Elviras öron och språkstimuleringen på förskolan har ju varit två återkommande ämnen här på bloggen, ibland många andra förstås. Men det var länge sedan jag följde upp och rapporterade till er som kanske följt detta lite närmare.
Jag börjar med det sötaste, öronen. Idag var vi och träffade audionomen. Han håller koll så att rören sitter där de ska och att det inte finns vax som kleggat igen dem. Är det som det ska anses Elviras hörsel vara normal. Och så var det idag. Vaxet åkte väl ut förra veckan kan jag tänka. Audionomen tyckte Elvira var stor nog att göra ett hörseltest efter instruktioner. Hon har aldrig tidigare gjort det och de hörseltest vi har gjort, BOEL, OAE och hjärnstamsaudiometri har ju alla gett olika resultat, men det vet ju ni så som jag tjatat om det tidigare. Så idag byggde hon en pyramid av plattor som träddes på en pinne efter varje pip och klappade händerna på begäran, fast att tanten som bad henne göra det var långt bort i korridoren. Hon fick godkänt, men slapp OK-stämpeln bak i rumpan. Den hade i och för sig klätt henne, då övriga kroppen är täckt av bläck efter en liten busaktion i helgen.
Förskolan. Det har gått fem månader sedan jag bad om handledning till förskolans pedagoger för första gången. Först förra veckan träffade jag den talpedagog som ska handleda personalen och träffa Elvira då och då för att ”jobba”. Samarbetet mellan talpedagog och pedagoger påbörjades efter årsskiftet. Tänk att det ska ta sådan tid, många kockar – många sjukdagar – många inställda möten. Det är ju bra att veta till nästa gång. Man ska ligga före behovet helt enkelt. Gärna några månader före. (Är det någon av er som kan se in i framtiden kan ni väl höra av er. Jag kommer nog att behöva era tjänster.) Jag är jätteglad för den hjälp Elvira och pedagogerna nu får och har fullt förtroende för talpedagogen. Tänk vad skönt att någon annan ställer krav för mitt barns räkning.
Men tro inte att det går som en dans. Elvira dansar i otakt just för tillfället. Men det får jag berätta om i morgon för nu måste jag sova. Mammor måste faktiskt det ibland.
Idag var det dags. Kl 07 infann vi oss på barnkliniken, kl 8,15 sövdes hon och kl 10.30 kom de och hämtade mig i väntrummet. Då hade jag lagt boken åt sidan för länge sedan, bläddrat i de tidningar som var något att ha och upprepade gånger tittat på klockan för tätt för att visarna skulle hunnit flytta sig. När vi väl fick återse varandra var det en förtvivlad liten Elvira som låg i sin säng omgärdad av en massa personal. Och mitt i det skulle jag lyssna på vad läkaren hade att rapportera.
Det hade gått bra, rör brukar tydligen gå på några minuter att sätta in, men inte i Elviras trånga öron. Där var det trixit. Dessutom var det mycket vax, surprise! Och så visade det sig att hon hade öroninflammation på vänster öra. Stackars Viran! Vi har noterat att hon hållit handen vid käken når hon ätit, men vi trodde att hon upptäckt att den rör sig när man tuggar. Så var det alltså inte. Då har vi ännu en erfarenhet av en en sjuk dotter som inte verkar sjuk. Hörselprovet får vi svar på längre fram.
På eftermiddagen har vårt sjuka barn sprungit runt och busat med lillebror och ätit bacon, ägg och stekt potatis till lunch samt köttfärssås och spagetti till middag. För att hon skulle vila som doktorn ordinerade blev det till att titta på Pippi på de sju haven. Pippi är det enda som får den jäntan att sitta still just nu.
