Ni visade er vara en samling enstämmiga läsare som alla röstade på stora avdelningen. Det gjorde vi också till slut och personalen med till viss del.
Det visade sig att den stora avdelningen kommer bl a att bestå av 14 st femåringar. Just den sammansättningen barn förväntas bli en väldigt stökig och ”båkig” grupp. Det i kombination med att vårt dagis är en fd skola och består av tre stora klassrum och en ombyggd korridor. En miljö som inte är optimal för något barn. Även om man försökt göra rum i rummen så är det svårt att gå undan om det blir för mycket stök. Därför ska Elvira ha sin bas på den lilla avdelningen där gruppen består av färre barn och där de barn hon leker med kommer att gå. På lilla avdelningen kommer hon att äta, vila och läsa, men hon kommer dagligen och så mycket som möjligt att vara på den stora avdelningen för att få draghjälp. Visar det sig att hon klarar den stökiga gruppen bra kan hon flytta över när hon vill.
Denna lösningen känns bra med tanke på att Elvira har en tendens att bli tyst när andra barn tar allt för stor plats. Men samtidigt blir hon ”bossig” bland de små. Nu får hon båda världar och förhoppningsvis i rätt portion. Det enda negativa är att vi får byta pedagogisk ansvarig, detta blir den tredje i ordningen och att i stort sett alla pedagoger som nu varit Elviras ”fröknar” går över till stora avdelningen och det är dessa som kan teckna. Men man kan också se det positivt och det föredrar jag att göra (för det mesta). Den nya pedagogiskt ansvarige verkar taggad och är seriös och nu får de nya fröknarna gå teckenkurs och då kommer de att förhoppningsvis teckna på båda avdelningarna. Vårt dagis kan på så sätt profilera sig som en teckenförskola.
Jag tror att det blir bra det här. Men tänk vad mycket extra vi tänker när det rör Elvira. Vi är så måna om att hon ska få de bästa förutsättningarna. Hade detta rört Elvis hade vi nog bara sagt ”Jaha!”. Och ändå bryr vi oss inte mindre om honom. Goda förebilder är viktigt för båda barnen, men Elvira i synnerhet. I alla fall när det rör inlärning, både social och teoretisk.
Elvis och Elvira äter frukost före dagis. ”Joggut” och macka med ”mökk”.
Nu är det dags för oss att bestämma om Elvira ska börja på den stora avdelningen eller på den lilla. Nu har hon gått i en blandad grupp 1-5 år, men på grund av åldersfördelningen bland barnen i höst ska man nu göra om avdelningarna. Hur man än vänder och vrider på det så finns det hur många fördelar, nackdelar och funderingar som helst kring båda alternativen.
Det blir färre barn på lilla avdelningen, 15 mot 21, har det någon betydelse? Hälften av barnen på den lilla avdelningen kommer att vara nya och små. Är Elvira för liten för materialet som används på stora avdelningen och som kommer att ligga framme t ex pärlor, saxar och de andra barnens projekt? Hon stoppar fortfarande saker i munnen och gillar att förstöra, men det kan man ju lära sig. Kommer hon att få/kunna vara med i de stora barnens lekar? Är utbytet hon får av de små barnen för begränsat? Kanske fungerar samspelet med de mindre barnen bättre? Vilka pedagoger hamnar på vilken avdelning? Är det livligare och stimmigare på en småbarnsavdelning än vad det är på en storbarns? Elvira leker med alla barn och har ingen hon tyr sig till speciellt, däremot är det några små barn som tyr sig till henne. På stora avdelningen ska man måla mycket, det tycker Elvira mycket om. Dessutom får hon ju ha sin resurs för sig själv i höst. Ja ni ser, så här kan jag fortsätta hur länge som helst.
Nu när jag skriver det här känns det som om stora avdelningen är ett bra alternativ, men när vi diskuterade igår då var det den lilla som vägde tyngst. Vilka är era erfarenheter?
Om ni minns så fick ju Elvira mindre resurstid av kommunen i julklapp. Då trodde vi inte att det var försvarbart att Elvira skulle ha mer tid, så vi var tillmötesgående gällande de 60 % hon fick ha kvar. Den här terminen har resursen gått på rullande schema och täckt upp för ordinarie personal. Inget att rekommendera. Pedagogerna, vi och resursen tyckte att det var jobbigt och ett var då säkert, de ordinarie hann inte med Elvira och det som krävs kring henne med språket.
Anledningen till att hon fick mindre tid var för att man började tillämpa en ”individuell” bedömning. ”Höjdarna” tilldelade barn de aldrig träffat en summa pengar. Men när det nu har visat sig att det beror på förskolecheferna hur de fördelade sina pengar och hur förskolecheferna beskriver ”sina” barns handikapp tappade vi (pedagoger, resurs och vi) respekten för det där tilldelningssystemet. Jag skrev några rader, hänvisade till skollagen och beskrev några situationer från verkligheten och vips så fanns det pengar. Så i höst får resursen vara med Elvira all tid som hon är på dagis (förutom 2 timmar i veckan).
Som sagt, så var det med det tilldelningssystemet. Lika för alla? Nej. Och som alltid, gynnas de som orkar bråka. Hur rättvist som helst…
Ja ha, om man skulle ta och damma av den här gamla bloggen och ge den liv igen. Tillvaron har avstannat lite. Vi har fallit ur gängorna, men det verkar som om det börjar reda sig en smula. Det finns en tillstymmelse till vardag.
- Den här mamman har jobbat i tre veckor. Eller… jag har nästan varit borta halva tiden.
- Elvis har skolats in på dagis.
- Pappan har också varit på dagis. Han har haft det största ansvaret för barnen sedan en tid tillbaka, vilket lett till att jag är andrahandsgods. Det är bara pappa som gäller och det är dragkamp vill jag lova. Härligt, tycker jag.
- Elvira har slopat middagsluren och sluppit ur fängelset och sover numera utan galler. (Vi gjorde ett försök i augusti men bytte tillbaka, efter en vecka av allt för tidiga morgnar och en allt för störd lillebror.) Men nu funkar det bra. Hon kommer visserligen och hämtar mig på natten, så jag har också fått en ny sovplats. Vi kör tjejerna och killarna.
Det ser ut som om mycket har hänt, men ändå känns det som om tiden stannat av. Man lunkar på, men än vill jag nog inte kalla det vardag.
Bild: En hund förklädd till Elvis
Det snöade en del i natt. Till pappans förtret och till Virans förtjusning. Helgens aktiviteter är förmodligen lätt att förutspå.
Då var utvecklingssamtalet avklarat. Tack för era berättelser om hur ert barns förskolevistelse ser ut. Vi var väl förberedda och jag har gått och ältat i flera dagar. Men nu så, nu är det klart.
Elviras förskolevistelse har lunkat på, ja lunkat på är just rätt ord, dessa 19 månader. Men nu har hon vuxit på sig och utvecklats, det ställs högre krav på de vuxna på förskolan och av oss föräldrar när det gäller att ligga steget före och ge stimulans språkmässigt. Jag har propsat på att vi och pedagogerna ska få handledning i Karlstadmodellen och få jobba i nätverk. Detta har varit svårt att få till och jag har korresponderat med fskchefen i oändlighet. Hon har gjort vad hon har kunnat, men hon måste enligt hennes chef använda den kompetens som finns knuten till förskolan. Därför har vi nu kompromissat. Vi ser det som en prövoperiod.
Så fort som det bara är möjligt ska vi ha ett till möte och då ska en talpedagog och en specialpedagog från det sk områdesteamet (fd elevstödet) medverka. De är väldigt uppbokade men ska enligt fskchefens önskemål prioritera Elvira. De ska hjälpa oss att få en struktur och en tydlig plan med kortsiktiga och långsiktiga mål. Jag ska fortsätta propsa på att vi ska ha möten månadsvis där vi ska utvärdera och sätta nya mål. Det ska också framgå vem som är ansvarig för vad, så man vet var det brister, om det brister. Detta samarbete var personalen på fsk mycket positiva till. Och de sa att de även skulle läsa på om Karlstad. Nu är det ju lätt att lova och svårare att få tid till det man har lovat, så jag ropar inte hej än.
Men det var skönt att våra åsikter tagits emot så väl av fskchefen och att hon verkligen förstod vår situation och vår frustration över att det tagit så lång tid innan det hänt något. Det var också skönt att som förälder få sin kritik bekräftad, i vårt samtal kom de brister fram som vi misstänkte fanns. T ex att resursen utnyttjats av övrig personal och även fått ansvar för andra barn, att det åtgärdsprogram som funnits har haft stora brister och att kunskaperna om DS är väldigt begränsade. Från och med höstterminen har vi även en ny pedagogiskt ansvarig knyten till Elvira. Hoppas att hon gör skillnad. Den förra är mycket bättre på andra arbetsuppgifter.
Jag fick i uppgift att ordna så att specialpedagogen från hab kommer ut och berättar för samtlig personal om DS och vad det innebär för bl a inlärningen. Det ska jag ta tag i nu.
Ciao från en lättad mamma (för den här gången…)
Hur ser ert barns förskolevistelse ut?
Finns det en handlingsplan med kortsiktiga delmål, långsiktiga mål samt beskrivna metoder att nå dessa mål?
Eller hänger barnet på så gott det kan med tecken som den enda anpassningen?
Har ditt barn en individuell jobbarstund på förskolan? Följer jobbarstunden en handlingsplan eller sker den spontant utan någon vidare planering?
Om det finns en handlingsplan, vem gör planeringen, föräldrar och pedagog tillsammans, enbart pedagog/resurs, eller enbart förälder?
Finns det någon annan vuxen förutom förskolepersonalen som är delaktig i utformningen av språkstimuleringen och motorikutvecklingen? Hur ofta träffas ni?
Hur ofta har ni utvecklingssamtal? En gång per termin, en gång i månaden med genomgång av de kortsiktiga målen?
Ja, hur samarbetar ni föräldrar med förskolan? Kan du inte skriva och berätta. Det skulle vara intressant. Snälla.