Jag har inte kommenterat dokumentären, för det har tagit tid att analysera och hitta fram till vad jag egentligen tyckte.  Jag har tänkt mycket på dokumentären sen i torsdags. Första tanken var att den inte alls var vad jag förväntade mig. Jag trodde jag skulle få se en kärleksfull, glad tillvaro som visade små charmiga ungar med spring i benen och bus. Stolta syskon och mor- och farföräldrar. Istället kände jag mig en aning nedstämd när filmen var slut.
Men dokumentären följde med i tankarna hela kvällen och dagarna efter. Jag kom och tänka på sekvenser som när Ossian inte fick vara med i simskolan och därför (antar jag) var och badade själv med sin mamma och kallade de flytande redskapspingvinerna för barn – Ossian utanför den sociala gemenskapen. Och så tänkte jag på mormodern som kallade sitt barnbarn Stella för halvdefekt och att det var egoistiskt av föräldrarna att inte ta fostervattenprov när de väntade barn nr 4. Och så tänkte jag på den danske professorn i fostermedicin, Ann Tabor som efter dokumentären blev liknad vid Dr Mengele. Hon talade frankt om för mamman att ingen vill ha ett barn som hennes. Sen tänkte jag på all tid som samma mamma, Mia, lade ned på att stimulera och jobba med Ossian. Hur hon satt uppe i ett tyst hus och skapade material på golvet sent en kväll. Och när hon sedan anförtror sin väninna, mamman till Stella, att dottern påpekat att hon älskar Ossian mer. Allt detta går Mia igenom för att hon tror på sin son och vill att han ska få en plats i samhället där han kan bidra och delta precis som alla andra, som sin syster och som sina klasskompisar.
Dagen efter såg jag om filmen på svtplay. Och då tyckte jag att den var jättebra. En riktig käftsmäll till samhället, myndigheterna och landstingen. Jag hade först hoppats att filmen skulle bidra till att förändra attityder hos blivande föräldrar. Men jag tror filmen gjorde mer nytta och skapade mer diskussion i den form den är gjord. Att det faktiskt är så att våra barn har låg status i samhället och de enda som tror på dem är vi, vi som känner dem. Tyvärr är det ju faktiskt så, även om jag vill tro något annat. Samhället ser inte den fantastiska Elvira som jag ser.
Vad tyckte ni? Var det något som förvånade er?
2012-3-20 klockan 21:55
Instämmer helt, hade ju gärna sett en mera positiv bild, men samtidigt var det skönt att det var ärligt och inte tillrättalagt. Men jag är rädd för att den inte väcker debatt bland normalfamiljer, utan det är mer en bekräftelse på att samhället fortfarande definierar människors värde utifrån intelligens.
2012-3-20 klockan 22:05
Reagerade som du, men tyckte ändå att den var bra. Är ju tyvärr lite sant att våra barn inte är riktit accepterade i samhället. Linus har ju ändå bara ett ”osynligt” funktionshinder… Men han stötte på sin första självupplevda fördom härom dagen, han var på en filminspelning med skolan och då det var branta trappor och ledstången var på fel sida för honom så fråade han om han kunde få sitta någon annan stans, det var inga problem!! En man lämnade över sin plats, men kvinnan som han hamnade bredvid i frågasatte varför hon var tvungen att sitte bredvid ”en sån där”!!! Linus blevmest arg men sa att händer det igen då ska ja ifrågasätta vad det är som är fel med mig…. Han har ju hunnit bli 18 och inte stött på det förrens nu
2012-3-20 klockan 22:06
Har problem med g- knappen ser jag nu för sent!!!! Sorry
2012-3-21 klockan 10:47
Jag tror din analys är bra och man kan inte alltid göra filmer för de redan vunna. Man kan behöva göra marknadsföring och information och material som rör om lite, som skapar debatt och som biter sig kvar så som den gjorde för dig, och mig, som också sett den igen dagen efter för att jag skulle kunna bilda mig en uppfattning. Om det bara hade varit fint och vackert så tror jag att folk hade kunnat vifta undan ”dem” och låta ”dem” fortsätta leva på ett ickeinkluderat vis eftersom allt är tillräckligt bra. Nu var det lite obekvämt och det finns en känsla av att man faktiskt bör göra något, med sig själv, för att släppa fram alla barn.
2012-3-22 klockan 8:27
Hej! Jag blev nog väldigt besviken på filmen, kändes som verkligt dålig PR för våra ljuvliga barn. Men jag kan också kanske förstå att man ville visa den ”mörka” sidan av allt. Men varför inte visa båda sidorna?! Kampen om jämlikhet och rätt till stöd, men även det fantastiska som dessa barn ger både sina närmaste men även i andra sammanhang, på dagis, skola osv. Den glädje och kärlek, omtanke och värme som finns kring dessa barn tycker jag inte kom fram i filmen.
Vi firade WDSD med rulltårta, glass och ett nytt hopprep och gladdes åt det bästa som hänt vår familj. Att käraste lilla E ville födas just till oss, för snart 11 år sedan!
Varma hälsningar,
Es mamma
Kommentera inlägget