Mamman och Viran på väg till dagis för att hämta lillebror.

Jag har just kommit ner efter att ha nattat Elvira. Det är ofta ingen match, man skulle kunna tro att hon har en på- och avknapp. Först läser vi en bok och sedan sjunger jag ”Nu i ro slumra in” och ” Sov du lilla videung”, två korta vaggvisor och ALLTID någon gång under lilla videung somnar hon. Men ikväll blev jag osäker på om hon sov. Förr har man liksom inte kunnat ta miste på att andningen, den har låtit tung, torr och täppt med korta andetag , men ikväll lät den inte. Jag lättade huvudet från kudden för att kunna höra efter ordentligt. Hon andades långa, djupa, tysta andetag och det lät så skönt och rofyllt.

Älskade Viran!

I juni reflekterade vi över att hon snarkade även då hon inte var förkyld, och när hon satt upp i bilstolen. I augusti sökte vi för det och i januari blev det bra. 

Första gången var Elvira för förkyld och påverkad av förkylningsastman.
Andra gången ställdes det in pga dödsfall bland personalen på kliniken.
Tredje gången fick vi ställa in för att pappan var bortrest och logistiken inte gick att pussla ihop på en person.
Fjärde gången blev det av.

Idag fick Viran en riktig genomgång; reducering av halsmandlar, skrapning av adenoid, rensning av vax och tillsyn av rör. Nu på kvällen är humöret på topp, hon pratar och har ätit fem fiskbullar med lite mos och en glass.

Viran alltså, hon är inte ömtålig! Jag tror att hon brås på mig.

Det ska bli intressant att se vad detta ger för resultat. Förhoppningsvis lättare andning nattetid och mindre snuva. Och det vore ju fantastiskt om sprickorna på läppen och näsvingen som alltid dyker upp vintertid kunde läka någongång. Kanske gör den det när man slipper andas genom munnen?

Skönt att det gått så bra. So far so good!