Och jag som avslutade förra inlägget med en cliff hanger. Nu verkar det som om Viran funnit takten igen.
Elvira har alltid stortrivts på dagis, ja åtminstone från dag 3 eller så. Hon börjar vanligtvis dagen med ett högt -Hej, hej! i tamburen. Men det har inte varit sig likt sedan förra veckan, då hon kom tillbaka efter sjukdagarna. Hela veckan har hon suttit i knä och varit ledsen. Vi har lämnat en storgråtande tjej. Hon har till och med satt sig på rumpan i snön och vägrat att gå in. Sådana lämningar tär på föräldrasamvetet. Särskilt när de är nya bekantskaper.
Ingen har känt igen henne. Ingen har förstått vad som varit fel. Hemma har allt varit som vanligt. Jag har mina aningar dock. Det är nu hennes reaktion på nedskärningen kommit. Även om Viran inte har följt resursen hack i häl, så har hon ju alltid haft tillgång till henne när behovet infunnit sig. Så är det inte längre. Två eftermiddagar och hela fredagen är resursen på andra avdelningen. Tidigare har hon visat sig trygg med all personal. Men inte sedan förra veckan. Hon behövde sin resurs efter en lång hemmavistelse.
Lyckligtvis kommer personalens schema att göras om pga andra orsaker. Vi hoppas på en förändring som ger mindre tid för resursen på andra avdelningen. Idag var första dagen som Elvira lämnade personalens famn. Idag var hon i stort sett sig själv. Hoppas att det håller i sig.
Vi har märkt att Elvira blivit mer känslosam i andra avseenden också. Man får inte glömma bort den känslosamma utvecklingen. Vägen mot ökad medvetenhet. Lilla Viran, tänk om hon kunde berätta vad som är fel.
När har ni märkt av en känslosammare sida hos era barn? När och hur har de reagerat på förändringar?
