I dag har vi haft en slö-söndag. Varit hemma och jazzat runt. Tittat på familjefilmer och skrivit på band och fodral, det var på tiden. Det är ju också på tiden för ett inlägg här.
Man ska ju inte jämföra barn och deras utveckling, allt är ju så individuellt. Inte heller ska man jämföra barn med olika antal kromosomer. Men jag blir imponerad av Elvira och hennes idoga tränande. På ett av banden som var inspelat i december såg vi hur hon just börjat resa sig till stående med stöd i händerna. Och det är nu, sju månader senare, som hon börjat ställa sig upp själv utan något stöd. Hon och hennes jämlika får öva, öva, öva för att genomföra samma handlingar som nästan kommer gratis för andra barn. Och inte klagar hon och inte ger hon upp. Men glad och stolt blir hon när hon väl nått målet eller delmålet. Detta tycker jag att man ska ha i åtanke då man dömer människor efter vad de presterar.
Idag tog jag fram filten och Elvis fick ligga på golvet för första gången. Det är först nu det är någorlunda säkert på den nivån. Han lyfte för ett tag huvudet på sina starka armar. Lyfte huvudet gjorde han redan då vi sågs första gången på förlossningen. Elvira fick öva länge innan hon kom upp till den här höjden, men då har hon ju kortare armar än sin bror också


Pingback: Saker man säger | Söt och Snygg