Elvis undrar om man får säga ”shit my God!” och ”oh my shit!”. Får man? Tydligen får man inte för fröken. Jag blev lite tveksam. Jag menar, vad kan man göra när en fyraåring pratar engelska annat än att le. Men de svenska svordomarna är strängt förbjudna, så det borde ju vara lika för alla.

Elvira hon frågar inte, hon bara gör. ”Dumma dig!” har bytts ut till ”Dumma skalle!” Det kommer till pass i alla situationer och ni skulle se den spända blicken, rynkorna på den lilla näsan och den lite spända munnen. Riktigt sött både vid tandborstning och hårborstning. Men med många små pussar i nacken suddar man lätt ut den sura minen. Det är ju för väl.

 

Pappan lagar köttfärssås och spagetti. Elvira och Elvis dukar.

Eftersom det är tabu att leva med ett barn med funktionsnedsättning så har vi suttit  inne och isolerat oss hela helgen ;-(

Knappast. I går, lördag, gick vi på musikteater. En föreställning om Bockarna Bruse. Det blev jobbigt att stå i kö och det var jobbigt att vänta på att det skulle börja. Men när teatern var i gång var Elvira uppslukad. Ibland var det läskigt och ibland roligt. När det var slut, var det slut för fort. Elvis som har sagan som favoritsaga och som brukar vyssas till visan var både spänd och uppspelt. Tänk att få träffa bockarna och TROLLET!

Söndagen tillbringades också ute i i offentligheten. På badhuset. Alltid lika uppskattad aktivitet. Elvira är lite försiktigare i vattnet, vill inte flyta själv och håller gärna en arm om halsen. Elvis håller sig flytande, hoppar från startpallen och ”dyker” dvs doppar näsan och luggen. Dagens framsteg var ändå att båda barnen åkte vattenrutschkanan själva.

Det blev en senare middag än vanligt idag och när vi satt där och tuggade som bäst kom vi på att barnen är verkligen vårt liv. Allt kretsar kring dem. Helgernas aktiviteter är allt som oftast det barnen vill eller blir glada av. Vid middagen förberedde vi barnen på att det inte fanns tid till lek utan det var tvättning och sänggång som gällde. Entusiasmen över  mutan att krypa ner i stora sängen och titta på film var lika stor hos de vuxna som hos de små. Och det är väl så det är. Är barnen glada är föräldrarna glada. De stunderna tar vi vara på.

Här om dagen skrev jag om en känsla som trängde undan orden. Idag gav Elvira utlopp för en annan känsla som framhävde orden. Hon var så himla förbannad.

Den här gången var det hämtning på förskolan. Svettiga gick vi ut genom entrén efter brottningsmatchen med ytterkläderna. Elvis och Elvira sprang ut på gården och började klättra i en snöhög. Jag lät dem leka en stund. När Elvira hittade ett ställe på snöhögen som möjliggjorde en rymning över staketet var det dags att bryta upp. Och arg blev hon, och det kan man ju förstå. Att gå misste om en sådan chans till frihet.

Brottningsmatchen fortsatte för att komma ner från snöhögen och för att gå åt rätt håll. Elvira hamnade i foten av en annan snöhög. Där och då hade vi en dialog vi aldrig haft förut. En dialog full med rent uttalade ord, tidsbegrepp och upp till sex ord i samma mening. Situationen var lika frustrerande som underbar.

M  -Kom nu Elvira
E  -Jag vill inte!
M  -Jo nu ska vi gå hem
E  -Jag vill inte alls gå hem!
E  -Jag vill leka ute
M -Du får leka ute i morgon
E  -Vill inte leka ute i morgon
M  -Jo
E  -Vill leka ute NU
M  -Nej, nu måste vi gå hem
E  -Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte……

Det finns så många trösklar man ska över under småbarnsåren. När man står inför dem känns de jobbiga, som så många förändringar som är påtvingade. T ex när babyn ska börja äta puré och man måste släpa med sig burkar, skedar och hakklapp. Några månader därefter ska man sluta amma, ytterligare några månader senare ska barnet vänjas vid att sova själv. Så småning om kommer inskolningen på förskolan och rätt som det är är det dags för potträningen och att sluta sova middag.  Alla förändringar innebär ruckade vardagsrutiner och för en tid måste vi föräldrar vara konsekventa.

Och det är ju just det som är så svårt, att vara konsekvent. För att inte tala om att komma över den där tröskeln och sätta igång med förändringen. Förra sommaren hade vi ambitionen att Viran skulle pottränas. Det sprack efter en förmiddag, typ. I julas var planen att sluta sova middag. Det gick bra så länge det var lov. Väl tillbaka på dagis och med en vinter full av baciller sov hon som en stock efter lunch. Med all rätt.

Och så var det dags för ännu en sommar. Ambitionen med pottan fanns kvar men konsekvensen var som bortblåst. Men så kom augusti och vi föräldrar insåg att vi var på väg att misslyckas ännu en gång. Jag tog ner den där tjocka boken om barnets fem första år från hyllan och läste på om potträning. Vi insåg det vi hade känt på oss, att vi var alldeles för tidigt ute. Dagen efter började Viran själv att säga till när det var dags för nummer två. Som på beställning.

Den här sommaren tyckte vi också att det var dags att sluta med vanan att sova på dagen. Sommaren gick och vanan var inte bruten, knappt påbörjad för att vara ärlig. Det är ju jobbigt att gå upp före sex, men med handen på hjärtat så är det ju rätt skönt att få en timmas paus mitt på dagen. Elvira själv tyckte att det var en självklarhet att sova siesta.  Så för 10 dagar sedan kom vi tillbaka till dagis efter sommarledigheten med en tjej som mer än gärna sover middag. Igår var tredje dagen utan tupplur, på Elviras eget initiativ.

Jag vågar nog inte påstå att middagsluren är ett minne blott, men dessa exempel är så typiska för Elvira. Hon sköter förändringarna själv. Så var det när hon började gå, när hon slutade med välling, när hon började hålla handen och gå ordentligt bredvid. Det går inte att forcera något. Och det går ju faktiskt inte med något barn.

Barn gör när de är redo. Och när de är på humör. Så varför gör vi vuxna det så besvärligt för oss?

Brukar ni känna att ni upprepar er?

Det är en känsla jag haft sedan slutet av januari. Och det är inte bara en känsla. Det är bara att bläddra i arkivet här till höger så får jag det bekräftat. Jag upprepar mig. Går på repeat. Eller shuffle om du vill, ämnet är ju ändå det samma. Söt och Snygg har blivit en sjuk blogg. Nej, jag menar sjukblogg. Eller, ja varför inte, en sjuk blogg. Helt sjuk.

Elvira stackarn är sjuk igen. Två veckor efter öroninflammationen. Och det är de där kräkningarna igen. Det är så synd om henne. Hon hinner bara komma ikapp från en sjuka så slås hon ner igen. Man är ju lite extra blödig som förälder.

För att strö extra salt i såret så skulle den här mamman och pappan haft barnvakt, gått på filmfestival, sovit borta, och fått sovmorgon. Barnen skulle fått träffa morfar och morbröder, bara det liksom. Det har ju blivit värsta lyxen att få träffa övriga familjen i dessa sjuka tider.

To be continued.