Alla barn ska vara lika mycket värda.
Varje barn ska ha rätt att leva och utvecklas.
Barnets bästa ska alltid komma i främsta rummet.
Barnet ska ha rätt att uttrycka sin mening i alla frågor som berör det.
Alla vuxna ska lyssna till vad barnet har att säga utifrån barnets ålder och mognad.
Idag ska alla barn som vill väsnas i 20 sekunder för sina rättigheter. Elvira och Elvis kommer definitivt att delta i leken.
Jag skulle gå och lägga mig men jag blev så förbannad så jag måste skriva detta först.
Skolgatan ledde mig till den här artikeln, som finns i sitt original här. Jag antar att Peter Burchave är läkare, han jobbar i alla fall inom vården. Och det är bara folk inom vården som kan uttrycka sig så här, fast att de ska hålla en neutral ställning. ”-Jag tycker att det är mycket omoraliskt att man inte erbjuder Kub till alla. Många kvinnor får göra fostervattensprov i onödan och det framkallar i sin tur missfall av friska foster…”
Att lägga en värdering på foster. Det är inte hans jobb, det är föräldrarnas. Det är lika hemskt om ett fostervattenprov framkallar ett missfall på ett foster med Downs, om barnet är efterlängtat. Missfall som missfall.
Detta är ingen nyhet, jag läste artikeln för flera dagar sedan, men av någon anledning följde jag inte upp den här på bloggen. Â Så här kommer den, Praktikant-Jerry i verkligheten.
Det är balsam för själen att läsa om Kalle och Johan. Tänk att man lever i 2009 i lilla Vara och på många andra platser i Sverige lever vi som på…. ja inte vet jag.
Bild: expressen.se
Idag besökte mamman och Elvira ”ICA-Jerrys” arbetsplats, Hudiksvalls sjukhus. Fast ärendet var att gjuta en mutterplatta till Viran. Den ska hjälpa henne att finna var i munnen man placerar tungan för olika ljud. Om tre veckor får vi hämta den. På vägen hem festade vi på choklad. Det var hon värd.
”ICA-Jerry” har medverkat i två intervjuer under helgen. I fredags, hos Nyhetsmorgon och i går, söndag, hos Agenda (36 min in i programmet).
Bild: Eget collage med bild från brio.net
Ibland måste jag påminna mig själv om vad syftet med att hålla liv i den här bloggen är. Ibland finns inte lusten och det kan kännas som ett måste. Men allt som oftast är det roligt att skriva eftersom jag får återuppleva en kort sekvens av vår vardag när jag skriver om Elvira. Och motivationen finns för Elviras skull. Det är för hennes skull som bloggen finns.
Jag ser den som en reklampelare för Downs, målgruppen är ni läsare som inte är bekanta med vad det innebär att leva med eller att ha Downs. Lyckas jag avdramatisera begreppet Downs har jag hjälpt Elvira en gnutta när hon ska ut i världen och bemöta er och era, förhoppningsvis, raserade fördomar. Jag ser också bloggen som ett kontakttorg, alla de goda råd som jag får från er föräldrar är ovärderliga och gynnar också Elvira och förhoppningsvis ger vi tillbaka. Bloggen är också en ventil där jag kan avreagera mig, t ex på de som hyllar ”fosterdiagnostik åt alla”. Elvira gynnas eftersom det är henne jag försvarar. Det är barn som henne ”de” inte vill ha.
Att vara förälder är sannerligen en känslomässig berg och dalbana. Hjärtat slår ett extra slag och mungiporna pekar uppåt när jag får ta del av icas reklam, eller läsa ord från Frans och Lovas kloka mammor. Men hjärtat slår två extra slag när jag hör om vad Patrik får utstå utan något som helst befog.
Alla slag som hjärtat slår, slår det för barnen. Så tack alla ni som älskar, alla ni som gjort er lustiga och alla ni som använder frasen ”jävla mongo”. Det ger barnen mer.
