Tidigare berättade jag om de situationer man arrangerar på förskolan för Elviras räkning. En av dessa är ju rolleken med ett annat barn. När man började med detta trodde man att det var Elvira som behövde stöd i rolleken. Istället visade det sig att det var de barn som bjöds in till leken som behövde guidning av pedagogen. Barnen blev osäkra när Elvira pratade sitt låtsas-språk, när de inte förstod hennes uttal och tecken eller hennes sätt att vara. Resultatet var lite förvånande eftersom vi vuxna kanske lätt tar för givet att barn förstår varandra bäst.
På utvecklingssamtalet berättade pedaogen om den senaste rolleks-stunden. Hon hade bjudit in en 5-årig pojke som är ny på förskolan. Han har just kommit till Sverige och har därför inget talat språk som barn och vuxna på dagis förstår. Han och Elvira lekte med plastdjur och byggde hus åt dem av klossar. Han är den som förstått Elvira bäst, redan från lekens början. Han hade varit försiktig, tagit sig tid att vänta in och läsa av. De kommunicerade med gester, tecken och sina modersmål. Visst är det häftigt!
Varje dag när vi vid middagen frågar Elvis vad han har gjort på dagis får vi till svar ”-Jag slåss.” Han lägger huvudet på sned och fortsätter snusförnuftigt ”Det får man.” Varje dag vid middagen svarar vi vår, i våra ögon, fina son ”Nej det får man inte!”
Därför var det lite spänning i att gå på utvecklingssamtal i måndags. Men personalens bild var lyckligtvis en annan. Men ändå kan jag inte sluta undra vad som ryms i den där Y-kromosomen. Vi är verkligen så olika redan när vi är två år.
Vår tuffing har också mjukare sidor (måste bero på X-kromosomen). Som då när han vill sitta tätt, tätt uppkrupen med en napp i munnen, en i högra handen som han gosar med under näsan och en napp i vänstra handen som han smeker med pekfingret.
Därför var det lite spänning i att åka buss till jobbet i måndags när jag insåg att vi gått hemifrån utan nappar. Men personalens bild var lyckligtvis en annan. Han hade somnat med två gosedjur. Nu får vi inte ta med några nappar till förskolan och det har gått bra än så länge. Minns ni? Varför göra det besvärligt för sig när man kan bryta vanor på enkla sätt.
På hemmaplan är det EN napp vid sänggång som gäller. Någon större förändring än så blir för besvärligt när pappan är bortrest och det inte finns någon att byta sömn med.
Det påminner mig om att det är dags, även för mig. Utan napp, men kanske med två snusande, småsvettiga klistermärken med kalla fötter.
Talpedagogen som arbetar i vårt skolområde har tillsammans med specialpedagogen på hab, Elviras individuella resurs, den pedagogiskt ansvarige på förskolan och oss gjort ett veckoschema med aktiviteter som ska främja Elvira.
Varje dag har den individuella resursen och Elvira en egen stund tillsammans. Â När de andra barnen går ut på förmiddagen stannar de inne en liten stund och jobbar. Det kan vara mungymnastik, memo, färger, prepositioner, motsatser, räkna/förstå mängd. Utöver detta har varje pedagog en egen aktivitet måndag till torsdag. På onsdagar är det rollek. Så här stod det i idag-boken igår,
Elvira har haft rollek i Satellitens lekstuga m Naomi. Det blev mata, bädda dockorna och aporna. Jag (pedagogen) fick stötta Naomi i hur hon ska prata med Elvira så att hon förstår. De lekte vidare doktor där de turades om att vara doktor. Sen blev det frisörlek där de oxå turades om. Detta pågick i 40 min, jag höll mig i bakgrunden. Efter en stund kom Angelina med i leken och då blev Elvira lillasyster. Angelina kan inte läsa av Elviras signaler, så jag fick ”tolka”. Nästa vecka tänker jag bjuda in Angelina ensam med Elvira i lekstugan.
På torsdagar går Elvira ett ”ärende”. Detta ska lära henne att följa instruktioner i ostrukturerade miljöer. Tidigare har de gått till Apoteket, brevlådan, biblioteket. Idag gick de och slängde sopor. Utmaningen för Elvira är att gå bredvid/hålla handen och fullfölja aktiviteten/behålla koncentrationen.
Idag har Elvira och Maria (resursen) slängt papper och plast i återvinningen. Elvira har väldigt tålamod, hon slänger en sak i taget i tunnorna. Hon får sträcka sig högt för att nå. Sen lekte vi ute i snön.
Det har varit många turer med personalväxlingar under dessa 2 1/2 år som Elvira gått på dagis. Det är påfrestande när ny personal ska ”skolas in” i tänket kring Elvira. Det är ett litet dagis med två avdelningar och all personal är toppen. De som jobbar närmast Elvira nu har hur mycket engagemang som helst. Det nästan rinner över. Det är vi så tacksamma för.
(De resterande två dagarna är det rörelse till Sång-/Hopphatten och skogsutflykt med två-tre andra barn. På fredagarna har hela gruppen fredagsmys med disco/film/spel/pyssel.)
Hur ser det ut på era förskolor? Påminner detta upplägg om ert?
Elvira är riktigt hooked på plåster. Och det kan man ju förstå när hon har sådan otur. Hon ”råkar” klämma armar, kliva på något vasst eller hitta en prick på kroppen. Titt som tätt kommer hon in i rummet och snyftar. Hon visar det mycket, mycket lilla såret som är så litet att det inte går att se, om det inte är en prick då förstås. Efter att vi blåst, pussat och satt på plåster är allt bra igen. I några minuter, en kvart eller en halvtimma, sedan har Oledolyckan varit framme igen.
Och för att vi ska ha några plåster på lager när det verkligen gäller, så kör vi med maskeringstejp. Det går lika bra det. Den idén ska förskolan ha cred för.
Passande nog läser vi om Ingrid när det är dags att sova. Det är inga problem att få Viran i säng om man lockar med att Ingrid också har plåster. Katerina Janouchs serie om Ingrid är jättefina barnböcker med tre-fyra ordsmeningar och charmiga illustrationer. Â I garderoben har jag gömt Ingrid och bassiluskan. Den tar vi fram när Viran blir sjuk. Om hon blir sjuk, så här långt in i terminen har hon klarat sig 😉
Bild: Bonnier Carlsson
