Elvira trivs som fisken på dagis. Har haft tre toppendagar på rad dvs inte sovit lika mycket, ätit bra och lekt. Favoriterna är studsmattan (att klättra upp och ner), bondgården (leka med grisen och kossan), spegelväggen (att charma sig själv) och docksängen (att klättra upp och sitta i den). Hon gallskriker när man går, men glömmer varför i nästa sekund då föräldern är borta.
Pappa trivs som fisken på jobbet. Har haft utvecklingssamtal med cheferna. Favoriterna är kaffemaskinen (kasst kaffe, men en anledning att lämna kontoret), MacBook Pro (det bara funkar) och det ny-rensade kontoret (vik lagerlokal under föräldraledigheten). Han går upp tidigt på morgonen och glömmer att han egentligen är morgontrött.
Mamma trivs som fisken i hemmet. Är åter hemma efter 30 timmars bortavaro pga konferens. Favoriterna är köket (det enda rummet som är fullt möblerat), familjemedlemmarna (himla skönt att bara vara) och möjligheterna (många planer, dock begränsade resurser). Hon suckar över dammet men är för lat för att torka bort det.
Fabian är klar med frukosten på dagis och ser sig omkring.
”Alla har ätit färdigt nu utom Elvira, hon är bara gullig”
Jag har ju förmånen att få hämta Elvira varje dag. När jag kommer serveras mellanmålet och alla barn sitter vid sina platser och äter.
Min blick söker sig genom bokhyllan som står i synfältet och genom gluggarna kan jag se bordet där Elvira sitter. Jag rundar bokhyllan och säger -hej, hej! Elvira upptäcker min röst och vänder blicken mot mig. Ett stort leende får jag som svar. Där sitter hon med de andra barnen och äter banan eller slickar smöret av knäckemackan med toffsarna på svaj och med kladdiga kinder.
Det är nästan så att jag inte känner igen henne. Jag ser henne med andra ögon, i den miljön blir hon en annan. Ett mycke större barn än den lilla tjej vi har hemma.
Och just då väller den mäktiga tycka-om-känslan upp till ytan. Den känslan som alltid finns där, men som vid olika tillfällen sköljer över en som en våg.
Bra tolkning av debatten som drivs i media, och vissa debattörers kunskapsnivå.
Har jag sagt att det är härligt med förändring? Oftast har faktiskt både positiva och negativa förändringar något gott med sig (i längden). Nu har det skett ännu en. En positiv.
Äntligen… Jag har räknat ner, jag har planerat och tänkt snart, snart, snart. Och i går var det snart. Min första dag på 75%. Nu får jag ge mig av, lämna skrivbordet och kvar sitter de andra. Ha!
Lustigt var att jag skulle ju få så mycket tid helt plötsligt, trodde jag. Men efter en dag så inser man att de där minuterna räcker precis till att hämta Viran, komma hem, laga middag och sedan är allt som vanligt igen. Kvällen är där. Men skönt är det.
Jag vet faktiskt inte vad som skulle kunna motivera mig att vara mer borta från mitt barn än vad jag nödvändigtvis måste. Varför ska jag sitta där när jag kan vara med Viran? Där är där man inte är och här är där man är, som de kloka myrorna och elefanterna sa.
Nu börjar nedräkningen till nästa förändring. Föräldraledigheten…
