Schhhh…..
Barnen somnar i sina sängar, men kommer alltid in till oss. Vad hände? Elvira som alltid sov i sin säng. Elvis som aldrig sovit i sin säng. Det är bara att inse. Vi får fortsätta lyfta på täcket och hälsa välkommen i många år till. Och det är ju himla mysigt. Doften. Värmen. Huden. Sparkarna. …..Sparkarna? Nej, just det.
Som medpassagerare har jag svårt att slappna av. Är det inte jag som ligger på kanten och balanserar på höften, så är det Elvira eller Elvis som hänger över madrassen som om den vore pappas axel. Även om vi har en tjock och blåmärkesdämpande matta är det onödigt när någon ramlar i.
Visst, kan vi gå tillbaka med barnen till deras sängar, men vid nästa hamn kliver de på igen. Och visst kan vi ligga kvar i deras sängar med dem. Men deras sängar är jollar med ribbbotten och tunn madrass. Deras sängar är deras och inte min. Jag vill ha min. Så vad gör man?
Jo, vi hivade sänggaveln, pusslade ihop vår säng med ”turturduvesängen”, ni vet den som bara är 120 cm och som vi hade så himla mycket plats i när det begav sig för X antal år sedan. Pusslet blev en 3 meter bred säng. En säng från vägg till vägg. Det finns mycket plats. Ingen ligger på någon annan, allra minst jag och maken. Vi får ringa till varandra för att säga god natt.
Några dagar framöver är kaptenen bortrest i arbete, så nu har vi ännu mer plats. Och som ni ser utnyttjar barnen ytan väl. Jag tog bilden igår innan jag hoppade på. Innan jag trängde in mig emellan….
Vi får ge detta några nätter till innan vi utvärderar. Jag ser både för- och nackdelar.
Fördel:
1. Lite mindre störd sömn (om man lägger sig på avstånd)
Nackdelar:
1. Estetiskt helt galet med lite ”läger-med-övernattning-i-gympasal-känsla”. Â Tavlan hängde faktiskt fint avvägt över mitt sängbord tidigare.
2. Förlusten av närheten. Det är inte lika lätt att lukta i nacken eller märka när ett barn försvinner. Här om morgonen vaknade jag av att Elvira grät på nedervåningen. Hon hade klättrat upp på köksbänken, tagit ett knäckebröd och kom inte ner.
3. Ytan möjliggör ännu mer flexibilitet i sovpositioner, på tvären, upp och ned, härs och tvärs, längst bort, tätt inpå. Man vet inte var man har dem i aktern, i fören, på däck, i hytten.
Som sagt vi får se.
Ja, det kunde man ju tänka sig, att ett inlägg om sömn skulle bli så långt. Men så är det ju också så, att sömn engagerar oss småbarnsföräldrar mycket mer än börsen.
Pappan lagar köttfärssås och spagetti. Elvira och Elvis dukar.
Eftersom det är tabu att leva med ett barn med funktionsnedsättning så har vi suttit  inne och isolerat oss hela helgen ;-(
Knappast. I går, lördag, gick vi på musikteater. En föreställning om Bockarna Bruse. Det blev jobbigt att stå i kö och det var jobbigt att vänta på att det skulle börja. Men när teatern var i gång var Elvira uppslukad. Ibland var det läskigt och ibland roligt. När det var slut, var det slut för fort. Elvis som har sagan som favoritsaga och som brukar vyssas till visan var både spänd och uppspelt. Tänk att få träffa bockarna och TROLLET!
Söndagen tillbringades också ute i i offentligheten. På badhuset. Alltid lika uppskattad aktivitet. Elvira är lite försiktigare i vattnet, vill inte flyta själv och håller gärna en arm om halsen. Elvis håller sig flytande, hoppar från startpallen och ”dyker” dvs doppar näsan och luggen. Dagens framsteg var ändå att båda barnen åkte vattenrutschkanan själva.
Det blev en senare middag än vanligt idag och när vi satt där och tuggade som bäst kom vi på att barnen är verkligen vårt liv. Allt kretsar kring dem. Helgernas aktiviteter är allt som oftast det barnen vill eller blir glada av. Vid middagen förberedde vi barnen på att det inte fanns tid till lek utan det var tvättning och sänggång som gällde. Entusiasmen över  mutan att krypa ner i stora sängen och titta på film var lika stor hos de vuxna som hos de små. Och det är väl så det är. Är barnen glada är föräldrarna glada. De stunderna tar vi vara på.
Det finns så många trösklar man ska över under småbarnsåren. När man står inför dem känns de jobbiga, som så många förändringar som är påtvingade. T ex när babyn ska börja äta puré och man måste släpa med sig burkar, skedar och hakklapp. Några månader därefter ska man sluta amma, ytterligare några månader senare ska barnet vänjas vid att sova själv. Så småning om kommer inskolningen på förskolan och rätt som det är är det dags för potträningen och att sluta sova middag. Â Alla förändringar innebär ruckade vardagsrutiner och för en tid måste vi föräldrar vara konsekventa.
Och det är ju just det som är så svårt, att vara konsekvent. För att inte tala om att komma över den där tröskeln och sätta igång med förändringen. Förra sommaren hade vi ambitionen att Viran skulle pottränas. Det sprack efter en förmiddag, typ. I julas var planen att sluta sova middag. Det gick bra så länge det var lov. Väl tillbaka på dagis och med en vinter full av baciller sov hon som en stock efter lunch. Med all rätt.
Och så var det dags för ännu en sommar. Ambitionen med pottan fanns kvar men konsekvensen var som bortblåst. Men så kom augusti och vi föräldrar insåg att vi var på väg att misslyckas ännu en gång. Jag tog ner den där tjocka boken om barnets fem första år från hyllan och läste på om potträning. Vi insåg det vi hade känt på oss, att vi var alldeles för tidigt ute. Dagen efter började Viran själv att säga till när det var dags för nummer två. Som på beställning.
Den här sommaren tyckte vi också att det var dags att sluta med vanan att sova på dagen. Sommaren gick och vanan var inte bruten, knappt påbörjad för att vara ärlig. Det är ju jobbigt att gå upp före sex, men med handen på hjärtat så är det ju rätt skönt att få en timmas paus mitt på dagen. Elvira själv tyckte att det var en självklarhet att sova siesta. Â Så för 10 dagar sedan kom vi tillbaka till dagis efter sommarledigheten med en tjej som mer än gärna sover middag. Igår var tredje dagen utan tupplur, på Elviras eget initiativ.
Jag vågar nog inte påstå att middagsluren är ett minne blott, men dessa exempel är så typiska för Elvira. Hon sköter förändringarna själv. Så var det när hon började gå, när hon slutade med välling, när hon började hålla handen och gå ordentligt bredvid. Det går inte att forcera något. Och det går ju faktiskt inte med något barn.
Barn gör när de är redo. Och när de är på humör. Så varför gör vi vuxna det så besvärligt för oss?
Den här kategorin skulle kunna fylla bloggen. Det blir inte så. Men nu ska ni få höra något galet.
Elvis har sedan en tid sovit dåligt. Han vaknar och gallskriker, man får inte trösta, i bästa fall lyckas man stoppa in nappen utan att förvärra situationen. Efter en stund slutar han av sig själv. Vi har pratat om vad det kan vara. Vad händer i Elvis? Men vi har inte kommit fram till något annat än det klassiska, det är en fas.
Så, i måndags natt sov Pappan, jag och Elvis i samma säng som vanligt. Elvira kom in och hämtade mig. I samma veva satte Elvis igång. Jag sa till den sömndruckna pappan ”- Du måste bulla upp med kuddar så att han inte rullar över kanten”. Skyndade mig till Elviras rum så att hon inte skulle bli pigg. Pappan uppfattade mina ord som ”-Du måste se över Elvis affärsidé”. Detta förföljde sedan pappan under natten. Resonemanget gick något i stil med, Vad menar hon? Det här är ju galet. Hur ska jag få ordning på hans affärsidé? Som dessutom är väldigt dålig, han skriker ju bara! Hur kan man låta Elvis ha internationella affärshemligheter? Det är ju inte konstigt om han är stressad och inte kan sova bra om natten. Hur ska jag städa upp i denna röra?
Vi skrattade gott åt detta på morgonen.
På tisdagnatten var det min tur att spekulera. Pappan sov med Elvira och jag med Elvis. Han började gråta. Inte riktigt vaken försökte jag få tyst på honom. Då kom jag på att Elvis fått dela ett arv med en massa avlägsna tyska släktingar. Den avlidne var svensk och därför hade ansvaret lagts på Elvis som ju var den enda svenska arvtagaren. Resonemanget gick, Hur kan man lämna detta ansvar hos en 1 1/2 åring? Han kan ju inte ens läsa, knappt räkna till tre. Det är klart att han mår dåligt av att förvalta detta. De vuxna ska nog få veta hut. Så här kan det inte fortsätta.
Vi skrattade gott åt detta på morgonen. Men inte har vi blivit klokare. Och visst är det tur att man inte fattar några viktiga beslut på natten, vanligtvis. Och visst är det märkligt vad som vävs in i våra drömmar. Och vilka långa tankegångar man kan ha fast att man inte är vaken. Och vad kallas det där stadiet mellan vaket och sovande tillstånd? Var befinner vi oss då?
Brukar ni känna att ni upprepar er?
Det är en känsla jag haft sedan slutet av januari. Och det är inte bara en känsla. Det är bara att bläddra i arkivet här till höger så får jag det bekräftat. Jag upprepar mig. Går på repeat. Eller shuffle om du vill, ämnet är ju ändå det samma. Söt och Snygg har blivit en sjuk blogg. Nej, jag menar sjukblogg. Eller, ja varför inte, en sjuk blogg. Helt sjuk.
Elvira stackarn är sjuk igen. Två veckor efter öroninflammationen. Och det är de där kräkningarna igen. Det är så synd om henne. Hon hinner bara komma ikapp från en sjuka så slås hon ner igen. Man är ju lite extra blödig som förälder.
För att strö extra salt i såret så skulle den här mamman och pappan haft barnvakt, gått på filmfestival, sovit borta, och fått sovmorgon. Barnen skulle fått träffa morfar och morbröder, bara det liksom. Det har ju blivit värsta lyxen att få träffa övriga familjen i dessa sjuka tider.
To be continued.
