var…
Grönt (tänk att man slår gräset med lie) äpple (tänk på äppelkind)
Idag har Elvira varit på besök på en av gymnasieskolorna här i stan. Hon träffade två klasser på Omvårdnadsprogrammet. Elviras jobb var att vara gullig. Det lyckades hon bra med.
Hon lyckades också sätta en papperskorg på huvudet, fingra på en dator så den plingade, sitta på katedern och äta äpple (ja i dag gjorde vi ett undantag), pilla på några elevers skor och säkert en massa annat som jag inte hann med att se. Medan hon var upptagen med detta berättade jag för tjejerna och killen hur det var att få ett barn med Downs syndrom. Det var en snäll publik, de lyssnade artigt medan jag gaggade på om allt möjligt; BB, mina gamla fördomar, vänskap, dagis och tecken. Jag hade skrivit ut denna broschyren också, men självklart glömdes den hemma.
Deras lärare ringde mig i början på oktober och frågade om jag ville komma. Att hon ringde mig var för att jag en dag hos min kompis Malin råkade slänga ur mig ”Åker inte du så åker jag” och ”Detta är viktigt”. Sådana nitar åker man på när man är föräldraledig och inte har något att göra på dagarna 
Skämt å sido. Jag är jätteglad att vi fick komma. Gladast är jag för sms:et som jag senare fick av läraren. Jag citerar ”Eleverna sa att detta var den bästa föreläsningen någonsin”
Nöjet var på vår sida!
Ja ha, då står det lika.
För att få någon form av matro tog vi fram den stora stolen. Den ger lite respekt, lite…
…men det är svårt att sitta still ändå.
…det var ju roligt, hurra!
Att teckna
Det var ju inte så länge sedan jag gnällde för att vårat utlovade besök till logopeden dröjde.
Vi fick ett möte tillslut. Och nu börjar vi bli bortskämda. Inte nog med att logopeden har varit och besökt Elviras dagis och tittat på hur de arbetar. Vi och personalen var dessutom inbjudna till granndagiset där Elviras jämngamla kompis går. Logopeden och specialpedagogen från hab gjorde nämligen ett besök där för att berättade vad man kan ha svårt för när man har DS och ge förslag på material och teckenböcker.
Och inte nog med det. Logopeden bokade dessutom in ännu ett besök till Elviras förskola för att träffa assistenten och ge handledning i kommunikationsträningen.
Behöver jag säga att det känns jätteskönt att det händer saker. Äntligen. Elvira behöver det här. Assistenten också. Ja, vi med faktiskt. Det är så himla viktigt. Det är så kul att se hur glad Elvira blir när hon blir förstådd.
Teckenkommunikation har stor betydelse för alla våra barn.
Asså, den där Malou. Jag har inte sett många program, faktiskt aldrig ett helt. Men av det som jag har sett så handlar det alltid om människoöden. Gästerna har alltid vunnit en kamp, ofta mot alla odds. Det är väl fint, men Malou blir ibland en aning smörig.
I dag stod tv:n på. Erik Lallerstedt gästade programmet tillsammans med sin dotter Anna. De skulle prata om generationsskiftet på restaurangen. Till saken hör ju inte alls att Erik har en till dotter, Saga, med DS. Ändå måste Malou fråga, -Hur var det att få beskedet?, -Hur är Saga?, -Hur är det att ha en syster med DS? Samtidigt lägger hon huvudet lite på sned. De pratar om att Saga tycker om mat, Zlatan och att hon är en rolig person. Att hon snart är 30 år men ändå en femåring. Familjemedlemmarna pratar med kärlek.
Men jag kan inte låta bli att bli irriterad över att hon skildras som en pajas. Även om en person, trots sin vuxna ålder, i många avseenden är som ett barn borde bemötandet vara med samma respekt som för en annan vuxen. Sådana här inslag gör bara att bilden av personer med DS som glada och snälla späs på. Det är båda positiva egenskaper men i sammanhanget DS en aning fördummande i min mening.
Jag kanske överreagerar.
Uppfostran är ju en del av underhållningen nu förtiden. På bästa sändningstid en vardag. Men vad som är rätt råder det delade meningar om. Vet någon det föresten? Det måste finnas lika många rätt som det finns barn. Och lika många åsikter om vad som är rätt som det finns föräldrar.
Här hemma är vi ofta eniga om vad som är rätt. Men det är en annan femma att stå fast vid beslutet.
Elvira gillar knäckebröd, men inte lika mycket som hon gillar smöret på knäckemackan. Det intas med full njutning. När smöret är avslickat är mackan förbrukad och hon ber om en ny. Vi kommer kring problemet genom att bre om den på nytt. Nytt smör gör mackan till en bättre begagnad och oftast godkänner hon det. Men brer mamma eller pappa en egen smörgås då ska hon ha den. Får hon den inte kan det beroende på dagsformen bli gråt eller gnäll.
Här om kvällen tog sig mamman och pappan varsin smörgås. Pappan sa nej till Elvira. Han ville ha sin smörgås för sig själv och dessutom hade hon två-tre halvätna liggandes. Det blev gråt. Mamman delade sin i två och gav bort ena halvan. Det blev tyst.
Vi är överens om att jag gjorde fel. Vi är också överens om att det är skönt att äta utan gråt.
I går var jag och Elvira uppe tillsammans på morgonen. Vi tittade i böcker och vips så tecknade hon på eget initiativ;
Banan Björn
Elefant Ballong
Boll
Hon är flink vår fröken Finemang. Alla tecken är nya.
Hon snappar upp och marinerar ett tag och en dag är det färdigt att använda.
Ja just det, jag glömde. Förstår att spänningen har varit olidlig, att ni har suttit vid datorn och uppdaterat hela dagen för att se om det kommit ett inlägg
Hur som helst, inga vattkoppor. Utslagen har gått tillbaka.
Det betyder att Viran klarat sig från huvudlöss, svinkoppor och vattkoppor denna hösten. Skönt för Viran.
Visst är det underhållande att höra små barns funderingar och resonemang? Vi har ju ingen femåring själva, men umgås flitigt med en. I hennes huvud snurrar det många tankar.
Här om dagen var hon lite brydd över sin lillasysters utveckling. Varför går och pratar inte hon, som de andra barnen? Mamman svarade att lillasyster har ju Downs syndrom, då tar det längre tid att lära sig saker. Du och jag har ju inte DS och då lär vi oss fortare. Storasystern funderade lite och frågade sedan. -Har pappa också Downs syndrom?
Ha, ha, ha!!! Det är humor det!!!