Ni vet hur det är att vara ”svensk”, inte den moderna svensken med influenser från andra kulturer, utan den traditionella sträv-och-torr-som-furu-svensken, den som tycker att lagom är bäst och att man inte ska ta ut någonting i förskott. En sån är jag ikväll. Ni vet, man ska inte ropa hej….

Efter dagens möte med förskolecheferna har vi anledning att jubla. Men jag kan ändå inte låta bli att reservera mig. Det gick för lätt. Jag var förberedd med nedskrivna argument. Jag hade tänkt ut en taktik för att köpa mig tid för att finna motiveringar och bra ord. Jag hade laddat känslomässigt, gjorde entré med bestämda steg, hälsade med ett fast handslag och ögonkontakt, var noga med att inte le så som det faller sig naturligt när man hälsar.

Jag kan inte kalla mötet familjärt men nog överraskade de mig med sin trevlighet. De tog på sig ansvaret för den bristfälliga informationen utan direkta bortförklaringar. De lät oss beskriva våra önskemål (läs krav) på personaltäthet och förskolevistelse. Vi fick kort redogöra för hur nöjda vi varit de senaste två åren sedan talpedagogen blev inkopplad. Vi tangerade också de brister verksamheten hade före dess. Därefter avslutade de med att ge oss sitt förslag för att möta vårt krav- Det löd: öka en extrapersonal från deltid till heltid, flytta henne från den andra avdelningen till vår, sätta henne i barngruppen och på så sätt frigöra den övriga personalen så att Elvira alltid har en ordinarie personal till sitt förfogande.

På schemat ska det alltså alltid finnas en person som är öronmärkt för att ta sig tid med Elvira, antingen hennes resurs eller någon av de två ordinarie pedagogerna. Då finns det alltid en person som har tid att vänta på att hon får dra upp dragkedjan själv, vänta på att hon får uttrycka sin vilja utan att ett annat barn avbryter och avleder uppmärksamheten. Ja  med andra ord möjliggöra hennes självständighet. Med andra ord precis så som förskolevistelsen har varit och som vi varit så nöjda med.

Men visst känns det lite för bra? Om det här alternativet fanns, varför behövde vi gå den långa vägen? Varför väcka alla känslor, slösa all energi och varför riskera att få kritik. Såg man möjligheten att spara lite pengar och chansade? Jag har förstått att detta är ett spel vi kommer att få spela resten av livet. Och det enda vi vill är det bästa för våra barn.

 

I dag känner jag mig frikostig. Om det är någon annan som är på krigsstigen eller överväger att ta den vägen, plagiera gärna våra ord. Om det kan vara till nytta för någon annan är ingen gladare än vi.

Detta skrev vi 2010 med anledning av att dåvarande förskolechef under 2009 minskat resursens tid och förflyttade henne till en annan avdelning.

Detta skrev vi nu när förskolechefen minskat resursens tid från 37 tim per vecka till 16 tim och utan att informerat oss om förändringen.

Good luck!

 

Talpedagogen som arbetar i vårt skolområde har tillsammans med specialpedagogen på hab, Elviras individuella resurs, den pedagogiskt ansvarige på förskolan och oss gjort ett veckoschema med aktiviteter som ska främja Elvira.

Varje dag har den individuella resursen och Elvira en egen stund tillsammans.  När de andra barnen går ut på förmiddagen stannar de inne en liten stund och jobbar. Det kan vara mungymnastik, memo, färger, prepositioner, motsatser, räkna/förstå mängd. Utöver detta har varje pedagog en egen aktivitet måndag till torsdag. På onsdagar är det rollek. Så här stod det i idag-boken igår,

Elvira har haft rollek i Satellitens lekstuga m Naomi. Det blev mata, bädda dockorna och aporna. Jag (pedagogen) fick stötta Naomi i hur hon ska prata med Elvira så att hon förstår. De lekte vidare doktor där de turades om att vara doktor. Sen blev det frisörlek där de oxå turades om. Detta pågick i 40 min, jag höll mig i bakgrunden. Efter en stund kom Angelina med i leken och då blev Elvira lillasyster. Angelina kan inte läsa av Elviras signaler, så jag fick ”tolka”. Nästa vecka tänker jag bjuda in Angelina ensam med Elvira i lekstugan.

På torsdagar går Elvira ett ”ärende”. Detta ska lära henne att följa instruktioner i ostrukturerade miljöer. Tidigare har de gått till Apoteket, brevlådan, biblioteket. Idag gick de och slängde sopor. Utmaningen för Elvira är att gå bredvid/hålla handen och fullfölja aktiviteten/behålla koncentrationen.

Idag har Elvira och Maria (resursen) slängt papper och plast i återvinningen. Elvira har väldigt tålamod, hon slänger en sak i taget i tunnorna. Hon får sträcka sig högt för att nå. Sen lekte vi ute i snön.

Det har varit många turer med personalväxlingar under dessa 2 1/2 år som Elvira gått på dagis. Det är påfrestande när ny personal ska ”skolas in” i tänket kring Elvira. Det är ett litet dagis med två avdelningar och all personal är toppen. De som jobbar närmast Elvira nu har hur mycket engagemang som helst. Det nästan rinner över. Det är vi så tacksamma för.

(De resterande två dagarna är det rörelse till Sång-/Hopphatten och skogsutflykt med två-tre andra barn. På fredagarna har hela gruppen fredagsmys med disco/film/spel/pyssel.)

Hur ser det ut på era förskolor? Påminner detta upplägg om ert?

Ni visade er vara en samling enstämmiga läsare som alla röstade på stora avdelningen. Det gjorde vi också till slut och personalen med till viss del.

Det visade sig att den stora avdelningen kommer bl a att bestå av 14 st femåringar. Just den sammansättningen barn förväntas bli en väldigt stökig och ”båkig” grupp. Det i kombination med att vårt dagis är en fd skola och består av tre stora klassrum och en ombyggd korridor. En miljö som inte är optimal för något barn. Även om man försökt göra rum i rummen så är det svårt att gå undan om det blir för mycket stök. Därför ska Elvira ha sin bas på den lilla avdelningen där gruppen består av färre barn och där de barn hon leker med kommer att gå. På lilla avdelningen kommer hon att äta, vila och läsa, men hon kommer dagligen och så mycket som möjligt att vara på den stora avdelningen för att få draghjälp. Visar det sig att hon klarar den stökiga gruppen bra kan hon flytta över när hon vill.

Denna lösningen känns bra med tanke på att Elvira har en tendens att bli tyst när andra barn tar allt för stor plats. Men samtidigt blir hon ”bossig” bland de små. Nu får hon båda världar och förhoppningsvis i rätt portion. Det enda negativa är att vi får byta pedagogisk ansvarig, detta blir den tredje i ordningen och att i stort sett alla pedagoger som nu varit Elviras ”fröknar” går över till stora avdelningen och det är dessa som kan teckna. Men man kan också se det positivt och det föredrar jag att göra (för det mesta). Den nya pedagogiskt ansvarige verkar taggad och är seriös och nu får de nya fröknarna gå teckenkurs och då kommer de att förhoppningsvis teckna på båda avdelningarna. Vårt dagis kan på så sätt profilera sig som en teckenförskola.

Jag tror att det blir bra det här. Men tänk vad mycket extra vi tänker när det rör Elvira. Vi är så måna om att hon ska få de bästa förutsättningarna. Hade detta rört Elvis hade vi nog bara sagt ”Jaha!”. Och ändå bryr vi oss inte mindre om honom. Goda förebilder är viktigt för båda barnen, men Elvira i synnerhet. I alla fall när det rör inlärning, både social och teoretisk.

Under våren har Elvira fått besök av en talpedagog på dagis. Hon har jobbat med Elvira samtidigt som resursen har fått inspiration och hjälp med vad man kan hitta på/köpa in. Super!!! Hon är super.

Just nu ligger fokus på djur och kläder. Jag har tyckt att det är dags att gå vidare, hon kan ju det där nu. Men det ska kategoriseras i oändlighet fick jag veta när jag ställde frågan, ”-Ska vi inte börja med bokstäver snart?” Efter ett bestämt ”-Nej” kom förklaringen, vi ska hjälpa Elvira att fylla byrålådorna i hjärnan.

Visst känner du igen känslan av att inte hitta ordet du tänker på. -Vad heter det, hjälp mig nu, du vet vad jag menar. Så känns det när man inte hittar rätt byrålåda och i vår hjärna har vi tusentals byrålådor. När jag säger Elefant, så kanske du automatiskt tänker på giraffer, zebror och noshörningar. Du associerar och har öppnat en byrålåda.

Så nu ska vi fylla Elviras byrålådor. Hon ska lära sig att kategorisera djur som bor i skogen, i vatten, i Afrika, på bondgården och husdjur, insekter, de med fyra ben och de med två osv. Hon ska också lära sig kategorisera ytterkläder, sommarkläder, vinterkläder, flickkläder, pojkkläder, huvudbonader, skodon osv. Så de har att göra på dagis ett tag. Men när de är klara kommer hon inte att behöva leta efter orden särskilt länge. Och det är det som kan vara svårt när man har DS. Man vet, men man vet inte riktigt hur man ska få det ur sig.

Jobbstunden innehöll också prepositionen under, volymerna 1, 2, 3, 4, 5 och att räkna till 5 samt lite mungymnastik framför en spegel.

Gud vad skönt det är att de gör det där på dagis. Då behöver inte vi ha dåligt samvete för att vi bara lever vardagen. Och bokstäverna, ja de kan vi ju faktiskt ta sen 😉

10 dagar om året har man om man är en LSS-förälder. Ni glömmer väl inte bort dem? Jag passade på idag. Tänkte mig ett besök där jag som åskådare kunde se hur barnen hade det, hur personalen jobbade och vilka barnen lekte med. Resultatet? Barnen var med mig hela dagen.

Så blev det med det. Men kul var det.

Nu är jag trött…

Foto: Söt och Snygg