Idag var det återbesök på öron. Ni har inte fått höra om vår torsdag. Det var en torsdag i sitt eget slag. Det var då vi var till öron första gången.
Elvira skulle på årskontroll hos hab-läkaren. Ett 30 minuters besök som inte skulle kräva någon större ansträngning. Eftersom vi skulle åka bil från dörr till dörr avstod jag en konflikt och lät Elvira bestämma att hon skulle ha sina för stora gummistövlar utan raggsockor istället för vinterskorna. Vi tog också endast med oss enkel-sulkyn, i nödfall, om Elvis skulle somna.
10.30 var tiden vi skulle vara där. Vi kom i tid men när jag svängde in på parkeringen till hab sov båda barnen. De fick väckas vilket resulterade i att Elvis blev kinkig. In på hab traskade vi, jag och mina sjuka, snoriga och ögoninfekterade barn. Läkaren tog emot och Elvis grinade i stort sett hela tiden. Besöket slutade i att jag fick en remiss till öron i min hand. Jag skulle åka direkt dvs med trötta och hungriga barn med för stora skor och en enkel-sulky. På vårt sjukhus är det långa avstånd för en tre-åring. Kl 12 var vi på öron och vi fick en jourtid till kl 13. Så iväg till en annan byggnad för att köpa korv i kafeterian. Sedan tillbaka till föregående byggnad och där, p g a förseningar, 45 min i väntrummet/korridoren/undersökningsrum/och gud vet vilka andra rum som ungarna sprang in i medan vi väntade. De löpte amok. Underhållande tyckte både personal och väntande patienter. Tröttsamt tyckte mamman för det var nog åt mig de skrattade mest, åt minstonde kändes det så.
Efter fyra timmar på vift, begav jag mig till slutstationen, apoteket (i en annan byggnad), med recept på penicillin. Till sällskap hade jag två supertrötta barn och en sittplats samt ett par för stora stövlar som inte ville sitta på. Och tålamodet hade jag tappat någonstans i korridoren uppe på öron.
Väl hemma, när barnen sov sött i sina sängar med smutsiga strumpor och byxor efter att ha dammtorkat landstingets golv sjönk det in. Vad var vi just precis med om? Jo, att få penicillin än en gång, utan en säker diagnos på öroninflammation. Anledningen till återbesöket idag var att vi under helgen skulle köra med örondroppar så att vaxet som satt ivägen för sikten skulle mjukas upp och tas bort, så att trumhinnorna kunde undersökas.
Till saken hör också att vid besöket hos hab-läkaren diskuterade vi just detta. Att vi så många gånger varit på hälsocentralen, öron och barnkliniken med en sjuk Elvira och inte fått en klar diagnos, vilket i sin tur resulterar i ett brett och starkt pencillin som tar död på bakterier både i luftvägarna och i öronen. Den enda ledtråden till infektion är oftast den höga sänkan. Och den är tydligen inte helt tillförlitlig enligt hab-läkaren, eftersom vissa kan ha högre sänka än andra, och då särskilt en liten tjej vars immunsystem rusar i taket för att bekämpa minsta lilla bacill. Hab-läkaren tyckte att vi skulle kräva grundligare undersökningar nästa gång. Nu blev det inte så den här gången.
Den här gången fick vi ”bara ” Kåvepenin. Och idag på återbesöket kunde man ändå inte få bort vaxet längst in, så vi vet ändå inte om hon har haft en öroninflammation. Men kuren tar slut i morgon och Elvira är i stort sett frisk (hennes ögon är mycket finare än våra). Så en viss nytta kanske medicinen har gjort. Men tänk ändå, om vi har tvingat i vår lilla tjej den där äckliga medicinen under fasthållning helt i onödan.
Vi får hoppas att det blir som vår kloka läkare tror. Att nästa säsong har hon haft de där virusen man ska ha före tre års ålder. Nästa säsong har hon byggt upp sitt immunförsvar och kommer att stå emot bacillerna som cirkulerar på förskolan bättre.
”God natt sov så gott, vi syns i morgon”
”Hej då, ses sen!”
”Hej allihopa!”
är alla vardagliga fraser som vi säger på rutin, utan att tänka så mycket på dem i stunden. Men känslan finns ju där ändå. Den första frasen säger vi med lugn, värme och en strykning över håret eller med en tight kram. Den andra med lite lidelse blandat med entusiasm och den tredje med ren pur glädje. Elvira använder de två sista varje dag och har full koll på känslan. Det finns ingen som kan utbrista ”Hej allihopa!” med samma glädje som hon.
Ofta säger Elvira efter oss när vi säger något, hon fyller i med sitt ord efter vårt. Eller upprepar den mening vi just har sagt med ett eller två ord. När hon har fått kläm på betydelsen och ljuden används frasen eller ordet på eget initiativ. Och de egna initiativen blir fler och fler.
I fredags vid tandborstningen tog hon initiativet. Hon tecknade och sa ”Ija yck om pappa”. En fras som annars brukar användas omvänd, ”Pappa/Mamma tycker om Elvira”.
Sedan pappan kom hem i fredags, efter att ha varit borta lite mer än ett dygn, är det bara han som har gällt. Jag är ganska säker på att han är rätt så nöjd. Jag tror att känslan kommer sitta kvar länge.
Det har varit en seg vecka med sjukdom. Och nu har tre av fyra familjemedlemmar ögoninlfammation. Så ni kan förstå att vi var en bunt rastlösa stackare som promenerade till Konsum och köpte jäst och mjöl. Sedan tog vi tag i rastlösheten och satte upp ett tält i vardagsrummet och bakade bullar i köket. Ni får själva lista ut vilken förälder som arrangerade vilken aktivitet.
Det blev ett gäng annorlunda bullar eftersom vi varken hade kanel eller vanillinsocker. Men det var väl tur ändå att vi lyckades få ihop jäst och mjöl. Elvira gillade smeten. Elvis gillade penseln som man penslar ägg med. Man kan likna dessa bullar med de lussekatter dagis bjuder på vid lucia.
-Dessa har barnen bakat själva, säger personalen glatt och själv väljer man ut den minsta bullen och hoppas på att inte ligga magsjuk till kvällen.
Har Ni märkt att Söt & Snygg har flyttat?
Om inte så har det gjorts på rätt sätt, vilket jag tror och hoppas. Några nätter har det tagit men nu verkar allt sitta där det ska.
Flytten har alltså gått från www.snyggmedia.se/erika/ till www.sotochsnygg.se och från Compaq till Apple. Allt till det bättre.
Förhoppningsvis ska bloggen kännas snabbare (gör den det?) då den nu ligger på en nyare/snabbare/bättre server som är enklare att administrera.
Hittar Ni konstigheter, länkar som är trasiga, bilder som saknas etc så hör Ni av Er till sotochsnygg@snyggmedia.se
God natt!
Det har fortfarande inte kommit något batteri. Pappan tror att Elvira håller på det, det kan ju vara bra att ha ett extra nu när hon är sjuk. Och igår gjorde hon verkligen skäl för att liknas vid en viss rosa kanin. Idag har det varit lugnare. Som tur är, är kompisen Astrid också sjuk i samma bacill, då kan man ju hänga tillsammans en stund och mammorna får oja sig och dricka kaffe.
I förrgår fick vi höra en tre-ordsmening igen. Jag har för vana att säga vad vi äter, det går på rutin. -Mamma äter spagetti och köttfärssås, Elvis äter spagetti och köttfärssås och Elvira äter spagetti och köttfärssås. Efter en tyst paus från oss alla sa och tecknade hon, -Elvira äter sås.
Nu är det Teletubbies som gäller igen. Och tur är nog det, risken var överhängande att vi alla skulle börja prata småländska efter alla Emil-timmar. Då föredrar vi skånska, i alla fall pappan. Här om kvällen drämde tydligen Elvira till med ett riktigt skårrande rrrrr när det lästes i en gammal idag-bok och kompisen Rana var med på bild.
Det är kul med språk som ni märker. Det skrivs inte om så mycket annat här just nu, men vi befinner oss mitt i det hela dagarna.
Batteriet har inte kommit än. Däremot kommer det väldigt mycket snor. Så vi är hemma och håller varandra sysselsatta.
Det var ett tag sedan jag beställde abc-kort från Ellas förlag. Korten är så fina, så jag har blivit lite rädd om den. Väldigt fånigt eftersom korten ska användas och slitas. Det var ju därför jag köpte dem. Vad tycker ni att jag ska göra med dem? Hur har ni jobbat med abc-kort?
En tanke har varit att laminera dem med magnetbaksida så att man kan sätta upp en bokstav i taget på kylen. Men det mesta som jag sätter upp rivs bara ner. En annan tanke är att kombinera dem med mutterplattan. Man skulle kunna stoppa saker som börjar på t ex M i en påse tillsammans med kortet. Först lägga upp kortet och sedan ta fram föremålen ett efter ett och öva på ljudet. Det var ju pedagogiskt. Ja inte vet jag, råd tas tacksamt emot.
Idag är det lördag. Barnen vaknade 6.30, vilket är en ganska vanlig tid nu för tiden (om vi har dragit ut sladden), tittade på Bolibompa och drack välling, lekte en stund, barnen åt macka och yoghurt till frukost nr 2 och dagen såg ut att bli som vilken lördag som helst.
Tills Elvira åt upp ett batteri till efterrätt. Jag var försjunken i andra tankar och reagerade försent på att ”godiset” låg inom hennes räckhåll. När jag for upp och bad Elvira att spotta ut svalde hon i rena förskräckelsen ett av de två små platta batterierna.
Läkaren konstaterade att batteriet inte innehöll kvicksilver och oroades inte eftersom hon kunde dricka utan problem. Batteriet fastnade alltså inte på vägen ner och nu väntar vi med spänning på att det ska komma ut i den andra ändan.
Alla barn ska vara lika mycket värda.
Varje barn ska ha rätt att leva och utvecklas.
Barnets bästa ska alltid komma i främsta rummet.
Barnet ska ha rätt att uttrycka sin mening i alla frågor som berör det.
Alla vuxna ska lyssna till vad barnet har att säga utifrån barnets ålder och mognad.
Idag ska alla barn som vill väsnas i 20 sekunder för sina rättigheter. Elvira och Elvis kommer definitivt att delta i leken.
Jag skulle gå och lägga mig men jag blev så förbannad så jag måste skriva detta först.
Skolgatan ledde mig till den här artikeln, som finns i sitt original här. Jag antar att Peter Burchave är läkare, han jobbar i alla fall inom vården. Och det är bara folk inom vården som kan uttrycka sig så här, fast att de ska hålla en neutral ställning. ”-Jag tycker att det är mycket omoraliskt att man inte erbjuder Kub till alla. Många kvinnor får göra fostervattensprov i onödan och det framkallar i sin tur missfall av friska foster…”
Att lägga en värdering på foster. Det är inte hans jobb, det är föräldrarnas. Det är lika hemskt om ett fostervattenprov framkallar ett missfall på ett foster med Downs, om barnet är efterlängtat. Missfall som missfall.
Är det något Elvira är riktigt dålig på så är det att sova utan galler. Vi har provat att bygga om spjälsängen så att hon själv kan ta sig i och ur. Det gick inte. Hon vaknar nämligen alltid vid fyra-fem tiden. Sover hon bakom galler somnar hon om, om vi har kommit ihåg att dra ut kontakten till sänglampan. Utan galler eller med fungerande lampa väcker hon glatt oss andra. Och har hon väl gått upp så är det kört. Det hade varit jättemysigt om hon hade kunnat komma in till oss och somnat om i vår säng. Men det går absolut inte.
Likaså vid läggning. Elvira har blivit mer känslosam under hösten. Tidigare har vi knappt hunnit trösta henne innan hon slingrat sig ur vår famn. Och hon har alltid varit det lättaste barnet att natta. En godnatt-ramsa och lite speldosa och sedan har hon somnat som tryggheten själv. Men nu vill hon att man ska stanna hos henne. Vi ligger på en bäddmadrass och myser och läser saga. Men Elvira kommer inte till ro. Hon ska göra det mest oväsentliga, men still kan hon inte ligga. Inte så pass länge så att hon hinner somna. Men lägger jag ner henne i spjälsängen efter sagan somnar hon på några minuter.
Snart är spjälsängen för liten. Och tanken är att de två små ska dela rum. Vi måste bryta mönstret. Men jag vette 17 hur vi ska göra.