta upp. Vi bor i en stad som kan erbjuda samtliga alternativ ovan. Hade vi bott på en mindre ort hade kanske vanlig skola varit det enda alternativet. Skulle vi välja vanlig skola eller friskola i vår stad, skulle vi få kämpa. För så gör man inte här, och så gör man inte här för att så har man inte gjort tidigare.
Jag har inga utstakade planer för Elvira. Jag tänker att hon får visa oss vägen. Visa oss vilka egenskaper hon får, vem hon vill bli, och vad hon trivs med att göra. Huvudsaken är att hon får en hej dundrande självkänsla och att hon blir en trygg individ som trivs med livet. Hennes tillvaro ska inte ha ett syfta i min mening utan ett syfte i hennes mening.
Skulle jag önska något så önskar jag att hon kommer att lära sig att läsa och skriva, på det traditionella sättet. Det spelar ingen roll om detta sker när hon är 10 eller 20 år. Men jag tänker att kan hon det, då kan hon ta del av allt det mesta som samhället har att erbjuda. Bara så enkla saker som att läsa tv-tablån, vad restaurangen serverar eller vart bussen går. Då skulle hon kunna leva mer spontant. Spelar det då någon roll vilken skola vi väljer? Förmodligen inte, har hon förmågan att lära sig läsa och skriva så ser ju läraren det.
Spelar valet av skola in i om våra barn blir en naturlig del av andra barns vardag? Och i långa loppet, en lika självklar del av samhället som Erik Johansson eller Maria Svensson? Under dagisperioden är barnen det, men när det blir dags för skola försvinner vårt barn och ser sina ”gamla” kompisar i bästa fall på helgen. Ses man sällan förtvinar vänskapen och kanske sker detta fortare då även glappet i utvecklingen blir mer markant. Blir man en främling? Förmodligen inte, men man förblir heller inte en kompis, snarare en bekant. Om man hänger med dagiskompisarna till skolan, är det en garanti om att få vara med och leka? Nej det är det inte, inte ens för Elvis.
Det finns hur många tankar som helst att tänka i denna fråga. Och hur mycket vi än tänker finns det inga garantier för att det blir rätt. Det finns för- och nackdelar med alla alternativ. Men vad vi gör idag, nästa år och om tio år påverkar framtiden. Och i den här frågan känns det inte som att det går att ”leva nu”.
Eller?
