WDSD till ära debatterar skaparna bakom dokumentären Det rätta barnet i Aftonbladet. Mia Wright och Kristina Ahlinder fortsätter att ställa frågan, Vart är vi på väg och vill vi hamna där? Artiklar som rör utvecklingen i fosterdiagnostikfrågan får alltid de mest skrämmande kommentarer. Jag försöker undvika dem, det tjänar ingenting till att läsa. De vet helt enkelt inte vad de pratar om, men det är just det som är skrämmande. Att man som människa kan spotta ur sig resonemang som det varken finns kunskap eller erfarenhet bakom i en så pass etisk fråga som vissa människor vara eller icke vara. Hur som helst så var debattartikeln bra. Kommentarerna kommer jag inte fortsätta att läsa. Jag bestämde mig för det när jag precis nytt låg nära och nattade min tjej.
Vi ”firade” WDSD med pannkakor, grädde och sylt. Barnen åt tre var! I vår familj vet ännu inte barnen vad Downs syndrom är. Så det är lite svårt att fira och prata om. Och jag tror faktiskt inte att de skulle förstå ett smack om vi drog igång ett samtal. Den dagen kommer, vi tar det då. Det verkar förresten vara så att barn som får ett yngre syskon blir naturligt medveten om att något är speciellt eftersom de är med när barnet kommer och den ruljans som då följer. Medan barn som har äldre syskon med DS inte tänker så mycket på det för det är bara så det är. Â Lisa är Lisa och har alltid varit Lisa.
Som en motvikt till omänskliga kommentarer gör jag som Christina och sprider filmen ovan vidare. Vad kan vara mer relevant än föräldrar som delar med sig sin kunskap och erfarenhet?
Kommentera inlägget