Ni vet hur det är att vara ”svensk”, inte den moderna svensken med influenser från andra kulturer, utan den traditionella sträv-och-torr-som-furu-svensken, den som tycker att lagom är bäst och att man inte ska ta ut någonting i förskott. En sån är jag ikväll. Ni vet, man ska inte ropa hej….

Efter dagens möte med förskolecheferna har vi anledning att jubla. Men jag kan ändå inte låta bli att reservera mig. Det gick för lätt. Jag var förberedd med nedskrivna argument. Jag hade tänkt ut en taktik för att köpa mig tid för att finna motiveringar och bra ord. Jag hade laddat känslomässigt, gjorde entré med bestämda steg, hälsade med ett fast handslag och ögonkontakt, var noga med att inte le så som det faller sig naturligt när man hälsar.

Jag kan inte kalla mötet familjärt men nog överraskade de mig med sin trevlighet. De tog på sig ansvaret för den bristfälliga informationen utan direkta bortförklaringar. De lät oss beskriva våra önskemål (läs krav) på personaltäthet och förskolevistelse. Vi fick kort redogöra för hur nöjda vi varit de senaste två åren sedan talpedagogen blev inkopplad. Vi tangerade också de brister verksamheten hade före dess. Därefter avslutade de med att ge oss sitt förslag för att möta vårt krav- Det löd: öka en extrapersonal från deltid till heltid, flytta henne från den andra avdelningen till vår, sätta henne i barngruppen och på så sätt frigöra den övriga personalen så att Elvira alltid har en ordinarie personal till sitt förfogande.

På schemat ska det alltså alltid finnas en person som är öronmärkt för att ta sig tid med Elvira, antingen hennes resurs eller någon av de två ordinarie pedagogerna. Då finns det alltid en person som har tid att vänta på att hon får dra upp dragkedjan själv, vänta på att hon får uttrycka sin vilja utan att ett annat barn avbryter och avleder uppmärksamheten. Ja  med andra ord möjliggöra hennes självständighet. Med andra ord precis så som förskolevistelsen har varit och som vi varit så nöjda med.

Men visst känns det lite för bra? Om det här alternativet fanns, varför behövde vi gå den långa vägen? Varför väcka alla känslor, slösa all energi och varför riskera att få kritik. Såg man möjligheten att spara lite pengar och chansade? Jag har förstått att detta är ett spel vi kommer att få spela resten av livet. Och det enda vi vill är det bästa för våra barn.

 

I dag känner jag mig frikostig. Om det är någon annan som är på krigsstigen eller överväger att ta den vägen, plagiera gärna våra ord. Om det kan vara till nytta för någon annan är ingen gladare än vi.

Detta skrev vi 2010 med anledning av att dåvarande förskolechef under 2009 minskat resursens tid och förflyttade henne till en annan avdelning.

Detta skrev vi nu när förskolechefen minskat resursens tid från 37 tim per vecka till 16 tim och utan att informerat oss om förändringen.

Good luck!

 

Wow! 4 kommentarer till inlägget “Yes! Eller?”

  • Malin Dareberg skriver:

    Vilken härlig läsning, Erika! Härligt jobbat och tack för att ni delar med er av välformulerade ord. /Malin

  • Mamman skriver:

    Tack snälla Malin!

  • Sandraahrman skriver:

    Otroligt bra jobbat!!! Härlig läsning, ni är så värd detta beslut och jag hoppas verkligen de håller vad de lovat! GRATTIS!

  • Lotta skriver:

    Jättebra och tydligt skrivet. Tack för att vi får ta del av detta. Det är ett oerhört stöd för familjer som har liknande situationer. Vi ska inte behöva uppfinna hjulet på nytt på olika håll i landet. Jättebra!! Grattis till att det blev en förändring och för att ni står upp för ert barn.
    Lycka till i fortsättningen .
    Eva-Lotta Wanström (fb)

  • Kommentera inlägget