Medan ni svarar på frågor (svara även ni som jag känner irl så statistiken blir någorlunda korrekt 
) fortsätter jag att rapportera från Svenssonlivet med fler kromosomer. Igår tänkte jag presentera dagens, men hann inte så idag presenterar jag gårdagens. Fast i Elvis fall blev gårdagens även dagens. Hängde du med? Kromosomer är det minsta problemet just nu. Så här,
Gårdagens/Dagens 3-åring, Albert Elvis Erik Snygg, Oh my God!
Han klär inte på sig sina ytterkläder så när jag hämtar är alla barnen ute och leker, men Elvis uppehåller sig i kapprummet. Igår när jag hämtade satt pedagogen uppgiven på en pall och Elvis klättrade på hyllor, pallar, låg på golvet och snackade strunt. ”Fröken” lämnade gladeligen över pallen till mig. Gick och hämtade mig en tidning och en kopp kaffe. Elvis han fortsatte klättra, tjattra, kräla och annat oväsentligt. Tillslut fick han gå hem utan ytterkläder. Jag trodde faktiskt att han skulle frysa och vilja klä på sig när vi lämnat skolgården. Men nej, han sprang hela vägen hem, nämnde inget om kylan, listig skit. Samma procedur utspelade sig idag, först när han gjorde utflykt till biblioteket med dagiskompisarna och sedan när vi skulle hem. Kylan bekommer honom inte. Vårt försök till gränsdragning känns ganska misslyckad fast kampen fortsätter för nästa gång får han inte följa med till biblioteket och vi har hotat med ipadförbud. Kommer det bita? Den som lever får se.
Gårdagens Cowgirl, Alice Elvira Viktoria Snygg. Valde kläder själv på morgonen, kom stolt ner för trappan och blev generad av vår beundran. Och som hon dansat med den klänningen. Inget trots för tillfället hos den damen, även om hon använder lillebrors ordförråd ”-Aldrig!”, lyckligtvis mycket snack och lite verkstad.
Och slutligen, vi har rörliga barn som ni ser.
En av godnattsagorna i kväll var Pinos dagbok som vi lånade på biblioteket. Barnen har läst boken flera, flera gånger. Både på dagis och hemma. De kan den utantill. Ikväll fick Elvis och Elvira turas om att läsa, en sida var, en åt gången. Det gick bra. Annars blir det lätt så att Elvis tar över när vi läser något tillsammans eftersom han får ur sig orden snabbare.
Boken består av tre-fyra ordsmeningar. Lagom långa för att komma ihåg och upprepa efter den som läser. Och med hjälp av bilderna kan barnen berätta/”läsa” Pino för mig. Perfekt ”språkträning” och på den nivån Elvira befinner sig nu.
Nu säljer även Hatten förlag Pino-böcker. Man kan också komplettera med teckenremsor att klistra in i boken. Praktiskt för den som läser för barnet och hjälper barnet att parar ihop ordbilden med tecknet. Fiffigt.
Pino har en egen webbsida. Böckerna är billigast hos Adlibris. Vill också passa på att tipsa om dataspelet. Enklaste enkla där man lär sig styra musen och klicka. Man måste få känna sig duktig också.
Jag klickade hem några böcker + en pysselbok ikväll och räknade samtidigt till 22 st olika titlar. Om bara Viran visste…
Det finns så många trösklar man ska över under småbarnsåren. När man står inför dem känns de jobbiga, som så många förändringar som är påtvingade. T ex när babyn ska börja äta puré och man måste släpa med sig burkar, skedar och hakklapp. Några månader därefter ska man sluta amma, ytterligare några månader senare ska barnet vänjas vid att sova själv. Så småning om kommer inskolningen på förskolan och rätt som det är är det dags för potträningen och att sluta sova middag. Alla förändringar innebär ruckade vardagsrutiner och för en tid måste vi föräldrar vara konsekventa.
Och det är ju just det som är så svårt, att vara konsekvent. För att inte tala om att komma över den där tröskeln och sätta igång med förändringen. Förra sommaren hade vi ambitionen att Viran skulle pottränas. Det sprack efter en förmiddag, typ. I julas var planen att sluta sova middag. Det gick bra så länge det var lov. Väl tillbaka på dagis och med en vinter full av baciller sov hon som en stock efter lunch. Med all rätt.
Och så var det dags för ännu en sommar. Ambitionen med pottan fanns kvar men konsekvensen var som bortblåst. Men så kom augusti och vi föräldrar insåg att vi var på väg att misslyckas ännu en gång. Jag tog ner den där tjocka boken om barnets fem första år från hyllan och läste på om potträning. Vi insåg det vi hade känt på oss, att vi var alldeles för tidigt ute. Dagen efter började Viran själv att säga till när det var dags för nummer två. Som på beställning.
Den här sommaren tyckte vi också att det var dags att sluta med vanan att sova på dagen. Sommaren gick och vanan var inte bruten, knappt påbörjad för att vara ärlig. Det är ju jobbigt att gå upp före sex, men med handen på hjärtat så är det ju rätt skönt att få en timmas paus mitt på dagen. Elvira själv tyckte att det var en självklarhet att sova siesta. Så för 10 dagar sedan kom vi tillbaka till dagis efter sommarledigheten med en tjej som mer än gärna sover middag. Igår var tredje dagen utan tupplur, på Elviras eget initiativ.
Jag vågar nog inte påstå att middagsluren är ett minne blott, men dessa exempel är så typiska för Elvira. Hon sköter förändringarna själv. Så var det när hon började gå, när hon slutade med välling, när hon började hålla handen och gå ordentligt bredvid. Det går inte att forcera något. Och det går ju faktiskt inte med något barn.
Barn gör när de är redo. Och när de är på humör. Så varför gör vi vuxna det så besvärligt för oss?
Vi började med att jag eller pappan ritade huvudet och Viran fyllde i accessoarerna; öga, öga, näsa, mun, hår. Nu får hon till gubben själv. Men ibland blir det bara virrvarr eller trassel. Länge, länge sitter hon uppkrupen i soffan med knäna som stöd för magnettavlan och ritar. Ritar, ritar, ritar. Ibland till det egna soundtracket ”Titta, gissa, vad kan det va…”. Det ser så mysigt ut.
Men den här gubben ritade hon med fingret på pappas (eg pappas jobbs) ipad. Förstås.
Han är ganska stolt.
Hur mycket tecknar Elvis?
Elvis första tecken kom när han var 1 år. Därefter kommunicerade han i huvudsak med tecken i 6 mån. När han var ca 18 månader började han prata och idag är han 21 månader och pratar en-två ordsatser. Han är en liten papegoja. Upprepar allt. Tecknen använder han fortfarande till i stort sett allt han säger. Han lär sig ständigt nya. Men han har också ord som han inte kan tecknen till.
Vi var spända på vad personalen på förskolan skulle säga när han började i januari. Elvis är ju ett kvitto på att tecken funkar. De är imponerade av hans tal och har också sagt att de tror att det beror på att han har stimulerats med tecken. Men jag kan inte säga hur mycket det har sporrat dem att blir bättre själva. Alla barn på dagis tycker att det är kul med tecken, till och med femåringarna. Och snabbt lär de sig. Att det ska vara så svårt för oss vuxna…
Nu en fråga till er,
När slutade ditt barn att sova middag?
Tänker ni ibland på hur ert liv hade sett ut utan DS? Kan ni ibland bli sorgsna när ni ser vad andra barn i Elviras ålder kan?
I vintras träffade vi föräldragruppen från Elvira-graviditeten på leklandet här i stan. Barnen var ett huvud längre än Viran, de pratade fullständiga meningar, föräldrarna kunde släppa dem att leka själva, barnen var så ”stora”. När vi kom hem var jag imponerad av vad dessa 3 1/2-åringar med 46 kromosomer kunde. Vilka kompetenta små varelser! Men jag kände ingen sorg för att Elvira inte var allt det där. Bara imponerad över vad de andra barnen hade hunnit lära sig.
Jag har alltid känt mig väldigt stolt över Elvira. Stolt över den hon är. Att hon är min. Att hon är vår. Visst är jag också stolt över allt hon har lärt sig hittills. Och även om det underlättar att hon faktiskt har börjat prata, att hon är fysisk och att hon har bra motorik, så är det sekundärt. Det kommer ju tids nog ändå. Och visst är jag stolt även över allt hon kan, men inte lika stolt som jag är över henne som person. Dock är ju färdigheterna en del av hennes person, men en liten. Men svaret blir nej, jag har aldrig känt någon sorg för det Elvira inte kan som jämnåriga vanliga barn kan.
Däremot har jag i vissa situationer tänkt på hur det skulle vara om hon inte hade DS. Till exempel att kunna resonera med henne vid en konflikt emellan oss. Eller att slippa säga nej hundra gånger innan det ger ett resultat. Och hur det skulle vara om den där busungen som finns i Elvira, som gör att man inte kan lita på henne, inte fanns där. Men de gånger som jag tänkt detta är de gånger då jag själv har brustit. Då jag har tappat tålamodet eller inte har haft humöret. Så de tankarna beror mest på mig själv och inte på att Elvira är Elvira.
Edit by Pappan://
Såg frågan, började på ett svar. Avbröt och inväntade Mamman.
Håller med, men förtydligar hur jag tänker. Elvira var/är vårt första barn. Vi vet inget annat. När Elvis kom blev vi imponerade av hans inlärningskapacitet och tänkte att ”oj, nu får Elvira sig en match”. Men nej. Även om Elvis snappar upp språk snabbare, klättrar fortare, hoppar högre… Så är Elvira den som lägger ribban. Begränsar detta Elvis? Nej, det ger honom mer. Han får lära sig på ett annorlunda vis än sina kompisar. Han får ”harva vidare” med samma fysiska utmaningar längre än sina kompisar. Kommer han bli ”bättre” av det? Jepp, övning ger färdighet. Kommer han bli rastlös av att vänta? Nepp, han hittar på så mycket annat under tiden….
Elvira kommer hela tiden ha nytta av Elvis framfart. Just nu är det väldigt tydligt vem som är storasyster och lillebror i vardagen, även om lillebror är längre fram än storasyster var vid samma ålder och jag är ganska säker på att det kommer hålla i sig. För Elvira ÄR Elvis storasyster oavsett balansgång, ordförråd, jonglering, cykling, bollspel eller vad det nu kan vara.
Jag vägrar jämföra Elvira med jämnåriga ”normalstörda”. Visst, de skjuter på samma tavla, men Elvira får använda lasersikte och träffar om inte lika, så bättre. ;)
//Pappan, just nu funktionshindrad i Kina.
Bra fråga Fia. En till fråga, någon?
Och jag som avslutade förra inlägget med en cliff hanger. Nu verkar det som om Viran funnit takten igen.
Elvira har alltid stortrivts på dagis, ja åtminstone från dag 3 eller så. Hon börjar vanligtvis dagen med ett högt -Hej, hej! i tamburen. Men det har inte varit sig likt sedan förra veckan, då hon kom tillbaka efter sjukdagarna. Hela veckan har hon suttit i knä och varit ledsen. Vi har lämnat en storgråtande tjej. Hon har till och med satt sig på rumpan i snön och vägrat att gå in. Sådana lämningar tär på föräldrasamvetet. Särskilt när de är nya bekantskaper.
Ingen har känt igen henne. Ingen har förstått vad som varit fel. Hemma har allt varit som vanligt. Jag har mina aningar dock. Det är nu hennes reaktion på nedskärningen kommit. Även om Viran inte har följt resursen hack i häl, så har hon ju alltid haft tillgång till henne när behovet infunnit sig. Så är det inte längre. Två eftermiddagar och hela fredagen är resursen på andra avdelningen. Tidigare har hon visat sig trygg med all personal. Men inte sedan förra veckan. Hon behövde sin resurs efter en lång hemmavistelse.
Lyckligtvis kommer personalens schema att göras om pga andra orsaker. Vi hoppas på en förändring som ger mindre tid för resursen på andra avdelningen. Idag var första dagen som Elvira lämnade personalens famn. Idag var hon i stort sett sig själv. Hoppas att det håller i sig.
Vi har märkt att Elvira blivit mer känslosam i andra avseenden också. Man får inte glömma bort den känslosamma utvecklingen. Vägen mot ökad medvetenhet. Lilla Viran, tänk om hon kunde berätta vad som är fel.
När har ni märkt av en känslosammare sida hos era barn? När och hur har de reagerat på förändringar?
Vilken tur det är att man har foton. Utan dem skulle jag inte alls kunna återuppleva det som varit. Jag glömmer så snabbt. Gamla människor kommer ihåg datum och årtal på de mest vardagliga skeenden i livet. Men det är annat med vår generation. Vi har inte tiden att reflektera över det som är. Vi lever på och många lever nog i framtiden, planerar för det som ska komma eller dit de vill. Jag är en av dem. Istället för att tänka på det som är nu och det som har varit.
När vi fixade och trixade med ombyggnationen blev det fel med mediaspelaren, filmer slutade att fungera och några bilder försvann även dom. Nu har teknikern lagat några. Bl a den här filmen. Det känns som en evighet sedan. Lilla goa Viran. Och de där skriket, det har hon kvar…
Det sista tipset vänder sig till de allra minsta eller de ”stora” som ingen har. Spegeln, den är Elviras bästa lekkamrat. Hon har vistats framför den i hela sitt liv skulle man kunna säga.
Från en början var hon nyfiken på vad som fanns i den eller på andra sidan om den. Spegelbilden lockade henne att resa nacken när hon låg på mage. Hon har lärt sig sitta, krypa och stå framför spegeln. Den har varit hennes bästa samtalspartner och det är där hon ”talat ut”. Vad som sagts/sägs är det bara Viran och spegelbilden som vet. Idag vänder hon sig till spegeln för att få bekräftat hur snygg och rolig hon är. Den är en viktigt del av utklädningsleken och det är framför spegeln det bjuds på det bästa spexet.
Spegeln får hänga med även i fortsättningen. Det finns planer på att hänga upp ett par romerska ringar framför. Det skulle fröken gilla.
Jag tror inte det finns ett bättre sätt att få kroppsuppfattning på.