Medan ni svarar på frågor (svara även ni som jag känner irl så statistiken blir någorlunda korrekt 😉 ) fortsätter jag att rapportera från Svenssonlivet med fler kromosomer. Igår tänkte jag presentera dagens, men hann inte så idag presenterar jag gårdagens. Fast  i Elvis fall blev gårdagens även dagens. Hängde du med? Kromosomer är det minsta problemet just nu. Så här,

 

Gårdagens/Dagens 3-åring, Albert Elvis Erik Snygg, Oh my God!
Han klär inte på sig sina ytterkläder så när jag hämtar är alla barnen ute och leker, men Elvis uppehåller sig i kapprummet. Igår när jag hämtade satt pedagogen uppgiven på en pall och Elvis klättrade på hyllor, pallar, låg på golvet och snackade strunt. ”Fröken” lämnade gladeligen över pallen till mig. Gick och hämtade mig en tidning och en kopp kaffe. Elvis han fortsatte klättra, tjattra, kräla och annat oväsentligt. Tillslut fick han gå hem utan ytterkläder. Jag trodde faktiskt att han skulle frysa och vilja klä på sig när vi lämnat skolgården. Men nej, han sprang hela vägen hem, nämnde inget om kylan, listig skit. Samma procedur utspelade sig idag, först när han gjorde utflykt till biblioteket med dagiskompisarna och sedan när vi skulle hem. Kylan bekommer honom inte. Vårt försök till gränsdragning känns ganska misslyckad fast kampen fortsätter för nästa gång får han inte följa med till biblioteket och vi har hotat med ipadförbud. Kommer det bita? Den som lever får se.

 

Gårdagens Cowgirl, Alice Elvira Viktoria Snygg. Valde kläder själv på morgonen, kom stolt ner för trappan och blev generad av vår beundran. Och som hon dansat med den klänningen. Inget trots för tillfället hos den damen, även om hon använder lillebrors ordförråd ”-Aldrig!”, lyckligtvis mycket snack och lite verkstad.

Och slutligen, vi har rörliga barn som ni ser.

En av godnattsagorna i kväll var Pinos dagbok som vi lånade på biblioteket. Barnen har läst boken flera, flera gånger. Både på dagis och hemma. De kan den utantill. Ikväll fick Elvis och Elvira turas om att läsa, en sida var, en åt gången. Det gick bra. Annars blir det lätt så att Elvis tar över när vi läser något tillsammans eftersom han får ur sig orden snabbare.

Boken består av tre-fyra ordsmeningar. Lagom långa för att komma ihåg och upprepa efter den som läser. Och med hjälp av bilderna kan barnen berätta/”läsa” Pino för mig. Perfekt ”språkträning” och på den nivån Elvira befinner sig nu.

Nu säljer även Hatten förlag Pino-böcker. Man kan också komplettera med teckenremsor att klistra in i boken. Praktiskt för den som läser för barnet och hjälper barnet att parar ihop ordbilden med tecknet. Fiffigt.

Pino har en egen webbsida. Böckerna är billigast hos Adlibris. Vill också passa på att tipsa om dataspelet. Enklaste enkla där man lär sig styra musen och klicka. Man måste få känna sig duktig också.

Jag klickade hem några böcker + en pysselbok ikväll och räknade samtidigt till 22 st olika titlar. Om bara Viran visste…

Det finns så många trösklar man ska över under småbarnsåren. När man står inför dem känns de jobbiga, som så många förändringar som är påtvingade. T ex när babyn ska börja äta puré och man måste släpa med sig burkar, skedar och hakklapp. Några månader därefter ska man sluta amma, ytterligare några månader senare ska barnet vänjas vid att sova själv. Så småning om kommer inskolningen på förskolan och rätt som det är är det dags för potträningen och att sluta sova middag.  Alla förändringar innebär ruckade vardagsrutiner och för en tid måste vi föräldrar vara konsekventa.

Och det är ju just det som är så svårt, att vara konsekvent. För att inte tala om att komma över den där tröskeln och sätta igång med förändringen. Förra sommaren hade vi ambitionen att Viran skulle pottränas. Det sprack efter en förmiddag, typ. I julas var planen att sluta sova middag. Det gick bra så länge det var lov. Väl tillbaka på dagis och med en vinter full av baciller sov hon som en stock efter lunch. Med all rätt.

Och så var det dags för ännu en sommar. Ambitionen med pottan fanns kvar men konsekvensen var som bortblåst. Men så kom augusti och vi föräldrar insåg att vi var på väg att misslyckas ännu en gång. Jag tog ner den där tjocka boken om barnets fem första år från hyllan och läste på om potträning. Vi insåg det vi hade känt på oss, att vi var alldeles för tidigt ute. Dagen efter började Viran själv att säga till när det var dags för nummer två. Som på beställning.

Den här sommaren tyckte vi också att det var dags att sluta med vanan att sova på dagen. Sommaren gick och vanan var inte bruten, knappt påbörjad för att vara ärlig. Det är ju jobbigt att gå upp före sex, men med handen på hjärtat så är det ju rätt skönt att få en timmas paus mitt på dagen. Elvira själv tyckte att det var en självklarhet att sova siesta.  Så för 10 dagar sedan kom vi tillbaka till dagis efter sommarledigheten med en tjej som mer än gärna sover middag. Igår var tredje dagen utan tupplur, på Elviras eget initiativ.

Jag vågar nog inte påstå att middagsluren är ett minne blott, men dessa exempel är så typiska för Elvira. Hon sköter förändringarna själv. Så var det när hon började gå, när hon slutade med välling, när hon började hålla handen och gå ordentligt bredvid. Det går inte att forcera något. Och det går ju faktiskt inte med något barn.

Barn gör när de är redo. Och när de är på humör. Så varför gör vi vuxna det så besvärligt för oss?

Vi började med att jag eller pappan ritade huvudet och Viran fyllde i accessoarerna; öga, öga, näsa, mun, hår. Nu får hon till gubben själv. Men ibland blir det bara virrvarr eller trassel. Länge, länge sitter hon uppkrupen i soffan med knäna som stöd för magnettavlan och ritar. Ritar, ritar, ritar. Ibland till det egna soundtracket ”Titta, gissa, vad kan det va…”. Det ser så mysigt ut.

Men den här gubben ritade hon med fingret på pappas (eg pappas jobbs) ipad. Förstås.

Han är ganska stolt.

Hur mycket tecknar Elvis?
Elvis första tecken kom när han var 1 år. Därefter kommunicerade han i huvudsak med tecken i 6 mån. När han var ca 18 månader började han prata och idag är han 21 månader och pratar en-två ordsatser. Han är en liten papegoja. Upprepar allt. Tecknen använder han fortfarande till i stort sett allt han säger. Han lär sig ständigt nya. Men han har också ord som han inte kan tecknen till.

Vi var spända på vad personalen på förskolan skulle säga när han började i januari. Elvis är ju ett kvitto på att tecken funkar. De är imponerade av hans tal och har också sagt att de tror att det beror på att han har stimulerats med tecken. Men jag kan inte säga hur  mycket det har sporrat dem att blir bättre själva. Alla barn på dagis tycker att det är kul med tecken, till och med femåringarna. Och snabbt lär de sig. Att det ska vara så svårt för oss vuxna…

Nu en fråga till er,
När slutade ditt barn att sova middag?