Elvira bakar kakor och kokar mat i buskaget vid dagis.
Det senaste året på förskolan har varit en fröjd. Jag har helt lagt allt som rör språkutveckling och socialt samspel åt sidan. Det har personalen fixat. Med bravur. Jag och pappan har suttit på möten och lutat oss tillbaka. Uttryckt hur skönt det är att vara förälder när allt flyter på så bra som det gör. Tacksamma. Så otroligt tacksamma.
Elviras första år på dagis var kantade av personalbyten. Inskolningen av personal kring Downs syndrom var lång och gång på gång fick vi göra om den. Men nu har hon gått där i tre år. Personalen kan tecken. Personalen känner Elvira. Personalen ser vinningen med allt det extra – att det faktisk gynnar  alla barn.
Förra veckan reagerade jag på att det bara satt två fotografier av den ordinarie personalen på väggen i tamburen. Tidigare har där suttit tre. Jag frågade vem som skulle vara den tredje personen och fick höra att personalen inte visste själva, men att man nu hade vikarie några veckor till. En vikarie som täcker upp för en tredje person, i alla fall så länge det är inskolning. Jag fick också veta att Elviras resurs numer går på schema. Av erfarenhet anade jag oråd. Personalen lovade att säga till mig om jag skulle bråka.
Så i onsdags frågade jag igen. Vad händer? Jo, nu hade de fått klara besked, Elviras resurs går från 100 % till 40 %. Resten av tiden är hon i barngruppen.
!
Personalen säger att de tror det blir bra. Att vi måste försöka. Att Elvira kan bli självständig nu. De tycker att hon har blivit så stor under sommaren. ”Hon är en stor tjej nu”, ”hon går med stora barn”, ”det behövs inte mer personal”. Och ”gör det det så säger vi till”. Jag litar på personalen, de är inkörda och har rutiner. Jag vet att vi alla vill Elviras bästa.
Jag kan leva med 40 % om det funkar, jag vet också att hon blir stor. MEN 40% är en väsentlig skillnad. ”En förändring men inte en försämring” ska rektorn visst ha sagt. På tal om honom. Var är han?  Varför har man inte pratat med oss under processen? Vi hade möte med rektorn i maj. Där satt vi och sa att vi var så nöjda. Där satt han och såg över sin budget.  Och om jag inte minns fel så sa han då att det inte skulle bli någon förändring i höst. (Förskolan tilldelas medel för en resurs på 40 % , den tidigare rektorn sköt till pengar för att täcka upp till 100%, efter att jag skrivit ett långt brev och hänvisat till skollagen och förskoleplanen). Nu har det gått tre månader sedan vår nuvarande rektor började smida sina planer. Har han jobbat med budgeten i tre månader? Vi möttes på cykelvägen här om veckan, han hejade i farten, men inte ett ord.
I onsdags när personalen gav mig beskedet tog rektorn all energi ur min kropp. Han fick mig att inte orka lyfta armarna vid matbordet. Totalt utmattad. Han fick mig att känna mig så sviken, så förbigådd. Jag lämnar mitt barn i hans verksamhet och han kan inte ens lyfta luren. Vi har möte om en månad, ett möte inplanerat sedan i maj. Jag lyfter inte luren denna gång. Jag sparar mig till mötet för jag tar för givet att han inte hör av sig innan. Då ska jag dra all energi ur honom. Hoppas att jag förmår.
Jag vet att ni är många föräldrar som känner igen känslan. Och alla ni andra, än en gång, det är detta som är jobbigt med att vara förälder till ett annorlunda barn – att behöva handskas med dessa offentligt anställda tjänstemän. Â Tyvärr är de ofrånkomliga.
Jag lutade mig tillbaka och blev omsprungen.
