Första gången var Elvira för förkyld och påverkad av förkylningsastman.
Andra gången ställdes det in pga dödsfall bland personalen på kliniken.
Tredje gången fick vi ställa in för att pappan var bortrest och logistiken inte gick att pussla ihop på en person.
Fjärde gången blev det av.
Idag fick Viran en riktig genomgång; reducering av halsmandlar, skrapning av adenoid, rensning av vax och tillsyn av rör. Nu på kvällen är humöret på topp, hon pratar och har ätit fem fiskbullar med lite mos och en glass.
Viran alltså, hon är inte ömtålig! Jag tror att hon brås på mig.
Det ska bli intressant att se vad detta ger för resultat. Förhoppningsvis lättare andning nattetid och mindre snuva. Och det vore ju fantastiskt om sprickorna på läppen och näsvingen som alltid dyker upp vintertid kunde läka någongång. Kanske gör den det när man slipper andas genom munnen?
Skönt att det gått så bra. So far so good!
Jag tycker att vi har gjort vårt bästa när det gäller att skapa glädje kring läkarbesök av olika slag. Båda barnen tycker att det är både spännande och roligt att gå till BVC, hälsocentralen, öron etc. Det finns spännande maskiner, stolar, lampor, hissar och långa korridorer.Tilläggas bör väl att de också sluppit undan ganska lindrigt. Det värsta Elvira varit med om, och som hon minns, kan jag gissa är att suga vax ur öronen.
Idag skulle vi till hälsocentralen för att ta den sista sprutan av fästingvaccinet som vi påbörjade i somras. Vi började prata om det igår. Barnen var med på noterna när jag hämtade på dagis. Vi pratade om klistermärken och att de skulle ta spruta i armen. Hela tiden med entusiasm, så där överspelat och fånigt som det blir när man vill få med sig barn.
Så kommer vi dit. Elvira springer lite i korridoren och stannar vid en könummerapparat. Hon trycker på knappen och river av nummerlappen. Inte utan förmaning från mig förstås. Ändå kommer en sköterska fram, säger aja baja och hotar med att om man inte låter maskinen vara så får man en spruta!
När vi blir inropade av distriktssköterskan inleder hon med att säga ”Oj oj oj, det här ska gå fort”. Hon fortsätter att oja sig ungefär så här ”Det gör lite ont men det är inte farligt, stackars liten, oj oj oj, nu har jag inga plåster här, ett ögonblick, oj oj oj, ska du få spruta lille vän, inte bli ledsen, osv”. Så småning om läste hon av vårt förhållningssätt till sprutan och höll tyst.
Inget av barnen grät, de visade stolt sina plåster och båda två norpade åt sig 3 klistermärken, var (!!!), och det var inte mer än rätt tycker jag!
Men är det inte lite märkligt?
Så här dagen efter Alla hjärtans dag är det inte för tidigt att påminna om att det faktiskt är Alla barnhjärtans månad. Det är februari. Varje år föds det 1 000 barn med hjärtfel i Sverige. Varje år föds det också 120 barn med DS, ungefär hälften av dem har hjärtfel. 99 % av barnen med DS blir hjärtfriska tack vare forskningen. Hur siffran ser ut för de övriga vet jag faktiskt inte. Men forskningen gör mycket gott.
Förra året samlade Abbes pappa in mest pengar som privatperson till Hjärt- Lungfonden via en insamling på sin blogg. Och i år har han satt målet ännu högre, minst 10 000 kr. Han utnyttjar bloggen för att göra nytta. Stor nytta. Abbes pappa har fått så många läsare att anmäla sig till donationsregistret att Socialstyrelsen skickade ett tackmejl. Det är inte svårt att förstå hans angelägenhet då hans egen sons hjärta kunde lagas tack vare en donator. Genom bloggen delar han också med sig av hur det är att leva med sjukvården hand i hand, att vara småbarnsförälder och att bara vara pappa med egna intressen. Dessutom har denna ödmjuka blogg med all rätt fått Stora bloggpriset i klassen Vardagsliv och fritid. Som sagt, nytta med nöje.
Så istället för att starta en insamling här på Söt och Snygg ber jag er besöka Heja Abbe och hjälpa Abbes pappa med insamlingen.  Där finner du både fina auktioner och ett insamlingshjärta. Jag menar, vad finns det för något viktigare att spendera 30 kr på?
Bild lånad från Hjärt- Lungfonden
Barnen har fått vara friska länge, sedan veckan före jul. Men så kom månadsskiftet januari/februari. Elvis har legat några dagar med hög feber. Samtidigt som det stundtals har varit synd om honom har det varit mysigt. Man får rå om honom och gosa lite längre än normalt. Han slingrar sig inte när man precis satt sig tillrätta i soffhörnet. Vi föräldrar fick än en gång erfara att det är så orättvist enkelt för Elvis som kan säga att han har ont i halsen eller att han fryser. Och det är så skönt att i det läget få bekräftat att man som förälder har gissat rätt.
Nu när Elvis är frisk är det Virans tur. Och hon är det faktiskt bara synd om. Med feber, snuva OCH magsjuka finns det mycket att oja sig över. Men Elvira väljer att berätta att hon har ont i pannan. Och det är ju faktiskt en förträfflig summering av allt det onda, det är ju där det sätter sig. Så helt orättvist är det ändå inte. Hon kan minsann hon med.
Vi får se om Elvis får anledning att göra av med sin överskottsenergi de närmaste timmarna. Oavsett får dagis vänta hur mycket han än behöver kuddrummet och sina hoppa-skutta-tjoa-tjimma-kompisar. För magsjukan räknar vi inte som en av våra bättre vänner.
Torsdag. Barnen vaknar med magsjuka. De turas om att kräkas. När Elvis gör sitt tittar Elvira på och säger ”-Prosit!”
