Innan vi köpte hus var vi på många visningar. Det var jag som drog i väg oss förstås. Jag tror pappan till slut tyckte att det var lite kul i alla fall, jag slapp dra så hårt. Det första huset vi tittade på var en stor grosshandlarvilla på 300 kvm. Då var vi studenter… 🙂 Jag hade gått förbi varje dag och suktat och undrat vem som renoverade den där gamla kåken som jag i mina dagdrömmar lagt vantarna på.
Trähusen avlöste varann, ofta renoveringsobjekt med stora trädgårdar. Jag såg potentialen, pappan såg arbetet och banken, om den hade blivit tillfrågad i det skedet, hade sett risken.
Det slutade med ett slitet radhus som ingen ville ha. Med en liten plätt till tomt. Men med lite fantasi ser det faktiskt ut som en skånelänga. En himla bra lösning visade det sig. Priset på huset gjorde att vi kunde anlita fackmän. Så nu kan vi ägna oss åt barnen istället för att jobba på vår lediga tid. Utanför staketet finns ”extended version” av tomten med lekpark och skog.
Och kvällar som denna, när det blivit bäcksvart och jag är utan livvakt, är jag himla glad för att våra golv inte knakar, några stora panoramafönster inte kastar skuggor och grannen finns nära. På andra sidan väggen sover Greta 1 1/2 år.
Gul (som att tända en tändsticka)Â Â Â Â Â Â Â Boll
När jag är ensam hemma med barnen tycker jag mest att jag bara stressar omkring för att serva den ena och därefter den andra. Fram och tillbaka mellan barnen. Den ena får sitta framför tv:n medan den andra får ny blöja. Den andra får sitta och gnälla i babysittern medans den första får mat.
Detta dattande fram och tillbaka gör att det känns som om båda barnen missunnas. Det dåliga samvetet kryper på och när nattningen närmar sig känns det verkligen av. ”Ska hon redan gå och sova, vi har ju inte hunnit umgås.” ”Stackars tjejen som bara får leka själv” osv.
Det var dags för tandborstning. Elvira brukar vara pigg på att haka på till badrummet. Men idag stannade hon upp. Vände halvvägs. Kröp och hämtade en napp (det är bara hon som vet var de finns, undrar varför…). Kröp med nappen till barnvagnen. Reste sig mot barnvagnen och släppte nappen över kanten. Här skulle man ju kunna tro att hon gav lillebror nappen för att få tyst på oljudet. Men inte. Jag lyfte upp henne. Hon satte sig vid hans fötter, stoppade nappen i munnen och klappade honom på magen som tröst.
Min älskade, älskade Viran, som älskar sin lillebror trots att han konkurrerar om min tid.
Elvira gick till sängs med 39 graders feber i går. Behöver jag säga att pappan är borta hela veckan. Men som tur var vaknade hon pigg och feberfri. Och det var som sagt tur för nu ger kallelserna utdelning.
I dag har vi haft späckat schema. På förmiddagen träffade vi logopeden som konstaterade att Elvira gör de flesta ljuden som produceras långt fram i munnen. Vi ska öva på att göra G och K, som produceras bak. Ett tips som vi fick var att döpa några nallar och dockor till Gaga, Gogo, Gigi, Kaka, Koko och Kiki. Logopeden tyckte att munskenan var bra som vi fått från tandläkaren för man tränade inte bara musklerna kring läpparna utan bakre tungan och munnen i stort. På tisdag ska logopeden hälsa på på dagis för att se hur man arbetar med språket där.
På eftermiddagen bar de av på 2-års kontroll. Lite klämmande på magen och det vanliga med stetoskop och öronlampa. Den besiktningen blev också godkänd.
På kvällen varvade Viran ner med Biltemakatalogen, fast det varade inte länge. Nu ska mamman varva ner i soffan. Puh!
Det blev av. Vi träffade specialisttandläkaren i fredags. Elvira fick äta puré, slicka sig om munnen, dricka ur glas, läsa en bok och göra ljud, grimasera, gapa och säga aaah. Egentligen är det lite lustigt att hon kallar sig tandläkare. Hon är mer av en bygga-muskler-i-ansiktet-coach. Munmotoriken blev hur som helst godkänd. Med oss hem fick vi en skena med ring att sätta mellan tänderna och läpparna. Den ska vi dra i och Elvira ska hålla emot och på så sätt träna musklerna kring läpparna. I övrigt skulle vi fortsätta med ansiktsmassagen. Den hade vi i princip glömt bort. Varför? Jo det känns lite konstigt och onaturligt att sitta och dra i sin dotters ögonvrår.
Det är knepigt det där. Vi skulle kunna träna dagarna i ända. Det finns mycket mer än tecken. Vi sållar nog omedvetet genom att strunta i det som känns onaturligt. Vi vill heller inte inkräkta på hennes integritet. Det är viktigt att tänka på att vi tränar för att utveckla det som finns hos Elvira och inte för att skapa någon annan eller försöka göra henne så ”normal” som möjligt.
Munmotorik – ja, hängande ögonlock – nej.
