Det går undan när Viran handlar
Elvis fick följa med pappan till Stockholm på jobb, vilket innebär taxi, tåg, tunnelbana, jobb, hotell, tunnelbana, tåg och taxi. Tror det är en väldigt nöjd kille som anländer dagis i taxi lite senare idag.
Elvira och jag hade en sett fram emot att jag skulle hämta henne med cykel, sedan skulle vi åka och handla i hennes ögon så viktiga saker som fil och flingor. Elvira skötte scanningen och packningen. Förutom det som stod på listan ville hon också köpa, kokostoppar, bearnaisesås, godissnören, muffins och kexchoklad. Vi tog kokostopparna.
Därefter tyckte jag att vi tjejer nog kunde sväva ut med varsin hamburgare till middag med tanke på att karlarna bor på hotell. Det tyckte inte Viran, hon skulle ha köttbullar. Men när vi svängde in på vår gata protesterades det, -Nej inte hemma! Så det blev till att köra till IKEA. Köttbullar, mos och glass. Mmmmmmm.
Igår fortsatte jag min mentala förberedelse inför jobbstart. Jag och Elvis var på möte ang omorganisation. Som tur var deltog även en hund på mötet så Elvis var sysselsatt. Han är galen i hundar.
Mötet tog på hans krafter. På vägen till bilen somnade Elvis i vagnen. Jag lyfte över honom i bilbarnstolen, han vaknade inte. Sedan lyfte jag tillbaka honom till vagnen för transport från vår parkering till huset, han vaknade inte. Han var väl påklädd så jag tänkte han kunde sova ute. Jag lyfte över honom i en annan vagn med bättre liggläge, han vaknade inte. Där sussade han sedan ett tag. Jag hann äta lunch. Strax därefter började han gny och det kändes så kallt så jag lyfte in honom och lade honom på soffan, öppnade upp overallen, tog av mössa, skor, vantar. Han vaknade inte. Där på soffan sov han och sov han och sov han. Jag blev rastlös visste inte riktigt vad jag skulle ta mig för, det var liksom inte tillräckligt med tid för att påbörja något. Jag kom på att jag hade en glass i frysen. En Magnum look alike fast av ICAs egna märke. Bryggde lite kaffe och satte mig för att njuta. Elvis vaknar, kliar sig i ögonen, får se glassen, blir piggelin och äter upp det som återstår, vilket var mer än hälften.
Fotnot: Ica är ju Ica, som ni vet gillar jag Ica. Men, deras glass kan inte jämföras med orginalet. Nästa gång ska jag inte vara dumsnål.
Detta är ingen nyhet, jag läste artikeln för flera dagar sedan, men av någon anledning följde jag inte upp den här på bloggen. Så här kommer den, Praktikant-Jerry i verkligheten.
Det är balsam för själen att läsa om Kalle och Johan. Tänk att man lever i 2009 i lilla Vara och på många andra platser i Sverige lever vi som på…. ja inte vet jag.
Bild: expressen.se
I senaste numret av FUB:s medlemstidning Unik finns en intervju med Mats Melin som spelar praktikanten Jerry i ICA:s tv-reklam. Sedan framgångarna med Glada Hudik-teatern och tv-reklamen blir han kallad ”den snygge skådespelaren” på stan. Jag är benägen att hålla med. Dessutom är han klok,
”En lite annan fråga, har du funderat på om du är annorlunda någon gång?
Nej, inte så annorlunda. Om någon säger något dumt säger jag sanningen. ”
Hela intervjun kan du läsa här
Och ska jag tala sanning så ror jag inte projektet att bygga en ny blogg i land. Jag får vänta, hur otålig jag än är på att få headern på plats och menyerna omorganiserade, tills på söndag el måndag då teknikansvarig är på sitt skift igen.
Bild redigerad av Söt och Snygg, orginal från FUB
Ibland måste jag påminna mig själv om vad syftet med att hålla liv i den här bloggen är. Ibland finns inte lusten och det kan kännas som ett måste. Men allt som oftast är det roligt att skriva eftersom jag får återuppleva en kort sekvens av vår vardag när jag skriver om Elvira. Och motivationen finns för Elviras skull. Det är för hennes skull som bloggen finns.
Jag ser den som en reklampelare för Downs, målgruppen är ni läsare som inte är bekanta med vad det innebär att leva med eller att ha Downs. Lyckas jag avdramatisera begreppet Downs har jag hjälpt Elvira en gnutta när hon ska ut i världen och bemöta er och era, förhoppningsvis, raserade fördomar. Jag ser också bloggen som ett kontakttorg, alla de goda råd som jag får från er föräldrar är ovärderliga och gynnar också Elvira och förhoppningsvis ger vi tillbaka. Bloggen är också en ventil där jag kan avreagera mig, t ex på de som hyllar ”fosterdiagnostik åt alla”. Elvira gynnas eftersom det är henne jag försvarar. Det är barn som henne ”de” inte vill ha.
Att vara förälder är sannerligen en känslomässig berg och dalbana. Hjärtat slår ett extra slag och mungiporna pekar uppåt när jag får ta del av icas reklam, eller läsa ord från Frans och Lovas kloka mammor. Men hjärtat slår två extra slag när jag hör om vad Patrik får utstå utan något som helst befog.
Alla slag som hjärtat slår, slår det för barnen. Så tack alla ni som älskar, alla ni som gjort er lustiga och alla ni som använder frasen ”jävla mongo”. Det ger barnen mer.
Jag tror jag har fått svar på min fråga, delvis i alla fall. Några är på ICA, och där kan vi ses ända fram till 2012 och förhoppningsvis längre. Och i bästa fall kommer vi mötas på andra platser än i mataffären i framtiden.
Vi tror att det är först i mötet mellan människor som fördomar kan brytas ner och förståelse, respekt och vänskap växa fram.
Hoppas att ICAs projekt Vi kan mer bara är början, att det inte blir tomma ord och att fler hänger på. Jag ser fram emot nästa veckas film.