Tidigare berättade jag om de situationer man arrangerar på förskolan för Elviras räkning. En av dessa är ju rolleken med ett annat barn. När man började med detta trodde man att det var Elvira som behövde stöd i rolleken. Istället visade det sig att det var de barn som bjöds in till leken som behövde guidning av pedagogen. Barnen blev osäkra när Elvira pratade sitt låtsas-språk, när de inte förstod hennes uttal och tecken eller hennes sätt att vara. Resultatet var lite förvånande eftersom vi vuxna kanske lätt tar för givet att barn förstår varandra bäst.
På utvecklingssamtalet berättade pedaogen om den senaste rolleks-stunden. Hon hade bjudit in en 5-årig pojke som är ny på förskolan. Han har just kommit till Sverige och har därför inget talat språk som barn och vuxna på dagis förstår. Han och Elvira lekte med plastdjur och byggde hus åt dem av klossar. Han är den som förstått Elvira bäst, redan från lekens början. Han hade varit försiktig, tagit sig tid att vänta in och läsa av. De kommunicerade med gester, tecken och sina modersmål. Visst är det häftigt!
Varje dag när vi vid middagen frågar Elvis vad han har gjort på dagis får vi till svar ”-Jag slåss.” Han lägger huvudet på sned och fortsätter snusförnuftigt ”Det får man.” Varje dag vid middagen svarar vi vår, i våra ögon, fina son ”Nej det får man inte!”
Därför var det lite spänning i att gå på utvecklingssamtal i måndags. Men personalens bild var lyckligtvis en annan. Men ändå kan jag inte sluta undra vad som ryms i den där Y-kromosomen. Vi är verkligen så olika redan när vi är två år.
Vår tuffing har också mjukare sidor (måste bero på X-kromosomen). Som då när han vill sitta tätt, tätt uppkrupen med en napp i munnen, en i högra handen som han gosar med under näsan och en napp i vänstra handen som han smeker med pekfingret.
Därför var det lite spänning i att åka buss till jobbet i måndags när jag insåg att vi gått hemifrån utan nappar. Men personalens bild var lyckligtvis en annan. Han hade somnat med två gosedjur. Nu får vi inte ta med några nappar till förskolan och det har gått bra än så länge. Minns ni? Varför göra det besvärligt för sig när man kan bryta vanor på enkla sätt.
På hemmaplan är det EN napp vid sänggång som gäller. Någon större förändring än så blir för besvärligt när pappan är bortrest och det inte finns någon att byta sömn med.
Det påminner mig om att det är dags, även för mig. Utan napp, men kanske med två snusande, småsvettiga klistermärken med kalla fötter.
Talpedagogen som arbetar i vårt skolområde har tillsammans med specialpedagogen på hab, Elviras individuella resurs, den pedagogiskt ansvarige på förskolan och oss gjort ett veckoschema med aktiviteter som ska främja Elvira.
Varje dag har den individuella resursen och Elvira en egen stund tillsammans. När de andra barnen går ut på förmiddagen stannar de inne en liten stund och jobbar. Det kan vara mungymnastik, memo, färger, prepositioner, motsatser, räkna/förstå mängd. Utöver detta har varje pedagog en egen aktivitet måndag till torsdag. På onsdagar är det rollek. Så här stod det i idag-boken igår,
Elvira har haft rollek i Satellitens lekstuga m Naomi. Det blev mata, bädda dockorna och aporna. Jag (pedagogen) fick stötta Naomi i hur hon ska prata med Elvira så att hon förstår. De lekte vidare doktor där de turades om att vara doktor. Sen blev det frisörlek där de oxå turades om. Detta pågick i 40 min, jag höll mig i bakgrunden. Efter en stund kom Angelina med i leken och då blev Elvira lillasyster. Angelina kan inte läsa av Elviras signaler, så jag fick ”tolka”. Nästa vecka tänker jag bjuda in Angelina ensam med Elvira i lekstugan.
På torsdagar går Elvira ett ”ärende”. Detta ska lära henne att följa instruktioner i ostrukturerade miljöer. Tidigare har de gått till Apoteket, brevlådan, biblioteket. Idag gick de och slängde sopor. Utmaningen för Elvira är att gå bredvid/hålla handen och fullfölja aktiviteten/behålla koncentrationen.
Idag har Elvira och Maria (resursen) slängt papper och plast i återvinningen. Elvira har väldigt tålamod, hon slänger en sak i taget i tunnorna. Hon får sträcka sig högt för att nå. Sen lekte vi ute i snön.
Det har varit många turer med personalväxlingar under dessa 2 1/2 år som Elvira gått på dagis. Det är påfrestande när ny personal ska ”skolas in” i tänket kring Elvira. Det är ett litet dagis med två avdelningar och all personal är toppen. De som jobbar närmast Elvira nu har hur mycket engagemang som helst. Det nästan rinner över. Det är vi så tacksamma för.
(De resterande två dagarna är det rörelse till Sång-/Hopphatten och skogsutflykt med två-tre andra barn. På fredagarna har hela gruppen fredagsmys med disco/film/spel/pyssel.)
Hur ser det ut på era förskolor? Påminner detta upplägg om ert?
Ni visade er vara en samling enstämmiga läsare som alla röstade på stora avdelningen. Det gjorde vi också till slut och personalen med till viss del.
Det visade sig att den stora avdelningen kommer bl a att bestå av 14 st femåringar. Just den sammansättningen barn förväntas bli en väldigt stökig och ”båkig” grupp. Det i kombination med att vårt dagis är en fd skola och består av tre stora klassrum och en ombyggd korridor. En miljö som inte är optimal för något barn. Även om man försökt göra rum i rummen så är det svårt att gå undan om det blir för mycket stök. Därför ska Elvira ha sin bas på den lilla avdelningen där gruppen består av färre barn och där de barn hon leker med kommer att gå. På lilla avdelningen kommer hon att äta, vila och läsa, men hon kommer dagligen och så mycket som möjligt att vara på den stora avdelningen för att få draghjälp. Visar det sig att hon klarar den stökiga gruppen bra kan hon flytta över när hon vill.
Denna lösningen känns bra med tanke på att Elvira har en tendens att bli tyst när andra barn tar allt för stor plats. Men samtidigt blir hon ”bossig” bland de små. Nu får hon båda världar och förhoppningsvis i rätt portion. Det enda negativa är att vi får byta pedagogisk ansvarig, detta blir den tredje i ordningen och att i stort sett alla pedagoger som nu varit Elviras ”fröknar” går över till stora avdelningen och det är dessa som kan teckna. Men man kan också se det positivt och det föredrar jag att göra (för det mesta). Den nya pedagogiskt ansvarige verkar taggad och är seriös och nu får de nya fröknarna gå teckenkurs och då kommer de att förhoppningsvis teckna på båda avdelningarna. Vårt dagis kan på så sätt profilera sig som en teckenförskola.
Jag tror att det blir bra det här. Men tänk vad mycket extra vi tänker när det rör Elvira. Vi är så måna om att hon ska få de bästa förutsättningarna. Hade detta rört Elvis hade vi nog bara sagt ”Jaha!”. Och ändå bryr vi oss inte mindre om honom. Goda förebilder är viktigt för båda barnen, men Elvira i synnerhet. I alla fall när det rör inlärning, både social och teoretisk.
Elvis och Elvira äter frukost före dagis. ”Joggut” och macka med ”mökk”.
Nu är det dags för oss att bestämma om Elvira ska börja på den stora avdelningen eller på den lilla. Nu har hon gått i en blandad grupp 1-5 år, men på grund av åldersfördelningen bland barnen i höst ska man nu göra om avdelningarna. Hur man än vänder och vrider på det så finns det hur många fördelar, nackdelar och funderingar som helst kring båda alternativen.
Det blir färre barn på lilla avdelningen, 15 mot 21, har det någon betydelse? Hälften av barnen på den lilla avdelningen kommer att vara nya och små. Är Elvira för liten för materialet som används på stora avdelningen och som kommer att ligga framme t ex pärlor, saxar och de andra barnens projekt? Hon stoppar fortfarande saker i munnen och gillar att förstöra, men det kan man ju lära sig. Kommer hon att få/kunna vara med i de stora barnens lekar? Är utbytet hon får av de små barnen för begränsat? Kanske fungerar samspelet med de mindre barnen bättre? Vilka pedagoger hamnar på vilken avdelning? Är det livligare och stimmigare på en småbarnsavdelning än vad det är på en storbarns? Elvira leker med alla barn och har ingen hon tyr sig till speciellt, däremot är det några små barn som tyr sig till henne. På stora avdelningen ska man måla mycket, det tycker Elvira mycket om. Dessutom får hon ju ha sin resurs för sig själv i höst. Ja ni ser, så här kan jag fortsätta hur länge som helst.
Nu när jag skriver det här känns det som om stora avdelningen är ett bra alternativ, men när vi diskuterade igår då var det den lilla som vägde tyngst. Vilka är era erfarenheter?
Om ni minns så fick ju Elvira mindre resurstid av kommunen i julklapp. Då trodde vi inte att det var försvarbart att Elvira skulle ha mer tid, så vi var tillmötesgående gällande de 60 % hon fick ha kvar. Den här terminen har resursen gått på rullande schema och täckt upp för ordinarie personal. Inget att rekommendera. Pedagogerna, vi och resursen tyckte att det var jobbigt och ett var då säkert, de ordinarie hann inte med Elvira och det som krävs kring henne med språket.
Anledningen till att hon fick mindre tid var för att man började tillämpa en ”individuell” bedömning. ”Höjdarna” tilldelade barn de aldrig träffat en summa pengar. Men när det nu har visat sig att det beror på förskolecheferna hur de fördelade sina pengar och hur förskolecheferna beskriver ”sina” barns handikapp tappade vi (pedagoger, resurs och vi) respekten för det där tilldelningssystemet. Jag skrev några rader, hänvisade till skollagen och beskrev några situationer från verkligheten och vips så fanns det pengar. Så i höst får resursen vara med Elvira all tid som hon är på dagis (förutom 2 timmar i veckan).
Som sagt, så var det med det tilldelningssystemet. Lika för alla? Nej. Och som alltid, gynnas de som orkar bråka. Hur rättvist som helst…
Under våren har Elvira fått besök av en talpedagog på dagis. Hon har jobbat med Elvira samtidigt som resursen har fått inspiration och hjälp med vad man kan hitta på/köpa in. Super!!! Hon är super.
Just nu ligger fokus på djur och kläder. Jag har tyckt att det är dags att gå vidare, hon kan ju det där nu. Men det ska kategoriseras i oändlighet fick jag veta när jag ställde frågan, ”-Ska vi inte börja med bokstäver snart?” Efter ett bestämt ”-Nej” kom förklaringen, vi ska hjälpa Elvira att fylla byrålådorna i hjärnan.
Visst känner du igen känslan av att inte hitta ordet du tänker på. -Vad heter det, hjälp mig nu, du vet vad jag menar. Så känns det när man inte hittar rätt byrålåda och i vår hjärna har vi tusentals byrålådor. När jag säger Elefant, så kanske du automatiskt tänker på giraffer, zebror och noshörningar. Du associerar och har öppnat en byrålåda.
Så nu ska vi fylla Elviras byrålådor. Hon ska lära sig att kategorisera djur som bor i skogen, i vatten, i Afrika, på bondgården och husdjur, insekter, de med fyra ben och de med två osv. Hon ska också lära sig kategorisera ytterkläder, sommarkläder, vinterkläder, flickkläder, pojkkläder, huvudbonader, skodon osv. Så de har att göra på dagis ett tag. Men när de är klara kommer hon inte att behöva leta efter orden särskilt länge. Och det är det som kan vara svårt när man har DS. Man vet, men man vet inte riktigt hur man ska få det ur sig.
Jobbstunden innehöll också prepositionen under, volymerna 1, 2, 3, 4, 5 och att räkna till 5 samt lite mungymnastik framför en spegel.
Gud vad skönt det är att de gör det där på dagis. Då behöver inte vi ha dåligt samvete för att vi bara lever vardagen. Och bokstäverna, ja de kan vi ju faktiskt ta sen 
Och jag som avslutade förra inlägget med en cliff hanger. Nu verkar det som om Viran funnit takten igen.
Elvira har alltid stortrivts på dagis, ja åtminstone från dag 3 eller så. Hon börjar vanligtvis dagen med ett högt -Hej, hej! i tamburen. Men det har inte varit sig likt sedan förra veckan, då hon kom tillbaka efter sjukdagarna. Hela veckan har hon suttit i knä och varit ledsen. Vi har lämnat en storgråtande tjej. Hon har till och med satt sig på rumpan i snön och vägrat att gå in. Sådana lämningar tär på föräldrasamvetet. Särskilt när de är nya bekantskaper.
Ingen har känt igen henne. Ingen har förstått vad som varit fel. Hemma har allt varit som vanligt. Jag har mina aningar dock. Det är nu hennes reaktion på nedskärningen kommit. Även om Viran inte har följt resursen hack i häl, så har hon ju alltid haft tillgång till henne när behovet infunnit sig. Så är det inte längre. Två eftermiddagar och hela fredagen är resursen på andra avdelningen. Tidigare har hon visat sig trygg med all personal. Men inte sedan förra veckan. Hon behövde sin resurs efter en lång hemmavistelse.
Lyckligtvis kommer personalens schema att göras om pga andra orsaker. Vi hoppas på en förändring som ger mindre tid för resursen på andra avdelningen. Idag var första dagen som Elvira lämnade personalens famn. Idag var hon i stort sett sig själv. Hoppas att det håller i sig.
Vi har märkt att Elvira blivit mer känslosam i andra avseenden också. Man får inte glömma bort den känslosamma utvecklingen. Vägen mot ökad medvetenhet. Lilla Viran, tänk om hon kunde berätta vad som är fel.
När har ni märkt av en känslosammare sida hos era barn? När och hur har de reagerat på förändringar?
Elviras öron och språkstimuleringen på förskolan har ju varit två återkommande ämnen här på bloggen, ibland många andra förstås. Men det var länge sedan jag följde upp och rapporterade till er som kanske följt detta lite närmare.
Jag börjar med det sötaste, öronen. Idag var vi och träffade audionomen. Han håller koll så att rören sitter där de ska och att det inte finns vax som kleggat igen dem. Är det som det ska anses Elviras hörsel vara normal. Och så var det idag. Vaxet åkte väl ut förra veckan kan jag tänka. Audionomen tyckte Elvira var stor nog att göra ett hörseltest efter instruktioner. Hon har aldrig tidigare gjort det och de hörseltest vi har gjort, BOEL, OAE och hjärnstamsaudiometri har ju alla gett olika resultat, men det vet ju ni så som jag tjatat om det tidigare. Så idag byggde hon en pyramid av plattor som träddes på en pinne efter varje pip och klappade händerna på begäran, fast att tanten som bad henne göra det var långt bort i korridoren. Hon fick godkänt, men slapp OK-stämpeln bak i rumpan. Den hade i och för sig klätt henne, då övriga kroppen är täckt av bläck efter en liten busaktion i helgen.
Förskolan. Det har gått fem månader sedan jag bad om handledning till förskolans pedagoger för första gången. Först förra veckan träffade jag den talpedagog som ska handleda personalen och träffa Elvira då och då för att ”jobba”. Samarbetet mellan talpedagog och pedagoger påbörjades efter årsskiftet. Tänk att det ska ta sådan tid, många kockar – många sjukdagar – många inställda möten. Det är ju bra att veta till nästa gång. Man ska ligga före behovet helt enkelt. Gärna några månader före. (Är det någon av er som kan se in i framtiden kan ni väl höra av er. Jag kommer nog att behöva era tjänster.) Jag är jätteglad för den hjälp Elvira och pedagogerna nu får och har fullt förtroende för talpedagogen. Tänk vad skönt att någon annan ställer krav för mitt barns räkning.
Men tro inte att det går som en dans. Elvira dansar i otakt just för tillfället. Men det får jag berätta om i morgon för nu måste jag sova. Mammor måste faktiskt det ibland.
I vår kommun har det varit Socialtjänsten som tillsatt assistenter till barn i förskolan. Alla med DS fick då automatiskt en assistent 100 % av den tiden man var på förskolan. Under året har detta förändrats, nu är det Barn och ungdomsförvaltningen som tillsätter assistenter och de kallas nu resurser. För vår del har det gamla beslutet löpt på och vi har självklart inte sagt något om det. Förskolechefen flaggade dock om att det eventuellt kunde bli aktuellt med individuella bedömningar tidigare i höstas.
Förra veckan kom besked om förändringen, tre veckor (varav två veckor är semesterveckor) innan de nya reglerna träder i kraft. Elviras tid med resurs skulle förkortas med 60 % fr o m 1 jan. Tack vare en annan mamma som satte sig på tvären (milt uttryckt) trollade förskolechefen med knäna och presenterade ett dygn senare en liten höjning. I praktiken innebär det att Elvira istället för att få 40 % nu får 60 %, det motsvarar 24 timmar av hennes 36 timmar på förskolan. Vi förstår att det inte är försvarbart med en heltidsresurs till Elvira längre. Så vi är nöjda med 60 % men hade inte varit nöjda med 40 %. Vi vet att det också ser värre ut i andra kommuner. Så vi tycker att Elvira ligger bra till, men lägre än så här får det inte bli.
Men att det är en individuell bedömning vill jag nog inte påstå. De som fattat beslutet har inte träffat barnen ifråga, de har inte pratat med personalen på förskolorna. Det underlag de har haft är ett e-post från förskolechefen. Ett brev som hon inte visste skulle användas som underlag när hon skrev det. Och har man funktionsnedsättning och behöver extra stöd, då kan man bara vara tre olika individer. Åtminstone om man ska tro kriterierna utifrån vilka resurstiden bestäms. Individ/Nivå 3 innebär barn med flerfunktionsnedsättningar, de får 100 %. Nivå 2 d v s barn med måttliga funktionsnedsättningar får 80 %. Och nivå 1 är barn med lindrigare funktionsnedsättningar, de får 40 % resurstid av en heltidstjänst. Så en individ som skulle behöva resurs på 65%, 25% eller 70% finns inte om inte förskolecheferna kan ta pengar från de andra stackars normalstörda barnen och lägga på resursen.
Jag undrar vem gynnas av denna ”individuella” fördelning? Inte barnen i alla fall, vare sig de har en nedsättning eller ej.
Bild: Google med bokstäver av Söt och Snygg