Elvis tror att om man blundar kommer man inte med på bild. De sitter i trappan och delar upp
godis emellan sig. Godis som vi skulle spara till monster på oväntat besök.
Vi hade pappan hemma några timmar innan han skulle resa iväg på nästa jobb. Då passade mamman på att få sovmorgon (för alla skull), köpa vinterskor (för barnen skull), fylla på kylen (för mössens skull) och besöka IKEA (för allas skull).
På eftermiddagen när tiden egentligen var mer än vad klockan visade sjönk energin och ljudnivån med den. Varning, varning!
Så vi satte igång och göra frökakor till fåglarna. Vi tog 13 dl frö till 500g fett, det blev mycket ”smet”. Så mycket så att vi inte hade formar till allt.
Smält kokosfett i en kastrull
Blanda ner frömixen i det smälta fettet
Häll upp smeten i pepparkaksformar
Låt kakorna stelna
Pressa ut kakorna ur formarna
Gör hål för snöre
Voila!
Asså detta känns minsta sagt lite ovant. Klockan är 18:15 och jag sitter och tittar på Go kväll och dricker Baileys med is. Som om jag vore 60 år, hade all tid i världen och vuxna barn. Men som ni förstår har jag inte en stickning i handen utan en dator.
Jag har just burit upp de sovande barnen till sina sängar. De somnade med öppna smuliga munnar och med högerhänderna kvar i chipsskålarna. Vilken tur att vi gjorde allt lite tvärt om i eftermiddag. Att vi tog ett avlusande* bad före middagen och att vi bytte ut middagen mot kräm och att vi började fredagsmyset redan klockan 17.
Jag hade på känn att det skulle sluta så här när Elvira låg på alla fyra i en lervattenpöl och Elvis stod 25 meter bort på skolgården och storgrät för att han inte hittade en tillräckligt lång pinne.
Hej fredagkväll! Vad ska vi hitta på? Ska vi ta Kulturnyheterna, Regionala nyheter och Engelska trädgårdar när vi ändå är i farten?
*Det har kommit ett nytt lusmedel som lössen inte blir resistenta mot. En olja som gör att lusen inte kan andas, ett schampoo som bara ska verka 15 min. I dag kunde jag inte hålla mig längre. Utan körde i förebyggande syfte, ifall att. För lagom som man trodde att faran var över skickades tre barn hem i veckan. Andra tips på att slippa löss är att låta håret vara smutsigt och ha i balsam i torrt hår, då får de inte fäste.
Varför äta filen i frukostskålen när man kan passa på att hälla upp i gjutjärnsgrytan
när mamma gör annat? Det är idérikedomen och initiativförmågan som räknas, inte sant?
Ja, inte vet jag om jag kvittrar som en fågel när klockan är 05:30 och första barnet sätter sig upp i sängen. Om det är Elvira som vaknar först inleder hon med att ställa frågan -Morgon nu? och ingen kan bli gladare än hon för ett jakande svar. Hon ska ur sängen så fort som möjligt. Fånga dagen, pang på det bara. Om det är Elvis som vaknar först är det två alternativ, antingen är han sur och kinkig eller hur gullig som helst. Allra oftast vaknar Elvis hur gullig som helst, kryper nära, klappar mig på kinden och delar även ut en morgonpuss. Så visst händer det faktiskt att jag bjuder på en sång, åtminstone inombords tyst för mig själv.
Men visst är det imponerande hur snabbt man går från zombie (kl 06:00) till duracell (kl 07:15) till gruppbefäl (kl 07:45). Klockan har sådan makt över oss vuxna, för visst är det inte bara över mig?
Barnen gör sig ingen brådska. Varför skynda sig när man kan läsa en god bok?
Och varför bara läsa en om det finns tjugo?
På något sätt lyckas vi att komma iväg var och en på sitt, dagis och jobb. När vi sedan ses igen på eftermiddagen är det samma visa men bakvänd. Mamman hon går från gruppbefäl (kl 16:00) till duracell (kl 17.30) till zombie (kl 19:30).
Det är inte konstigt egentligen att dagen slutar som den börjat, med detta tempo. Barnen somnar lika effektivt som de vaknar. Det räcker att sätta dem i varsin fåtölj framför tv:n efter middagen så är inte John Blund långt borta. Elvira frågar -Morgon nu? när hon får ett nekande svar drar hon upp axlarna och flinar, som om hon nästan lyckades att luras.
Zombin håller sig vaken ett tag men det är precis det, nätt och jämt.
Var kan detta vara?
Jo, i Globen. Jag var där med min ena bror för en vecka sedan. Han hade två biljetter till Glada Hudik-teaterns uppsättning Elvis och jag fick den ena!
I sex år har de kört. I fyra år har de turnerat land och rike runt. Totalt 170 000 sålda biljetter! Denna framgångssaga avslutades med tre finalföreställningar i Globen och som tur var fick jag äntligen se den. I sista stund.
Är det inte häftigt? Tänk att alla dessa människor, 170 000, har gått för att se utvecklingsstörda spela teater. Vi har haft en diskussion på jobbet om det är lyteskomik eller ej. Jag är fast bestämd att så är det inte. Jag är ännu mer bestämd efter att ha sett föreställningen. Som publik skrattar man åt skämten, ganska enkla och dråpliga sådana, precis på samma sätt som man imponeras av vissa skådespelares sång, både finstämd och rock ´n rollig. Föreställningens självklara budskap var att det inte är fel att vara annorlunda. Att alla är bra på något. Att alla är lika viktiga.
Åh vad jag är glad åt denna teater. Ni förstår, den attitydförändring som Pär Johansson och hans gäng bidragit med under dessa år sopar kanske banan för nästa generation. Åtminstonde hoppas jag innerligt att det blir så. Att vi förvaltar värdet av detta på bästa sätt.
Förra veckan fick teatern även ta emot Kunskapspriset i kategorin Folkets pris. De konkurrerade ut nominerade som Bolibompa och Dick Harrison. 10 000 hade röstat och priset delades ut av Kronprinsessan.
Jag hoppas att jag kan berätta för Elvira när hon är vuxen att ”när du var liten fanns det en teater som fick uppmärksamhet bara för att de hade utvecklingsstörda spelandes huvudrollerna” och hon kommer tycka att det är lika besynnerligt som jag tyckte då min pappa berättade historien om när en neger kom till byn när han var liten.
Varför fascineras av något så alldagligt liksom?
Och så måste jag ju avsluta med ett skämt från föreställningen, ni har säkert hört det förut. Jag hade dock inte gjort det. Inte den här varianten i alla fall.
Två bananer var ute på promenad, den gröna bananen sprang och gömde sig bakom ett träd. När den gula bananen gick förbi så skrämde den gröna bananen den gula bananen. Då sa den gula bananen, – Gud vad du är omogen! 
Var den du är, alla andra finns redan!
De här två är bästa (o)vänner. Åh vad jag är glad att de har varann.
Jag glömmer som vanligt att vrida på telefonen när jag filmar….
Nu är det egentligen alldeles för sent för att vi ska orka med morgondagen. Men imorgon är en annan dag som en man sjöng när vi var unga 
Nu är brevet i stort sett klart. Ska bara på till slutklämmen. Är det någon som vill läsa Läroplanen för förskola finns den här.
Och som reflektion på Uppdrag Gransknings program av Pär Johansson håller jag med Abbes pappa. Vad var UG:s motiv till att sänka Pär? Hoppas verkligen inte att programmet förstör allt det fina och alla attitydsförändringar som teatern och Pär faktiskt har åstadkommit.
Här är Pärs eget svar på tal.
Nu slutar jag länka och går och lägger mig. God Natt.
Via facebook fick jag nys om denna fantastiska historia. Jag vill dela den med er.
Nu ska jag ägna kvällen åt att skriva ett brev till rektorns chef. Och sedan ska jag se om Juholt har något gemensamt med Johansson. Uppdrag granskning granskar Glada-Hudik teaterns grundare Pär Johanssons ekonomi ikväll kl 20.00.
Visst är det lustigt det där beteendet att när man har pengar då är man rädd om dem och vill gärna ha mer, men när man är oförmögen utan att vara fattig, då är pengar nästan sak samma. Ungefär som när man nyss fått löning då hittar man inget man vill ha, men i slutet av månaden när pengarna börjar ta slut då faller ögonen på alla möjliga ting som just då verkar oumbärliga.
Jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva. Jag har frågat pappan också, han vet inte heller. Men jag tror att det var ett bra möte. Vi fick framföra vår kritik, de vet var vi står. Och personalen står på vår sida. Rektorn får stå själv på den andra.
Men att det ska vara så märkligt. Att man ska linda in saker istället för att krasst säga ”Vi har inte pengarna längre” eller ”Vi måste lägga pengarna på annat” så säger man ”Vi tycker att Elvira ska ha tillgång till alla i personalen”, ”Alla ska finnas till för och känna Elvira”. Och det låter ju som en fin tanke. MEN så är det ju redan, sedan 18 månader tillbaka. Det förstod inte rektorn. Trots att vi alla påpekade att all personal på avdelningen har haft egen tid med Elvira. En har ansvarat för rollek, en annan för spel, en annan för utflykter osv. Allt för att stimulera socialt samspel. Alla har dokumenterat, alla har utvärderat, alla har gjort det jättebra. Alla har gjord det eftersom medlen har funnits. Nu ska man alltså fortsätta på samma sätt men med en person kort men med samma antal barn.
Här rycker man bort mattan under Elviras fötter när hon har 8 månader kvar av sin förskolevistelse. I rena pengar handlar det om en halvtidstjänst. Men för att kompensera detta tar man nu istället in en specialpedagog som ska ge personalen verktyg för att planera verksamheten utefter de nya förhållandena. Man kommer också behöva ta in vikarier för att vår resurs ska få sin planeringstid. Så frågan är om man inte är dumsnål i längden.
Hur som helst så har man svikit Elvira. Nu tar vi vecka för vecka och ser vi att det inte blir bättre får vi ta skollagen i ena handen och megafonen i den andra. Som om man inte hade annat att göra.
Dagen jag skrev om här. Vi ska ha möte med förskolan. Dessa möten har tidigare varit trevliga, men idag tror jag att det blir en annan stämning och framför allt en annan ansträngning.
Jag vill inte smutskasta förskolan för den är toppen och personalen gör ett fantastiskt jobb. Men det ska blir riktigt intressant att höra rektorns förklaring till varför inte vi får någon information om vilka förändringar som gjorts på personalsidan den här terminen. Kanske är det fortfarande oklart, t o m personalen verkar osäkra i frågan. Ett är då säkert. Vi har hört från personalen att man har dragit ner på Elviras resurs från 100 % till 40 %. Personalen har även bjudit in rektorns chef till mötet. Det senaste är nämligen att ordern kommer från henne och det låter ju rimligt. Men VARFÖR informerar ingen oss?
Hur som helst, mer lägligt än så här kunde det inte bli. Att vår lokaltidning idag publicerar en artikel om hur pengar till barn i behov av extra stöd fördelas och till vilka de tilldelas. Jag citerar de två sista styckena i artikeln
– Rektorn kan aldrig säga ”Vi fick inga pengar så vi kan inte hjälpa ditt barn”, säger Bodil Mellgren.
– Som förälder ska man inte behöva fundera över var pengarna kommer ifrån. Det åligger verksamheten att ge barnet stöd oavsett om de får extrapengar eller inte.
Önska oss lycka till.
High five i rutschkanan
Här njuter vi lördagen. Vi stryker lite, vi busar lite, vi cyklar på utflykt lite, vi fikar lite, vi handlar lite, vi äter lite godis. Vi tar dagen som den kommer. Det är så skönt att vi än så länge inte har en massa fritidsaktiviteter och tider som ska hållas på helgerna. Ändå tycker jag att helgerna ändå är planerade på ett eller annat sätt. Men den här helgen är vi här och nu.
Just nu sitter tjejerna med varsin dator i vardagsrummets fåtöljer och killarna ritar och lagar mat i köket. Visst är det härligt med helg?
Den som kan hitta rätt med hjälp av denna är begåvad
Elvis har snöat in på att rita kartor. Och Elvira sitter här bredvid mig och kollar YouTube-klipp med småtjejer som sjunger i Talangprogram, favoriten är 4-åriga Kaitlyn från ”America”.
Trevlig helg!