Kick

Jag har ju förmånen att få hämta Elvira varje dag. När jag kommer serveras mellanmålet och alla barn sitter vid sina platser och äter.

Min blick söker sig genom bokhyllan som står i synfältet och genom gluggarna kan jag se bordet där Elvira sitter. Jag rundar bokhyllan och säger -hej, hej! Elvira upptäcker min röst och vänder blicken mot mig. Ett stort leende får jag som svar. Där sitter hon med de andra barnen och äter banan eller slickar smöret av knäckemackan med toffsarna på svaj och med kladdiga kinder.

Det är nästan så att jag inte känner igen henne. Jag ser henne med andra ögon, i den miljön blir hon en annan. Ett mycke större barn än den lilla tjej vi har hemma.

Och just då väller den mäktiga tycka-om-känslan upp till ytan. Den känslan som alltid finns där, men som vid olika tillfällen sköljer över en som en våg.

Etiketter: ,
torsdag, 2008-4-03 · Wow! 4 kommentarer »

  • Farfar

    Tänk så små saker det behövs, men oj vad det värmer. Det är de här härliga ögonblicken som etsar sig fast i minnet. Dessa händelser kommer man ihåg för resten av livet och blir lika varm i kroppen varje gång.
    Viran är en goding. Hon är lyckligt lottad med så underbara föräldrar. Ja jag är part i målet.
    Kramar

  • Åsa

    Visst får man lägga band på sig, så man inte rusar fram och kastar sig över dem samt överröser dem med pussar. För då skulle hela melliset vara förstört, för samtliga kring bordet.

    Det där är en känsla som kommer att finnas kvar lääääänge, för ens barn har man svårt att se som stora och självständiga.

    Kram och trevlig helg!!

  • http://www.christinamolin.wordpress.com Christina

    Visst ser de stora ut bland alla ungar! O det är galet vad mycket de lär sej pa dagis, och hur lite mat vincent slänger pa golvet…

  • Mamma

    Ha ha, Elvira slänger maten på golvet där med. Jag ser fram emot när det inte är kul längre….(kul för Elvira alltså)